Fredagen den 7 mars. Om vanor, drömmar och hål.
Alfons med sin stora charm. Bilden är tagen i september 2005.
Häromdagen såg jag ett program på SVT, jag tror att det hette "Rosa drömma och svarta hål".
Det handlade om kvinnor som mist sina män, och hur deras liv såg ut då och nu. Om hur vägen från då till nu sett ut. Trots deras olika livsöden och hur stor skillnaden kan kännas så fanns det stora likheter i deras uttryckta sorg och den sorg jag vet.
Det var en av kvinnorna som uttryckte livet innan hennes mans död, som en dröm. Att det kändes för bra att han någonsin hade funnits.
Jag kan inte förklara hur det känns att leva utan Alfons. Ibland är det tomt, att han fattas oss rent fysiskt i huset. Trappan minns hans steg, om de var lätta, trötta eller tunga. Rummen fattas hans röst. Det är nog mest konkret att säga att han fattas.
Nu har vi levt i vårt hus i ett helt år utan honom, och jag har vant mig vid att vi fyra som är kvar, tar vår plats. Det är konstigt, sorgligt och det tar emot att skriva att jag inte känner hans plats här. Det är inte ett försvar, utan en vana att vara bara vi.
Jag värjer mig mot raderna jag själv skriver. Säger till mig själv att -du kan väl inte fortsätta leva, vänja dig av med eller inte komma ihåg. Samvetet att inte kunna rädda barnet som var det förstfödda skulle kunna göra mig galen, men jag vet att jag måste leva, måste se till varje ny dag, måste kunna le. Årsdagen var bara en dag ett år senare, men min sorg, förbannelse och saknad densamma från dag till dag. Varje dag finns han hos mig. Ibland som ett godmorgon eller godnatt, medan andra gånger som ett bottenlöst ångestskri som vägrar leta sin väg ut.
Det är svårt, jag vill inte veta genvägar, men detta är så svårt.
Catarina
älskar dig, syster.
men jag kan inte skriva några vackra ord. saknaden går omöjligt att sminka över eller kläs in, vi vet att den inte är annat än gräslig och outhärdlig. och just i natt tycks den extra nära, är ni extra långt borta...
Du skriver så fint, ärligt och kärleksfullt.
Jag kan inte förstå och känna som du känner, men jag anar dina känslor...
Jag vet inte ens vad jag ska skriva... jag vill kanske bara visa att jag återigen har läst, läst dina ord och berörts, som alltid...
Jag fortsätter titta in här i Alfons blogg varje dag, jag måste det, jag vill det och jag bara måste... utan någon förklaring...
Genvägarna, de finns nog inte...
Usch vad mina ord känns fattiga... helt snurrigt och osammanhängande.
Sov gott familjen
Kram Johanna
Bottenlöst. Utan ände. För alltid.
Tungt och vackert det som fanns, finns.
Du har orden Catarina, du har hela registret, det är få förunnat att kunna förmedla känslor så att man känner själv trots att man inte är.
"Där, är där, man inte är...
Här är här där man är...
Och här har man alltid med sig,
här har man alltid med sig"
Om Alfons skulle kunna tycka nu så skulle han nog säga att han hellre skulle vilja vara HÄR där vi är. Med mig, med dig.
Sov gott, Ditte. Gör det.
Jag älskar dig.
Vad fin bild av Alfons, så lik sina systar på ögonen. Jag såg också det programmet och tårarna forsade längst kinderna vissa stunder.
Hoppas att det lilla paketet kom fram till er sista dagen i februari. Tänker på er!
Många varma kramar Elin.
Stor kram till er. Jag stannar vid det.
Hejsan!
Jag såg också det programmet då min mammas väninna är mamma till en av kvinnnornas man som dog i en bilolycka. Så jag har träffat hon Lotta och hört om hur jobbigt hon har haft det! Kan bara föreställa mig hur ont det gör och hur jobbigt ni har det! Alla känslor att brottas med osv.
