Onsdagen den 5 november. Om Alfons och upprättelse.
Ikväll gör den vetskapen ont. Ikväll känns det att Alfons inte är här. Lite iallafall. Och den känslan lever jag ofta utan. Jag vet den men kan sällan känna den. För hur skulle det vara om jag alltid skulle känna saknaden, tomheten och det stora svarta hålet? För mig blir det en parallell med galenskap.
Och det är helt vansinnigt att han inte finns i sin säng för att säga godnatt till. Det är galet att inte räkna in honom bland barn som ska med till affären för att köpa lördagsgodis. Det är så sorgligt att vi inte kan visa våra vänner, pappa och Astrid alla de barnen vi har väntat och fött, och ännu tokigare blir det att bara visa genom teknik. Tekniken som får honom att röra sig, de kalla tv-skärmarna som ger honom liv. Jag är ömsom förbannad ömsom tacksam. Men det fungerar inte att ge upp, att säga att jag inte kan acceptera hans död. Jag får honom aldrig mer i min famn. Jag får aldrig mer möta de ögonen som en gång tittade upp på mig den dagen som han föddes. Jag får aldrig tillbaka min Alfons. Aldrig.
Kanske är det just därför jag bestämt mig för att tacka ja, till att hålla föredrag på en högskola, i en kurs om palliativ vård. "Vård i livets slutskede." Det känns som en form av upprättelse. Det känns som ett hedersuppdrag. Ett sätt att få berätta om Alfons och de stordåd han gjorde och får oss att göra som en liten människa. Det känns som en dos av jävlaranamma och en seger över cancern. För jag tror att jag någonstans inom mig måste bestämma mig; cancern tog död på Alfons, men den ska inte ta mitt liv också.
Catarina
Har följt din blogg sedan början av 2007.jag tycker att du är en makalös kvinna! Du hjälpte mig i min sorg då mina föräldrar dog med 15 dagars mellanrum ,min dotter var sjuk och hade gått ned otroligt mycket i vikt och min systerson fick tillbaka sin cancer! Jag har gråtit så mycket när jsg har läst om ert liv med cancerns alla hemskheter och er Alfons lidande som till slut inte gick att besegra. Jag kan då och då gå tillbaka och läsa om er Alfons och vilken kämpe han var/är! Jag tycker att du är så otrolig på att skriva om sorg. Man kan aldrig sätta sig in eller förstå en annans sorg,allra helst inte hur det är att förlora sitt barn.Men när man tappar en eller två anhöriga och det händer en massa andra tråkigheter runt sina närmaste så faller man djupt ner i det mörka hålet och fortfarande så får jag så ont i magen när jag tänker på förra året!Ville bara säga att du har många gånger hjälpt mig när jag själv inte kan sätta ord på hur det är att ha sorg.Ville bara skicka en stor kram till dig och hoppas det går bra på föredraget!
Du starka kvinna, Ni underbara familj och den högst älskade och saknade Alfons!
Jag tycker du gör alldeles rätt i att medverka i den kursen på högskolan. Tänk vad många du kan hjälpa med att föra vidare din enorma kunskap och erfarenhet. Jag arbetar som sjuksköterska och vet hur mycket en bra föreläsare under utbildningen kan betyda. Vi måwste ju lära oss någonstans och av Någon.
Min mamma dog i cancer för snart 6 år sedan. Även om jag förstår att vi inte kommer mötas igen i det här jordelivet s å tror jag, utan att vara religiös, att vi kommer att sammanstrålas igen.
Någonstans, Någongång.
Likadant tror jag det är med Alfons och Er familj.
Kramar till Er genom natten och Tack för dina kloka ord.
Det är en svår balans mellan att leva livet och leva i sorgen. Varje morgon hälsar jag på Alfons genom din blogg. Det är starkt av dig att hålla föreläsningen, jag kan tänka att du får styrka från Alfons i dina tankar.
Min son Oscar Krogh kämpar just nu mot lymfkörtelcancern.
Är det i Kristianstad du ska föreläsa??
Önskar att jag vore elev på den skolan, jag kan inte tänka mig någon som kan vara mer lämpad att hålla en föreläsning i detta svåra ämne!
Stort lycka till!!
