Tisdagen den 20 maj. Om astma och clowner.
Idag hade vi återbesök för Alma-Lee och hennes astma på CSK inplanerad. Vera hade också fått en tid eftersom hon har krasslat till och från i sex månader nu. Så beskedet var väntat att även hon har astma, något lättare och mildare än Alma. Det känns väldigt enkelt och hon var ju mäkta stolt över sin lilla medicinpåse och inhaleringen klarade hon galant. Alma-Lee, i sin tur, har blivit bättre och till sommaren kommer vi att ta en paus i medicineringen för att se om hon helt kan klara sig utan. För henne kvittar det, hon är så van vid det nu. Men jag skulle nog tycka att det vore skönt.
På sjukhuset idag, stötte vi på clownen Bönan. Hon och hennes kompanjon Laijla var Alfons favoriter under de täta besöken på CSK. Det var få som kunde få honom att kunna skina upp trots feber och lunginflammationer, allra helst på sjukhuset. Men dom låg honom varmt om hjärtat.
I samband med beskedet om att Alfons inte skulle överleva sin cancer, så tog vi kontakt med dom. Den 22 februari 2007 trotsade de två clownerna snömassorna och tog sig ända in i vårt sovrum i Sätaröd, för att ge Alfons en stund med sånger, skratt, genans och uppmärksamhet; liv. Eftersom Alfons inte ville att dom skulle gå, så stannade dom ända till dess att han somnat.
På vår avskedfest för Alfons, direkt efter begravningen, ställde dom upp igen och bjöd på sig själva, för både barn och vuxna. Det var starkt av dom, det måste ha varit svårt.
Så mötte vi alltså Bönan idag. Det var ett gott möte, ett möte fyllt av känslor ända in i magen och hjärtat. Jag grät och Bönan påminde mig om "den jävla snön, vi höll ju inte på att komma fram". 
Bönan och Laijla hemma hos oss den 22 februari 2007.
Ja, det är allt konstigt att dras tillbaka till den bedrövliga tiden med cancer. Det känns konstigt att tänka på och känna efter hur allt det där sjuka och onormala då var den vardagen vi kände. Den vardagen som vi tvingades in i och levde i. Den vardagen som vi accepterade, mestadels, eftersom det var den som var sann och det var den som var vår. Samtidigt som den var bedrövlig, så var den så fylld av kärlek eftersom den innehöll Alfons och allt det han var. Det är så oerhört svårt att tänka tillbaka på tiden med honom eftersom det smärtar så. Som jag saknar honom. Ingenting kan få det att bli bättre. Det är bara en annan slags vardag nu. Ett helt annat liv.
Ett liv utan cancer blev för oss ett liv utan Alfons.
Catarina
Duktiga små flickor ni har. Skönt att allt gick bra med medicineringen!!!
Jag kan tänka mig att er vardag på många sätt är lättare idag att leva, men att sakna en liten Alfons är samtidigt en stor saknad. Livet blir ju aldrig det samma... På något sätt vill man spola tillbaka men samtidigt skulle det ju innebär smärta och att se Alfons lida.
Hur man än vrider och vänder så blir det fel...
Tänk om allt bara hade varit vardag, vardag utan den vidriga cancern....
Kram och sov gott från mig
Ja, det är precis som du skriver Catarina, livet blir aldrig mer detsamma utan våra barn. Vi måste kunna hitta glädjen i livet samtidigt som vi har vår saknad och smärta. Inte lätt.....men det måste gå. Vi har en vilja att gå vidare fast stegen känns tunga och vi ska klara av det
Kram/Elisabet
Jag kan inte/vill inte förstå - ett liv utan mina barn.
För mig som är helt utanför ert helvete, känns den tanken helt främmande och jag har inte förnuft nog att förstå hur ni klarar av vardagen.
Vilka fantastiska clowner! Människor som ger av sig själva och ställer upp för andra. Jag är så glad att världen, trots elände och misär, är full av såna människor som era clowner. Det ger hopp.
Varma kramar och tankar till er.
Du skriver så otroligt målande, din karriär som författare är redan klar:)
Åh vilka härliga braiga clowner. Fast det är väl männsikorna bakom man ska prisa. Och vilka duktiga flickor ni har, kan förstå att Vera var mallig :o)
Åh. Ja, de är duktiga. Jag har aldrig träffat Bönan tror jag, men Laijla träffar jag så gott som alltid när jag är på sjukhuset. Vilka kanonclowner, så härligt av dem att komma hem till Alfons. Det är så härligt att se barnen lysa upp när clownerna kommer. Och de är faktiskt ganska roliga, tycker jag också, även om jag är 16 år.. ;)
KRAM!
