Torsdagen den 26 juni. Om semester och flygande tid.
Alfons och Alma-Lee på lekterapin, november eller december 2006. De två som tillsammans skulle erövra världen.
Nu går tiden fort. Jag famlar bland tankar, känslor, här och nu. De flesta tankar kretsar kring den kommande förlossningen och hur det ska bli att leva med tre barn som finns. Tre friska barn. Tre levande barn. Fyra barn.
Just nu är vi på semester på Almers Hus i Varberg, till barncancerfondens förtjänst. Här andas det ro och trygghet, men också förluster. Vi är fyra olika familjer som alla mist ett barn i cancer. Det är som om det sitter foton på alla väggarna med bilder över våra förlorade barn. Det är en ytterst påtaglig saknad. Jag hade inte riktigt förberett mig på att det skulle komma så mycket känslor och jag har just nu ganska svårt att reda i dem. Alfons fattas mig mer här än hemma.
Vi har ägnat dagarna till att koppla av, så mycket som det går att göra med två envisa barn. Vera har blivit ganska jobbig i sin trots, säger bara nähä till allt, och varvar det med sitt fantastiskt genomskärande illtjut. Och gud nåde den som inte går henne till mötes. Eller den som gör det för allt i världen. Nej, ingenting är rätt och ingenting är lätt med den där lilla, stora flickan.
Alma-Lee vet varför vi är här. Att det kanske inte är som en vanlig semester, en semester som man tillbringar tillsammans, hela familjen. Emellanåt vill hon bara åka hem, och hon vill till Alfons grav. Det är konstigt för henne att vara så långt borta från honom. Det gör mig hjärtskärande ledsen men jag finner, med eftertanke, ett lugn i att veta att hon faktiskt vet att han finns där i graven för henne. Hon vet var han är. Det har jag inte tänkt på, för hennes del, förut.
Mina tankar rymmer mer än Alfons död, mina barns vardag, den stora kärleken till Christian och det stundande mötet med den lilla nya. Mina tankar, min stora sorg och min oro finns sedan länge hos min syster som är svårt sjuk i anorexi. Det är en ohygglig sjukdom att stå vid sidan av, att inte kunna vara delaktig i eller göra något åt. Det är en kamp långt ifrån kampen om Alfons överlevnad.
Catarina
Livet är verkligen inte lätt alla gånger att leva...
Tänker på dig och önskar att jag fick krama om dig...
Cataina!... du är en fantastisk kvinna...
kram Helen i Lomma
Sommar hälsningar till er, tänker ofta på er trots att jag inte känner er mer än genom Alfons blogg, men jag skriver som många skrivit före mig, ni har fått mig att uppskatta livet o min familj otroligt mycket, sorgligt att det ska behöva ske så sorgliga saker innan man inser att allt inte är för alltid och givet! Många kramar o önskan om en skön sommar för alla i familjen!!
Det gör mig ont att läsa det du skriver.
Trots allt trots (?!) med Vera, så har du ju genom henne fått det du eftersträvade när Alfons levde - en vardag som alla andras; en vardag med trots, envisa ungar och friska "Näha:n" då och då.
Jag får ont i magen när jag läser om Alma. Så jobbigt det måste vara för henne att förstå varför Alfons dog ifrån er. Så hjärtskärande det är att läsa att hon finner tröst i att vara vid hans grav.
Jag blir ledsen av att läsa att detta blir ännu en sommar för er med sjukdom och elände.
Anorexi är en fruktansvärd sjukdom, så svår att förstå.
Mina tankar finns, som så ofta hos er.
På nåt sätt så hoppas jag att det känns bättre för dig att veta, att här och var i landet finns människor som bryr sig om er och som önskar er allt gott.
Varma kramar och tankar till er - en extra till din syster!
Följer din blogg och tycker att du skriver fantastiskt fint. Har också en vuxen syster som har anorexi och för några år sedan, i samband med att vår pappa gick bort alldeles för tidigt, var mycket, mycket dålig. Hon är för tillfället något bättre även om sjukdomen ständigt gör sig påmind. Att som du och jag stå bredvid och titta på och försöka hjälpa, tar otroligt mycket kraft. Tänker på dig, din familj och din syster! Kram
Tänker på er alla i familjen! Vilken fin bild på Alfons och Alma-Lee. Ja trots är inte lätt att ta hand om och ha tålamod med. Tycker själv att mitt tålamod är lite sämre nu i samband med graviditeten och alla krämpor där omkring.
