Tisdagen den 8 juli. Om treårsminnen.
Tankarna vandrar tillbaka till gårdagens besök på UMAS och beskedet där. Alfons har en tumör. Vi vet inte vilken sort, men vi tror att det rör sig om "Wilms tumör". Det är mer än 90% av de barnen som idag överlever. Det är en god prognos. Men först ska det göras en biopsi, och allt det där kommer att ske på BUS i Lund. Det är där dom är experter. Ni kommer att sjukskrivas för "krisreaktion i samband med svår sjukdom hos eget barn".
Jag har svårt för att hålla mig för skratt. Detta kan ju bara inte vara sant. Jag tänker tankar som de måste tagit fel barn och att de har helt fel. Jag är helt säker. Detta kan ju bara inte vara sant.
Alma-Lee vaknar och kommer uppkrypande i sängen till oss. Jag lyfter henne över slangen och lägger henne vid min andra sida. Alfons rör lite på sig och stoppar in sin hand i min armhåla. Där ligger jag tillsammans med mina barn; den där första morgonen med cancer, fredagen den 8 juli 2005.
Ja fy fan vilket helvete som låg framför er, vilken smärta och förtvivlan. Jag som bara fått läsa om erat liv kan ju aldrig förstå på det sättet som ni fick leva tillsammans med Alfons. Jag har försökt många gånger, och då bryter jag ihop fullständigt...
Det går inte en dag utan att Alfons finns i mina tankar. Han är en av mina hjältar!!! En så fantastisk och tapper kille...
Tänker på er allihopa
Stor kram Johanna
Vet inte hur det känns, men det kan inte vara annat än fruktansvärt.
Du skriver så bra och "målande", känns som att jag ser er framför mig. Samt att jag känner er.
Kramar om
Du har verklligen förmågan att skriva så det går rakt in i hjärtat på dem som läser. Självklart kan en som inte varit där föreställa sig hur det känns att få veta att ens barn är svårt sjuk, men dina ord gör att man får en liten aning om hur det är.
Ni finns ofta i mina tankar, Alfons är en speciell liten kille som det inte går att släppa...
Många kramar
Vilken mardröm. Vilken smärta och oändlig sorg. Jävla sjukdom utan slut. Jag ska lämna blod i dagarna och tänker på alla familjer i detta nu, som lever i er mardröm.
Varma kramar och tankar till er.
Du skriver så fint Catarina och det gör ont i hjärtat att läsa! Tänker på er mycket! Vi kör förbi hos Alfons idag och sätter en liten blomma.
Många varma kramar Elin.
Önskar så att Alfons hade varit hos er...fina Alfons...tänker tillbaka vad jag gjorde den 8 Juli 2005?..vart tog livet och tiden vägen?...önskar att jag fick krama om dig, du fina mamma...ingen är väl som du...ingen i hela världen.
Kramar från Helen i Lomma
Usch vad sorgligt och tragiskt.
Du skriver så att det berör och tycker att alla orden man själv försöker att skriva låter så små.
Skickar en massa kramar till er alla.
Jag kan se honom framför mig, den lille treårige sovande piraten, och även känna en glimt av den bottenlösa oron och ångesten som måste ha planterat sig i bröstet hos hans mamma. Jag önskar så att det gick att förändra något så att han fortfarande fanns hos er. Helvetes sjukdom. Det värker i bröstet när man tänker på er långa och fruktlösa resa genom alla behandlingar. Ni är superhjältar som ändå låter livet segra i slutänden! Alfons skulle säkert vara väldigt stolt över sin fina familj.
Många extra varma tankar till er idag.
Läser om ert liv och kollar dagligen efter uppdateringar, men jag hittar aldrig ord för det ni skriver. Jag läser för att se så ni klarar er! Ni är så fantastiska och jag önskar er all glädje och lycka! Många hälsningar Karin
Att du alltid med bara några ord kan få en att känna så mycket. Alfons änglapirat, för evigt saknad - även av oss som inte fick chansen att lära känna honom.
Jag håller med Cecilia, du har ett sånt otroligt bra språk som gör att man kastas in i massa känslor om den fruktansvärda situationen jag aldrig skulle kunna tänka mig att hamna i. Den här gången känns det lite extra när du skriver om att de misstänker Wilms, som har en förhållandes god prognos, och sen var det Neuroblastom...
Kram
Åh det var så fint hos Alfons när vi var där. Först i världens regnskur i tisdags och sedan körde vi inom idag när vi skulle köra hem. Dottern har haft mycket funderingar och ville gärna se var jag hade ställt vasen och satt blommorna. Hon tyckte att Alfons hand var så fin på stenen.
Tänker på er! Många varma kramar Elin.
Du skriver så målande att det känns långt in i hjärtat, nästan som att jag vore där...
Jag läser denna blogg, alltid med sorg - och saknad! Saknad efter ett litet underverk som jag aldrig träffat - men ändå kände genom era ord... Vet att er fina Alfons är saknad av många runtom vårt avlånga land.
Mina goaste varmaste kramar till er...
Hej Catarina
Jag hittade er blogg i höstas och sedan dess är inget sig likt.
Du skriver fantastiskt och tårarna rinner ner för kinderna varenda gång jag läser bloggen.
Jag kan inget göra för att få tillbaka Alfons men du tycker att man ska ge blod, och ja, nu är det andra gången sedan jag anmälde mig.
Vill önska er all lycka till med livet och kommande barn.
Den första dagen med cancer... Och jag blir så ledsen vid tanken på att det aldrig kom en sista dag med cancer med er fina fina Alfons kvar. Tankar och kramar genom natten när orden inte räcker till mera, mia.
. . . Och marken under oss rämnade, och ingenting blir någonsin enkelt och självklart igen. . .