Varmaste! Sickna duktiga tjejor. Kan tänka att Vera är stolt. Att kunna göra lika som Alma-Lee. Och snart ska hon bli storasyster.
Krama hårt och länge på dom.
Puss o kram!
Fina ni! Längtar till nästa vecka då jag ska få träffa er! Genom dig Catarina har min syn på både livet och döden förändrats. Du är underbar!
Kramar
Åh vad fina clowner som kom hem till Alfons! Bra att dom finns på sjukhusen för dom sjuka barnen. När vi låg inlagda med sonen så var han bara 5 veckor så vi missade clownerna.
Tänker mycket på er! Många varma kramar Elin.
Hej stora och små
I helgen som gick ( 17-18/5) var jag och min son på lägerskola i Skåningsboda vid Svenköp, körde
förbi en skylt med Sötaröd, mina tankar gick givetvis till dig/er. Vilken lycka att få bo så på landet... när jag kom hem sa jag till min man att lugnet kom över mig när jag körde på landsvägen, där skulle jag vilja bo, så fridfullt...
kram till dig du fantastiska Catarina, Alfons är med dig vaje dag... alltid...
// Helen i Lomma
Ännu ett inlägg som berör mig som alltid när du skriver Catarina. Tack att du delar med dig av ert liv. Det liv som blev så annorlunda än vad ni hade tänkt och hoppats.
I går gick jag förbi där ni bodde vid Möllevångstorget. Jag fick gåshud och måste stanna upp en stund och tänka på Alfons och en tår kom på min kind. Den förbannade cancern lyckades övervinna ett liv som nyss hade börjat! Det är så grymt!
Så duktiga era flickor är! Visst finns det ännu underbara människor som har hjärtat på rätta stället, även om vi lever i en kall värld.
Krama om flickorna och sköt om er!
Ewacarin
Vilka härliga clowner!
Skönt att Almas astma blivit bättre och Vera lär förhoppningsvis krassla lite mindre när hon fått medicin iallfall... Min brorsa har astma och när vi var små var jag (pinsamt nog) nästan lite avundsjuk på honom när han skulle ta sina mediciner och blåsa i en grej för att typ.. kolla lungkapaciteten.
Kram
Moa
Åååh vilka underbara clowner! Jag blir glad i hjärtat av såna och fäller en tår samtidigt.
Clownerna på sjukhusen ska ha all heder. Vilket svårt och fantastiskt arbete de utför! Vilken glädje i sorgen. Ett liv utan ett av sina barn - jag kan inte ens föreställa mig smärtan det måste innebära.
Hoppas Alma klarar sig utan medicinerna. Mina flickor har också astma=(
Många kramar till er alla.
Ja tänk vilka hemskheter och stress man kan leva med och ändå kalla det "vardag". En annan sorts vardag än den som man kände innan, liksom den ni har nu efteråt.
Dina sista ord får mina ögon att tåras, av medkänsla, sorg och ilska. Så starka känslor du väcker hos oss läsare. Er vackre son skulle ju leva! Många många tankar och kramar genom natten, mia.
..glömde skriva att det är tur att det finns fantastiska människor som sjukhusclownerna. De är underbara och gör ett så viktigt jobb!!! mia
Ja du skriver verkligen gripande. Så sorgligt att läsa ett liv utan cancer blev ett liv utan Alfons..
Varför ska det vara så? Ja den värld man kastas in i med ett cancersjukt barn är verkligen tuff och overklig! tror ingen som inte gått igenom det rikigt kan förstå vad man går igenom!
Kram Jessica
Vad kul att ni fick träffa clownerna igen. Förstår att det måste vara jobbigt med alla minnen som kommer upp. Lider med er i smärtan och saknaden.
Vilka fina clowner som ställde upp för lilla fina Alfons. Fick honom att glömma tid och rum en stund, för att se på dem.
Kramar till er alla.
hej älskade vänner!
det har varit svårt att läsa här och ännu svårare att skriva. läsa har jag gjort i alla fall, men sen har jag haft en stor klump i magen och i halsen och inte orkat tänka. värjt mig mot alla känslor. kärleken och saknaden efter Alfons är så stor att den inte får plats i mitt medvetande, för det gör för ont. smärtan, känslan av det helt orimligt orättvisa i hela situationen är alldeles överväldigande, den omsluter minnena och saknaden efter ett älskat litet barn. ett barn som jag tog till mig i vetskapen om att jag inte tänkte skaffa egna barn.
jag kommer på mig själv att minnas hur jag försökte göra det bekvämt för Alfons när han vaknade på natten någon dag innan han gav upp andan, när jag vakade över honom när ni försökt efå lite sömn. hur han orkade säga ändå hur han ville ha det, hur tunn Alfons var, att det gjorde ont att se hans böjda och utmattade kropp.