Fan vad jag blir stolt över dej, kära syster! Puss
Nu gör du det igen. Du vänder något negativt till något positivt och genom dina ord påverkar du så mångas liv. Cancern tog död på Alfons, men genom dina ord fortsätter ni kämpa. Du är en överlevare. Jag beundrar dig och tycker att du är en otroligt stark person. Stor kram till dig och lycka till på föredraget.
Ett stort och välmenat lycka till Catarina! Jag kan bara instämma i vad tidigare personer har skrivit i detta inlägg. Du gör så mycket gott överallt, du förmedlar kärlek, värme, trygghet även i de stunder du talar om er sorg över ett förlorat högt älskat barn. Du fårmår alltid vända det negativa till någonting gott och det är få förunnat.
Ni kämpar med så mycket sjukdom i er lilla familj och det utstrålas, trots allt, massor med harmoni och glädje över livet. Ta väl hand om er!
Stort lycka till med din föreläsning! Jag kan inte tänka mig någon mer lämpad än du att hålla det föredraget. Du kommer att ha många kloka ord att säga som elerverna förhoppningsvis kommer att bära med sig länge.
Många kramar
Varmaste! Du är så fin och jag tänker så mycket på er. Krama hela högen.
Blir säkert en väldigt bra men sorlig föreläsning! Tänker på er. Många varma kramar Elin.
du har så mycket att förmedla och jag önskar att även jag fick höra den föreläsningen. Jag läser till socionom och hade en underbar föreläsare under det momentet.
Vi människor är uppväxta med att livet ska vara glatt och lättsamt. Att behöva leva ett liv med sorgen som skugga är inte något man kan förbereda sig på eller ge råd om ifall man inte varit i din sits.
Många kramar.
Det är ju just det där: vi kan inte hindra det svåra från att hända, men vi kan påverka hur vi hanterar det. Och det låter så jäkla lätt men är så svårt. Vad bra att du tackade ja, vad fint att du ska göra det, det kommer att bli starkt och lärorikt.
Stor kram!
Anna
Jag har följt Alfons blogg länge, i flera år, minns inte riktigt när jag började läsa, kommenterar ibland, men alldeles för sällan. Det har gjort ont att läsa, det har gjort mig ledsen, arg rädd, men också glad och hoppfull. Och dina fina ord om sorg och saknad har jag känt igen mig så mycket. Den där känslan och tanken att JAG ska i alla fall leva känner jag såå igen från egna erfaraneheter.
Lycka till med föredraget, det blir kanon, hoppas att du har bilder med på Alfons, för det är era fina, starka bilder (några glömmer man aldrig) i kombination med fina, starka och kloka ord, som gjort att ni, er familj, era barn och Alfons kommer en så nära.
Vilken tur att du har tackat ja till att föreläsa. Jag som jobbar med skapande och kreativa människor hela dagarna har ALDRIG träffat på någon som med sådan exakthet, skärpa och känsla kan beskriva både kärlek och sorg. Du är fantastisk.
Jag kan ju aldrig förstå vidden av den saknad du och resten av familjen måste leva med, men genom dina ord känns det ändå som om man kommer i närheten av förståelsen och den absoluta medkänslan. Vad skulle vi läsare inte göra för att du skulle få tillbaka din Alfons? Och när det inte går kan vi åtminstone visa att han inte är glömd eller borta ens hos oss som bara lärde känna honom över nätet.
Många stora kramar och lycka till med ditt föredrag.
Du är fantastisk, Catarina!!!
Catarina! Du är en så fin och fantastisk kvinna!
Du och dina starka och mycket kloka ord ger mig så enormt med styrka och energi.
Tack för att du delar med dig av dina kloka ord och tankar. Sköt om dig. Varma kramar från Mia
Catarina, jag blir så imponerad! Att du som har förlorat det vackraste man har, sitt barn orkar att fortsätta dela med dig av din styrka. Jag önskar att jag var elev på skolan så jag fick höra dig. Du ska veta att det du förmedlar går rakt in i hjärtat. Du och Alfons har en alldelse unik förmåga tillsammans. Fortsätt att sprida den ! Kram
kramar till dig
// Helen i Lomma
Precis som så många andra skriver så är du en fantastisk kvinna, mamma och fru. Det finns ingen som fått mig så mållös, lycklig, förvånad och ledsen som du.... och det är bara genom ord.
Jag är så tacksam att jag har fått följa denna blogg, läsa dina otroligt målande ord om livet före och efter Alfons. Jag har börjat tänka så mycket annorlunda på saker, se mina barn med stor tacksamhet, ja så mycket har ändrats sen Alfons "kom in" i mitt liv...