Varma kramar till er
Jessica
Ni lyckades ju hitta en sorts vardag i det kaos och undantagstillstånd som cancern förde med sig, och det visar väl att till och med det mest oacceptabla och orättvisa kan bli en vana som man till sist kan leva med. Till och med saknaden av världens finaste Alfons. Vad är alternativet? Man kan ju inte gärna lägga sig ner och bara självupplösas (även om jag kan tänka mig att man verkligen skulle vilja göra
just det emellanåt). Kanske är det därför alla som läser din blogg hela tiden återkommer till vilken inspiration och styrka den ger. Den påminner oss om att livet i slutänden alltid är starkast. Ni lever fortfarande som den vackra, kärleksfulla familj ni alltid har varit, om än med ett stort svart hål som följeslagare.
Jag tänker på er så ofta. Ni förtjänar allt gott.
Kram från Christina.
Varmaste! Allt jag kan skriva är PUSS O KRAM och vackraste tankar!!!
Sänder en hälsning till er.
Som vanligt skriver du så att det berör.
kram
Hej igen!
Som vanligt så skriver du så fint och så sorgset...
Kan säkert inte ens i min vildaste fantasi förstå hur ni känner det.
Ville bara skriva en kommentar till er.
Tänker på er ofta...//Kramar från Susanne
Lilla lilla gumman... älskade du. Och stackars, stackars du. Jag ville inte att du skulle behöva uppleva detta, det svåraste. Jag ville att ditt liv skulle bli ljust och enkelt, så som jag ville att det skulle bli för er alla... Inga alltför mörka skuggor, och absolut inte dessa nattsvarta, obegripligt svåra...
Ett år har gått, och fortfarande väntar jag på tårarna, som ska lindra och förlösa. Fortfarande hör jag hans röst ibland när jag ringer till er. Hans lite hesa, väldigt speciella röst. Inom mig bär jag hans skratt, så som han skrattade när han mådde bra och försökte få igång systrar och kusiner i någon buslek. Så mycket glädjebus fanns det i honom...
Vi var vid hans grav på ettårsdagen, Tobbe och jag. Gick sakta genom skogen och som vanligt smekte jag avtrycket av hans hand i stenen, som en hälsning... Hans hand som borde vilat varm och levande i min...
Så oerhört sörjer jag honom dessa dagar, när våren fyller bäckarna i Sätaröd med porlande vatten. Där skulle han och Alma, tillsammans med kusinerna, byggt fördämningar. De skulle inrett kojor i snåren och kommit hem med hästhov och skälvande klumpar med grodägg. Våren är barnens tid - att han måste ligga där i tallbacken under stenen kan jag bara inte förlika mig med...
All min kärlek till dig och de dina, Catarina...
vad fin han ar, alfons. och vad oerhort starka ni ar. min mamma jobbade som onkologsjukskoterska, och nar en av barnen gick bort sa hans mamma att hon anda pa ett satt var glad att det var robin som hade gatt bort, och inte hon sjalv, just darfor att sorgen var sa forlamande och hon inte hade velat att han skulle behova ga igenom det.
det kanske later avigt, men ni kanske anda forstar vad hon menade.
jag hoppas att varsolen varmer er lite. varmaste, varmaste och styrkekramar till er alla.
Catarina, jag kan ana ett stänk av samvetskval i dina senaste rader. Eller har jag fel? Jag förstår dig så väl efter att själv ha genomtgått en kris där jag också fått göra val. Val som av andra uppfattats som att vara stark - vad trött jag är på den frasen! Man är inte alls stark - man gör bara vad man MåSTE göra. Det tror jag alla gör som hamnar i en kris. Ibland måste man hitta ett annat sätt att förhålla sig till livet och det tror jag att du håller på att göra. Det är bra att du inte värjer dig för sorgen - den måste få finnas med och du beskriver dina känslor så fint - det är också bra. Fortsätt välja att leva, Catarina, och i det livet ingår även skrattet ibland.
Kram från Lotta
Åh, jag tänker så på er!
Jag blir alltid av med andan när jag läser det du skriver, får en klump i magen om hur hemsk denna värld egentligen är!
Jag hoppas du kan le imorgon utan att mår dåligt för att du mår bra för tillfället!