försöker istället minnas fina och ljusa stunder, bläddrar febrilt i mitt minne efter glada minnen. det som finns från den äldre Alfons är genomsyrat av sjukdomen, av chockade ögonblick av hur cancern påverkade och åt upp hans lilla kropp. har ändå en del som återkommer och är små ljus i mörkret.
de äldre minnena från en ljuvlig liten Alfonsbebis är fina, lugna och fyllda av mjukhet, lukt och nyfikenhet, av stor ömhet och mycket framtidstro. tycker om att titta på foton från den tiden. han var stor och fin, Alfons.
jag kommer på mig själv med att stänga av mig känslomässigt och bara stå ut, eller ta vara på stunden. fortfarande kan jag känna en meningslöshet i tanken på livet när det kan drabba oss så hårt och orättvist. samtidigt har jag lättare att njuta av det fina livet ger, av att syrénerna blommar och skickar ut sin underbara väldoft, att världen lever och frodas, av att känna lycka när Mio skriker Kaka! ställer sig upp i vagnen och kastar sig i min famn och ger mig en glasskram. när mina vänner får barn så ser jag fram emot att få träffa nya små fina liv, och i mitt inre är jag glad över att de är friska och sörjer över att Alfons inte var det och att det finns en rädsla i mig att andra ska drabbas av sjukdom och död.
jag har börjat släppa fram mer de senaste dagarna, svårt att hålla emot i all stress och press på jobbet och annat, så jag gråte rlite mer och kan samtidigt njuta av att vara närvarande i livet, av att känna att livet lever och att döden alltid finns närvarande, det är det enda säkra vi vet; att vi ska dö. jag kan nog försonas med döden, det kanske är mer sjukdomen jag hatar.
nu känns det ändå bra att ha skrivit, med tårar strömmande och klumpar i hals och mage, men det kanske inte blev så sammanhängande...
en lycka och glädje är era fina, levande och lekande barn som ni har vid er sida, fina Alma-Lee och Vera. väntar ivrigt på det nya tillskottet i den Lövska familjen. det känns fint att få se den stora magen bli större och känna barnet röra sig där inne i tryggheten.
hoppas att era barn bara har barnastma och att de kan växa ifrån den. pussa sötnosarna från mig!!!!
många kramar och mycket kärlek,
Kajsa
Tänker på er!!!
Läste Kajsas fina och känslosamma inlägg här ovan, och fick tårar i ögonen.
Sedan började jag fundera på mina egna minnen av Alfons, alltså minnen från innan han blev sjuk, och tyckte först att där inte fanns några, vilket gjorde mig ledsen. Men så tog jag mig tid att fundera och så dök de upp, ett efter ett?
Mitt första minne av Alfons, jag tror till och med att det var allra första gången jag såg honom, var när jag och Ola bodde i Olas lilla lägenhet på Sofielundsvägen. Plötsligt knackade det på fönstret (vi bodde ju på första våningen då) och utanför stod en mäkta stolt Kristian, med en väl påbylsad Alfons i vagnen, högst 6 månader gammal. Ola, som sett Alfons tidigare, påpekade hur stor han hade blivit. Stoltheten riktigt lyste ur Kristians ögon när han lyfte upp Alfons ur vagnen, för att vi skulle få oss en ordentlig titt på ?the piece of giant?, som jag minns att Kristian sade.
Nästa minne är från Alfons 1-års kalas på er gård på Möllan. Alfons höll precis på att lära sig att gå, och jag minns att vi alla turades åt att hålla honom i händerna och öva med honom.
Ett annat minne är från julen, Alfons andra jul måste det ha varit. Ola ringde för att önska er alla en God jul och fick äran att prata med Alfons! Jag satt bredvid och minns att Alfons önskade en God jul genom att säga ?gaan? (= gran) och äpple till Ola i telefonen.
Dessa tidiga Alfons-minnen fick mig att le och det känns bra att ha kvar minnen från den tiden också.
Många kramar till hela er fina familj!
Fina Catarina... idag har fina Alfons tittat till dig lite extra...och jag vet att min fina mormor tar hand om alla fina barn...
kram till dig och hela familjen
Helen i Lomma
Hej Familjen
Håller med er, clownerna är det bästa som finns för barnen, Laila & Bönan är bara SÅ bra. Ha det så bra i vårvärmen
Kram Jenny
Och det blir så varmt i hjärtat när jag inser att människor som Laila och Bönan finns:) Som tar sig tid. Och som förstår att ge ett barn sin tid till en sista önskan:)
Kram Susanne