Onsdagen den 15 oktober. Om ord och barn.
Den senaste tiden har jag skrivit en hel del dikter. Jag tänker dikter, drömmer dikter och talar till barnen i rim. Inte för att mina dikter innehåller speciellt mycket rim, men med en fyraåring som tycker om att rimma så kan jag gott instämma i hennes melodi. Det var inte tänkt att det skulle bli en diktsamling, men jag tror visst att jag får ihop två böcker. Min stora, viktigaste bok om Alfons ligger lite i göm just nu; det är ganska tunga minnen som gör det svårt att skriva. Det går när det går, pauserna däremellan tar jag som välförtjänt vila. 
Alma-Lee, Vera och Lykke. Torsdagen den 16 oktober 2008. Mina kärleksbarn.
Lykke är ett fantastiskt lättälskat barn. Hon har en dygnsrytm som är rena drömmen, med en nattsömn utan vakenperioder eller amning som varar från 22-tiden till 6.30 ungefär. Varje natt! Dessutom vaknar hon med ett bedårande leende. Hon älskar livet och sina systrar. Hon har upptäckt sina händer, suger gärna länge på dem när jag är upptagen med annat än henne. Hon är en stor, stor gåva. Alfons skulle ha älskat henne.
Vera är en typisk tvååring, med alla olika sidor det innebär. Ena stunden är hon en bedårande liten ja-sägare som ropar "ja! jättelolit" till att plötsligt bli förbytt till en liten djävul som bara skriker "nej, jag vill inte" i en timme. Det värsta är att hon vaknar varje natt och skriker, när alla andra vill sova! Varför vaknar en tvååring när en liten bebis kan sova så gott?
Annars tycker hon att det är jättelolit när vi ska baka bröd, som vi gör varannan dag här på landet. Det är också jättelolit att gå ut i trädgården för att plocka in äpplen eller sparka fotboll. Hon är gärna med och pysslar, målar, river storasysters torn eller drar katterna i svansen. Hon tycker att det är mysigt att ligga och gosa i soffan eller bygga en koja av alla täcken, filtar och kuddar som finns runt om i huset. Hennes ordförråd är stort och det är fint att höra hennes meningsbyggnader som bara hon är mästare att konstruera.
Alma är en upptäckare av stora mått. Hennes favoritsysselsättning just nu är allt som har med skrift och bokstäver att göra. Varje morgon, och jag menar varje morgon, börjar hon vid ett bord med papper och penna. Så hör man henne ropa: "Hur skriver man bord? Hur skriver man skola? Hur ser K ut?" Hon ritar mycket och allt innehåller mängder med detaljer. Hon går gärna in på djupet i diskussioner och kan tyvärr redan golva mig med olika frågor.
Almas minnen av Alfons är starka. Hon kan komma med olika påståenden och frågor om cancern där jag måste tänka efter innan jag svarar. Hon saknar honom. På senaste tiden säger hon kort jag vill bara att han ska komma hem.
Vad vore väl finare att kunna ge sitt barn om inte en saknad storebror?
Jag och Christian lever dag för dag. Det är svårt att se månaderna vandra vidare utan Alfons, allt längre bort från den tid då han fanns hos oss. Jag skulle så gärna ha honom här. Det är så att jag knappt kan minnas honom; hur han kändes, hur han lät, hur han pratade. Hur han andades. Jag känner i kroppen att jag fattas. Jag fattas honom.
Catarina
Fina farmor och Lykke, september 2008.
Fina morfar med Lykke i famnen, september 2008.
Alma är fotograf. Hos Alfons i slutet av september 2008. Han har fått en liten vakträv.
Lykke ar ett sadan vacker flicka, med ovanligt charmiga drag av sina 3 syskon! Lyckliga dej som har sa fina barn!!
Varmaste! Alltså...dom är så himla söta di tösera.
Massor med kramar från ett allt mörkare och mörkare Dalom.
Å Lykke är en "sovbebis"! Det var min T också, 23-07 var tiden hon höll sina första tre månader i livet. Helt fantastiskt! Njut av det och gör inte om mitt misstag; T fick feber och förkylning och jag var livrädd att hon skulle torka ut. Så jag väcker henne och ammar på natten. Gissa om hon snabbt fattade galoppen?! Då blev det istället "hej-å-välkommen-till-nattamningens-förlovade-land" i flera, flera månader...
Många kramar till er och i synnerhet till Alma som saknar sin storebror. Jag tänker på er. -anki
En fin text idag om fina människor och mycket kärlek.
Kram
Så fint du skriver Catarina! Du beskriver verkligen dina barn så att det känns som om man har träffat dem.
Ni har så fina, underbara barn. Jag önskar bara att även Alfons hade fått vara kvar hos er...
Många kramar
Fint du skriver om alla fyra barnen. Tårar föll när jag läste om önskan att ge alfons tillbaka till Alma. Sköt om er!
/Stina (som inte skrivit här på länge, men läser som vanligt)
Åh ja klart att Alma vill ha sin älskade storebror tillbaka! Önskar att hon slapp känna sådan saknad vid så ung ålder.
Säg till Lykke att hon skickar över lite sömntips till Anton! Vera kan behålla sina vakentips eller utbyta erfarenheter med Hannes, för han vaknar också mycket på nätterna! Tänker på er.
Många varma kramar Elin.
Underbara ögonblicksbilder från Sätaröd - både fotografierna och beskrivningarna. Känner VERKLIGEN igen det där med tvära tvåårskast, dessutom kan man ju tycka att det är "jättelolit" att borsta tänderna ena kvällen bara för att skrika som om man blev utsatt för syraattack nästa kväll...