Kramar Ida
Kramar
Jag vet inte längre hur man gråter, det närmsta jag kan komma är en klump i halsen...Jag, vi som läser detta, vi vet inte vad det innebär att mista ett barn. Däremot delar vi de existentiella vilkoren med er, vilket gör berättelsen om alfons allmänmänsklig och viktig!
Åh så härligt med det kommande barnet, och ännu en liten tjej, Wow vilket gäng! Ta hand om er så gott det bara går. Många varma kramar Cissi
Catarina. Du behöver inte försvara dig och dina känslor. Att fortsätta leva och låta livet rulla på är ett måste. Att ni hittar glädje och leenden i vardagen är en seger. En seger över cancern och en hyllning till Alfons. Genom att fortsätta leva räcker ni finger till cancern!
Ni är fina, ni - hela familjen Löv!
Varma kramar och tankar till er.
Att det känns som en dröm kan jag känna igen. Och jag tänker att det gör det ännu svårare för oss utomstående att förstå. Det är lättare att fastna i drömmen och tänka att det fortsätter som vanligt.
Hejsan familjen Löv!
Det var så skönt att få krama om er och försöka skicka över lite värme till er, ni är så oerhört underbara. Det kändes som glädjen var i huset för Alma skrattade såååå gott.
Kramar från Elisabet
Du har ju alltid Alfons i ditt hjärta. Han lämnar ju aldrig dig. Inte någon av er.
Ni kommer inte glömma. Kanske vänja er med tanken att han inte finns fysiskt, som du skriver, men ändå finns han ju kvar i minnet.
Ni måste ändå tillåta er att känna glädje och att säga att Jag lever ett liv och det är inte som jag tänkt mig, men det är ändå ett underbart liv!
Jag hoppas att ni kan nå dit såsmåningom även om det måste få ta tid.
Skäms inte för dina tankar. De är en del i den process som du går igenom.
Hoppas allt är bra med er alla annars, och lilla magen.
Sänder en svärm med kramar till er alla
Susanne i Östersund
Hej!
Först av allt vill jag beklaga förlusten av er son. Jag har läst igenom era inlägg och gråtit och blivit berörd, men också hänförd av alla människor ni har omkring er. Vilket stöd ni har och så många nära vänner som är inne och läser och kommenterar.
Det måste kännas skönt.
Hej på er alla.........jag fick en känsla idag...jag måste titta in på Alfons blogg. Det var ett par veckor sedan sist. Kom på något vis ihåg att det nog varit ettårsdag...Mina djupaste tankar går till er, hela familjen och det lilla livet som växer i magen. Du skriver så vackert. Det smärtar att se på bilderna på er kära söta pojkes sista tid. Det krävs mycket mod (eller vad ska jag säga?) att lägga ut sina allra mest privata bilder på nätet. Tack för att ni delar med er av ert liv. Jag tänker på er ofta och undrar hur ni har det.
Vårt liv ser ganska ok ut. Så ok det nu kan vara. Tumörerna hade inte växt sedan sist - ganska klen tröst egentligen. Men vi är tacksamma för varje sekund vi får med Gustav men det otäcka hänger över oss som ett mörkt moln hela tiden.
Jsg är SÅ glad för er skull att ni ska få en liten bebis! Hoppas att du mår bra Catarina och kan njuta av din graviditet.
Sköt om er alla.
Kramar från Anna Holgersson
Åh vad skall man skriva. Du skriver så fint om känslor, sorg och Alfons.
Massor av kramar till er.
Han är så fin Catarina. Din mamma skriver så fint om barnens tid i vårens Sätaröd. Precis så borde det vara. Jag tittar på mina två söner. Denne ena är tre, så gammal var Alfons när Ni fick beskedet. Den andra är snart sex, så gammal borde Alfons vara hos er i vårens Sätaröd. Jag tänker mycket på er och ni är hjältar i min vardag.
Kram Janina
finner ine ord för det jag läser..ryser i hel kroppen så fint du skriver..
o Alfons är så fin så fin..
kram
Varmaste!
Kramar i massor till er, Fina familjen.