Hoppas ni får en bra fortsatt vecka på er semester även om den inte är som den borde vara.
Tänker även på din syster och hoppas att hon får den hjälp hon behöver så hon kan bli bättre.
Många varma kramar Elin.
Tänker på er...
Hoppas att din syster klarar att ta sig ur den fruktansvärda anorexia...
Kram
Du skriver så fint och så ärligt Catarina.
Jag tänker ofta på er och nu extra oxå på Din syster. Jag hoppas verkligen att hon snart mår bättre.
Kram Josefine
Du skriver så ärligt och fint Catarina.
Jag tänker ofta på er och nu extra oxå på Din syster. Jag hoppas verkligen att hon snart ska må bättre.
Kram Josefine
Vilken fin bild på dom fina barnen.
Kramar till er.
Vad mycket svårigheter ni tvingas utstå. hoppas att allt blir bättre för din syster snart och att ni alla kan gå en ljusare framtid till mötes.
hej
säger som de tidigare, vad mycket ni tvingas stå ut med. jag hoppas din syster blir bättre snart. har själv en hel del vänner med diverse psykiska problem och det blir så mycket oro och maktlöshet i det hela.
kram
När e det dags? Nyfiken som bara den. Ni har full rulle nu föestår jag hi hi. Kram på er.
Så fin bild på Alfons och Alma... Vilken glädje och värme :-)
Läste att även Matildas mamma med sambo skulle vara i Varberg på Almers hus. Men ni har ju säkert träffat varandra...
Ni går igenom många svårigheter, förstår din känsla om maktlöshet för din syster. Men hon vet att du finns, även om du inte kan finnas tillräckligt för henne....
Njut av veckan i Varberg
Stor kram Johanna
Hej kära vänner!
Vad skönt att ni får vara där, det var en fin gåva till er. Jag förstår att det blir mycket att tänka på, mycket som kommer upp och känslor som släpps fram. Jag hoppas att era samtal med de andra familjerna ger er så mycket, allt det där som vi andra runt omkring er inte kan ge eller säga.
Jag sitter på jobbet och lyssnar på slutmusiken till Bob Dylan-filmen "I´m not there", nu är det Anthony and the Johnssons "Knocking on heavens door". Tänker på er och sörjer det liv ni förlorat och välkomnar det nya som ni skapar. Längtar efter att få träffa er igen, snart!
Saknar er, så jag skickar mina tankar och kramar till er!
Kärlek,
Kajsa
Du skriver så vackert och ärligt Catarina,
hoppas din syster snart mår bättre..
Varma kramar Louise
jag var en sväng hos alfi vigår. hans grav badade i kvällsolen, och det var så fint med alla blommor och dinosaurier och bilar och allt vad där är.
pussa barnen och hälsa mannen
puss
jag var en sväng hos alfi vigår. hans grav badade i kvällsolen, och det var så fint med alla blommor och dinosaurier och bilar och allt vad där är.
pussa barnen och hälsa mannen
puss
Hoppas din syster blir frisk snart. Du skriver så fint om er familj. Kram!
Kramar till er alla, och i synnerhet din syster!
Susanne
Dina ord Catarina, går som vanligt rakt in i mitt hjärta. Du förädlar inte sanningen, du "förfinar" ingeting till ytlighet eller sminkar till det som många tycker är obehagligt att höra och prata om.
Du är varm och ärlig och skriver direkt från ditt hjärta.
Det är därför det går rakt in i mitt!
Kramar från Birthe
Jag vet inte varför, men det känns nästan dom ett tecken att ni bara fått tjejer efter Alfons .. som att det var eran lilla pirat. Ingen annan. Det kanske blir lite luddigt men jag hoppas du förstår vad jag menar :)
vill bara säga kram. Just nu kommer vi inte in på Charlottes blogg p g a någon bloggflytt....du skriver så bra..fattar att dina ord fängslar många och du lär så många vad cancer, sorg och smärta är. Hoppas allt blir bättre med din syster...Fattar inte varför vissa familjer drabbas mer än andra....vi kämpar på.....alla på vårt sätt...och gör det på vårt sätt...för att orka vidare...och överleva med familjen...kram.
Tänker på er i sommarvärmen! Många varma kramar Elin.
Tänkte förresten köra inom hos Alfons på tisdag när vi är åt det hållet, hoppas det är okej?