Tänk att Alma redan är så bokstavsintresserad. Vad månde bliva? Och lilla ljuvliga Lykke - hon är så söt att man vill äta upp henne. Det är klart att Alfons hade varit stolt som en tupp över alla sina systrar.
Många kramar som vanligt.
Fina fina ord om dina fantastiska barn. Vad härligt att höra att Lykke är en sådan mönsterbebis :-) Det är bara att njuta, samtidigt har du ju en busig 2 åring som ser till att dina lugna tid säkert blir lika aktiv som hennes ler
Tack för fina bilder
Kramar Johanna
Vilka härliga beskrivningar av dina fina barn, men jag saknar beskrivningen av Alfons. Vad han skulle göra och hur han skulle ha varit.
Det vet jag att vi alla skulle ha velat veta.
Fina Familjen- Kram på er.
Dina barn är väldigt vackra!
du skriver som vanligt helt fantastiskt om dina barn.
jag får en stor klump i halsen av almas "jag vill bara att han ska komma hem"
en enda mening, som betyder så mycket...
Åh det fotot missade jag innan på dom 3 fina flickorna L! Så härligt med tripp trapp och trull. Men vad Alfons saknas på bilden!!
Många varma kramar Elin.
Varmaste! Det fina kortet på sötaste flickorna missade jag också. Vackra, söta och alldeles underbara!
Kramar med mycket kärlek!
Alma ser verkligen "storasystrig" ut. De är fina, era barn!
Kram
Åh, jag längtar tills boken om Alfons kommer ut! Jag tycker att ditt sätt att sätta ord på sorg är helt fantastiskt... Jag förlorade som 22-åring min älskade mamma för snart tre år sedan. Hon fattas mig enormt och jag har insett att sorgen är något jag måste lära mig att leva med, den kommer aldrig att försvinna. Dina texter spelgar ofta precis det jag känner, önskar att jag kunde uttrycka mig i skrift som du...
Alfons fattas er alla...
kram Helen i Lomma
Varma tankar och kramar genom natten till er alla i Sätaröd, mia.
Kan bara skriva att det finns så mycket kärlek på denna sidan...Kram
Gos ungar, man längtar i bland tillbaka till småbarnsåren:)!
Så fina beskrivningar av dina små. Känner igen mig mycket av/i mina tre. Känner enorm lycka. Jag känner inte er... men det gör verkligen ont då Alma-Lee säger att kort och kort att hon vill att Alfons ska komma hem. Tänker på hur det skulle vara för ett av mina barn om de skulle förlora ett av sina syskon. Så liten och så måste hon ha så många tankar och känslor.
Ta hand om er... kram.
Väldigt fint skrivet.
Läst din blogg förr och man fäller tårar.
Ta hand om er.
Styrkekramar!
Tänker på er! Hoppas ni har en mysig helg. Många varma kramar Elin.
Tänker på er alla. Hörs snart kära ni! Pussar och kramar
Dina ord känns.
Oavsett i vilken form man får läsa.
Läst här i flera timmar nu och ..... Jag har en liten kille som nyss fått samma diagnos som er Alfons och jag hittade er sida... Saknar ord just nu.... Kram till er alla.
Pernilla: Om du behöver ord , medvärme eller ett lyssnande öra så kan du kontakta mig på min mail:
catarina[email protected]
Hoppas att allt ska komma att gå er väg. Stor stor kram till dig och din lille son.
Det ska vara ett understreck mellan catarina och lov.
Hej Catarina!
Det gör så ooont att läsa din blogg! Jag gråter floder varje gång och på övervåningen ligger vår vackra 2-åring med sin neuroblastom-diagnos. Vi har opererats en gång och fått cellgifter två gånger. Nu väntar nästa operation inom kort och det är så jävla jävligt och skär som knivar i bröstet när jag tänker på det. Dina tre flickor är underbara!
Hej Catarina och ni andra,
Idag skiner höstsolen över Göteborg och jag tänkte att det var läge att gå in och säga hej till er. Men man kommer av sig i allt när de senaste svarsinläggen kommer upp - det gör ont i hjärtat att påminnas om att det finns fler barn som Alfons därute, fler familjer som går genom skärselden. Fy för den lede, som min mormor skulle ha sagt.
Nina, Pernilla och andra cancerföräldrar som finns här: Jag önskar er och era barn allt gott, mycket kraft och massor av goda vindar. Min kompis son som behandlats för hjärntumör är nu friskförklarad och även om han dras med seneffekter och alla möjliga utmaningar känner hans föräldrar inget annat än en stor tacksamhet. Livet är verkligen inte någon räkmacka alla gånger...
Varma tankar till er allihop.
PS. Catarina, det är något helt otroligt vad Vera är lik dig! Samma genomskådande blick och illmariga min :-)
Håller med Christina här ovanför... Håller tummarna för alla dessa barn och deras familjer som går igenom samma helvete som Alfons och hans familj har gjort.
Det känns för jävligt; att fina Alfons dog och att fler fina barn dör hela tiden. Kram till er alla.
Hej vännen
Tänker mycket på er situation. Jag lärde aldrig känna Alfons, men har haft turen att lära känna Alma och så smått Vera och Lykke. Alma saknar sin bror, det kommer till henne nu och då mer eller mindre starkt. När hon är hos oss finns vi för henne och låter henne känna, längta och sörja. Men för det allra mesta möts vi av Almas härliga leende och skratt då leklusten infinner sig och hon finner glädje i sina vänner.
Kramar vi ses nästa vecka...