För mig är Alfons alltid, "Ikeas, älgmakaroner". Kommer aldrig att glömma hur jag skulle smuggla ut dessa makaroner till Alfons. Jag hade ju lovat ha dom med mig till sjukhuset. När jag ber restaurangen om att ta med mig maten säjer dom: vi har inte avlämning av mat". jasså, svarar jag, detta är jätte viktigt. Det ska till en väldigt sjuk pojke. Tyvärr, svarade dom. Vad gör man? Jo, hämtar två uppläggningsfat på köksavdelningen, går in och tvättar dom noga i vasken på damtoaletten. (Det ser nog lite konstigt ut). Går in igen i restaurangen och beställer två portioner älgmakaroner, skrapar av dessa på uppläggningsfaten och går ut från restaurangen. Många konstiga blickar, många tankar från folk runt omkring. "är hon klok den där". Jag hade ju lovat komma med älgmakaroner så jag måste fixa det.
Jag går till kassan, håller upp uppläggningsfaten och ber kassörskan ta betalt. "bry dej inte om vad som finns i, sa jag, det är redan betalt. Sen gick jag stolt ut från ikea med en doft av älgmakaroner med mig. Så glad jag var över att kunna lösa detta här och nu kunna lämna över det till Alfons. Det var stort för mig. Jag är glad över att jag fick Alfons, träffa er alla.
Kram/Elisabet
Jag är glad över att jag fick träffa Alfons, träffa er alla.
(glömde ett ord i förra inlägget)
Som så ofta är det svårt att hitta några bra ord att skriva...
Du skriver så väldigt bra Catarina, du har verkligen förmågan att uttycka dina känslor i ord. Även om vi utomstående inte kan förstå hur ni har det i saknaden efter Alfons, så kan vi genom dina ord ändå ana lite hur det är...
Elisabet Roslund, vilken underbar historia om älgmakaronerna! Jag förstår att folk tittade lite extra på dig :-)
Många kramar till hela familjen Löv!
Mina tankar finns hos er extra mycket idag. Varför vet jag inte.
En av mina barn hade benet utanför täcket igårkväll när han sov och när jag stoppade täcket om hans ben kunde jag någonstans känna din förtvivlan över att ha ett av dina barn nere i jorden. Utanför täcket... Utan möjlighet att stoppa om honom och skydda honom från kylan.
Det är så grymt och så ofattbart. Jag tänker på er.
Hej fina du. Skickar en tanke till dig idag när syrénbuskarna visar tydliga tecken på att vilja spränga sig fria från det strama vinterkala. Jag önskar så att våren ville komma ordentligt och värma upp huset i Sätaröd alla som bor där. Snart spirar nytt fint gräs hos Alfons. Kanske kan livet kännas lite lättare när omgivningarna åtminstone slutar vara så grå och ogästvänliga. Jag tänker på er varje dag, men det vet ni väl redan vid det här laget...
Jag vill skicka massor av kramar till Er, fina familjen.
Vill bara säga att du skriver så bra. Fattar inte hur du kan förmedla dina känslor så bra. Måste bara läsa om er
familj. När min flicka låg på Onk, Lund för MIBG-behandling visste jag Alfon legat där tidigare förra våren...Vet att jag skall vara lycklig,
som har min flicka kvar och är det..ville bara säga jag tänker på er familj, ofta. En dag skall jag orka besöka hans grav..men värjer mig kanske...Kram Gunvor...
Solen skiner här på morgonen, det hoppas jag att den gör hos Alfons oxå. Jag vill att solen värmer på honom, att han ska känna att våren kommer till honom.
Jag hoppas även att det slutar regna snart... alltså slutar regna på länge. Jag vill att Alfons ska få en grön fin gräsmatta hos sig, inte lera!!
Jag önskar hela familjen Löv en fin helg
Tänker på er
Stor kram Johanna
Det här hittade jag idag och tänkte direkt på er.
När en blomma bryts av
i sin vackraste blom
då blir marken så trist
och fruktansvärt tom.
Men kanske ändå
att någonstans finns
en äng eller undangömd skreva
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och fortsätta
växa och dofta och leva..
Många kramar till er alla.
Varmaste och puss o kram!