Önskar att jag hade kunnat få gå och lyssna på föredraget... Det hade varit stort för mig.
Du är fantastisk... tack för att du delar med dig
Stora kramar Johanna
Precis som så många andra skriver så är du en fantastisk kvinna, mamma och fru. Det finns ingen som fått mig så mållös, lycklig, förvånad och ledsen som du.... och det är bara genom ord.
Jag är så tacksam att jag har fått följa denna blogg, läsa dina otroligt målande ord om livet före och efter Alfons. Jag har börjat tänka så mycket annorlunda på saker, se mina barn med stor tacksamhet, ja så mycket har ändrats sen Alfons "kom in" i mitt liv...
Önskar att jag hade kunnat få gå och lyssna på föredraget... Det hade varit stort för mig.
Du är fantastisk... tack för att du delar med dig
Stora kramar Johanna
Många kramar. Känner med er...
Systrami, jag kan bara instämma i det Tobbe skrev, du ska vara stolt över din styrka, jag är stolt över dig. De som lyssnar på din föreläsning kommer att få ett minne för livet. För Livet. Puss!
Catharina, du uttrycker dig fantastiskt. Jag kan tänka mig att det kommer att bli en mycket intressant och viktig föreläsning.
Det du skriver känns och har hela tiden känts så uppriktigt och sant och nära på något sätt. Dina ord berör mig ända in i märgen. Du skriver vackert.
Var någonstans ska du föreläsa?
Catarina. Du är rätt person att hålla fördrag om det, Du om någon.
Fina Alfons. Kramar till er.
Jag tycker - oah har gjort de senaste åren sen jag började läsa er blogg - att du är en helt otrolig människa. Jag hade gärna velat sitta i en aula och lyssna på ditt föredrag.
Varmt lycka till, Alfons kommer att blicka stolt ner på sin mamma,
kram
Hej hej, jag har inte kommenterat på länge men följer er blogg jämt, nu vill jag bara säga att jag tror du kommer hålla ett fantastiskt föredrag och jag skulle själv gärna komma och lyssna.
Lycka till med allt,
kram Kajsa S
kramar om dig
// Helen iLomma
Jag hade mer än gärna lyssnat till dig! Kära du, vad ofta jag tänker på er familj, fastän vi inte alls känner varandra. Önskar er allt gott i denna värld. Kram
Vad starkt av dig. Och lycka till med föreläsningen.
Jag säger det samma som Annika här ovan, jag tänker på er väldigt ofta, även om vi inte känner varandra. Du ger mig styrka att orka kämpa vidare, när jag läser dina ord om hur tufft ni har det blir jag mer medveten om de små vackra sakerna i vardagen som får mig att må lite bättre. Jag beundras gång på gång över din styrka. Jag ser upp till dig.
Jag skulle så gärna vilja lyssna på Ditt föredrag, Catarina! Jag och alla andra som läser den här bloggen, förstår jag.
Lycka till och tack för att Du och Din familj fortsätter dela med er.
Kram, Josefine
Jag har nån gång liksom du, vandrat tillbaka i bloggen och läst kommentarer och inlägg. Genom upp och nedgångar,genom älgmakaroner och legopiratskepp. Cellgifter och lekterapi. Era ord gör honom så levande och jag minns hur jag själv, på distans och så helt okänd för er, i nån liten miniatyr form följde med på er berg- och dalbana genom hopp och förtvivlan. Så starka känslor... Då känns det ännu svårare att förstå att han inte finns kvar hos er.
Dina ord till Alfons dagen efter att han lämnat er är något av det starkaste jag har läst. Du valde livet just när det är som svårast att orka göra det valet. Det är ofta svårt att alltid leva upp till sina föresatser. Du gör det på ett fantastiskt vis. Genom att låta andra få ta del av dina ord och tankar, hedrar du både din modige son och din själv. Lycka till på föreläsningen, den kommer att bli fantastisk. Varma kramar genom natten, mia.
Hejsan familjen Löv! Jag måste bara få säga att jag tänker på er nästan dagligen. Vad tråkigt med din bror, hoppas det går bra. Kramar till er allihop Elisabet
Lycka till!!!
Önskar att jag kunde få lyssna på din föreläsning..
Tycker du är så fantastisk!!
Många kramar från mig!!!