Jag har just läst och sett bilderna från Alfons sista dagar - och tårarna rinner. Att denne underbare lilla varelse skulle få ett sådant ofattbart lidande, det är med stor sorg jag läser er blogg... Finner inte ord längre...
kramar
När jag läser dina ord Catarina, det är tredje eller fjärde gången jag är inne här och läser och försöker forma ett svar, tänker jag på andra ord från dig. Ord du skrev exakt på dagen ett år tidigare än dessa. De vackra ord, du skrev till Alfons så fyllda av kärlek och klokskap, har etsat sig fast hos mig. Så mycket kärlek som blir till saknad och ändå en tro på att livet är till för att levas. Ett år har gått sen de orden och vi är många som följt er genom glädje och den stora sorgen och saknaden. Önskar att det fanns nått sätt att ge tillbaka, för allt det dina ord lär och betyder för mig. Tankar och kramar genom natten, mia.
Har i kväll den 17 mars sett ett tv-program om barn med cancer från ett barnsjukhus i Cincinnati, jag har gråtit, jag har tänkt på Er och alla som drabbas. Man fick följa en begravning av en pojke. En begravning, som grep tag i mig hårt men som andades hopp. Gå vidare, Ni har inget val!
Inte är det lätt men vad finns att göra? Gå vidare och kämpa eller sluta upp att leva. Enkelt för mig att säga, skriva men VI MÅSTE! NI MÅSTE och Ni gör det bra!
Jag har också idag sett ett debattprogram om cancer, min bäste vän sedan 50 år har lungcancer, så cancern är något som vi måste leva med. Vi kan inte säga, nej vi får aldrig cancer utan vi måste alla sträcka ut våra händer och inte vara rädda för att se, uppleva, vara närma någon som vi älskar/tycker mycket om sakta men säkert vandrar mot Nangiala.
Det är svårt, det är tungt men Ni har visat oss alla på styrka och den tackar vi, som fått uppleva denna blogg, för.
Jag önskar Er en så bra Påsk som möjligt!
De vänligaste hälsningar
Roland Fors
Varmaste till er från ett 16 grader kallt dalom.
Många stora kramar och pussar!
Vackraste tankar!
Det är med tårar på mina kinder som jag läst igenom din blogg...Orkade inte läsa allt. Får återkomma senare! Livet är så orättvist! Har själv fått 4 barn, varav en är en ängel! Vår Oscar. (föddes med diafragmabråck och blev 10 dagar) Jag ska gå och krama mina 3 skatter här hemma! Sänder mina varmaste tankar och kramar!
Ett påskägg fyllt med kärlek, värme, kramar och lite godis till er, hela familjen. Hoppas vi ses snart.
Varma påskhälsningar och många kramar till er i helgen. Påskharen från Australien kommer till oss på lördag och har lovat att ta vägen om Sätaröd. En extra vinkning till den lilla kycklingen i magen. Ta hand om din mamma och sprid din livskraft i henne. Snart blir det hennes tur att ta hand om dig istället!
Önskar er en mysig påsk! Tänker på er. Många varma kramar Elin.
Önskar er alla en fin på sk. Kramar och tankar genom vinterskåne, mia.
Varmaste! I dag är det 22- men solen vräker ner så det blir nog utgång i alla fall.
Puss i påsk till er alla!
Helgerna är överstökade och man är tillbaka i vardagen - känns konstigt att den första dagen man får pulsa till jobbet är den 25:e mars! Lille finögat därhemma fyller tre år i dag så vi ska fira förstås. Tänkte på er i lördags och hoppades att Vera och Alma-Lee hittade många ägg! Undrar vad Alfons skulle tycka om all den här snön? Var han en sommarkille eller en snögubbe?
Ha en fin dag. Många kramar.
Jag kunde inte läsa hela bloggen,tårarna rinner för mycket. Jag hoppas att att det går med alla andra barnen. Kram
Tänker på er och önskar er en hanterbar sorg som går att stoppa undan emellanåt och inte är så påtaglig. Ni finns ofta i mina tankar.
Varmaste och puss och kram!
Ge inte upp, ni vackra familj. Fortsätt att ta ett andetag i taget, ett steg i taget, en dag i taget. Varmaste kramar/malena