Torsdagen den 30 april. Sanningen om ensamheten.
Ingenstans slog det oss att vi också måste ha en plats, jag och Christian. Alltid längst ner på listan över viktiga personer att lägga energi på, alltid i sista hand för varandra. Vi bär inte bara på barnens sorg, deras saknad och med deras frågor i att kunna förstå var Alfons blev av. Var är han nu? Varför dog han? Hur kan man bli så sjuk att det inte finns mediciner att få? Varje dag finns det frågor utan svar. Vi gör så gott vi kan. Svarar så logiskt och så gott vi kan.
Varje dag ska vi också bära vår egen undran. Sorg. Saknad. Varje dag.
Varje dag finns det minnen, goda när Alfons var liten och hur otroligt söt han var, dockesöt, brukade mormor säga. Han var vårt första barn, han öppnade dörren för den absoluta och gränslösa kärleken, och där, där, saknar jag honom.
Varje dag finns det minnen, svåra, som när det bruna lakanet blir uthängt på tork på tvättlinan, det lakan som var bäddat med i vår säng, morgonen då han dog. Det finns ohyggliga minnen med skrik från Alfons, när han skrek att du är dum mamma, du ska komma hit nu, jag vill att du ska komma till mig nu, de sista dagarna på isoleringen i mitten av februari 2007. Jag fick inte var hos honom då. Jag ammade Vera och Alfons, mitt rena lilla förstfödda barn, var överallt i sin kropp fylld av radioaktiv isotop. Jag har alltid varit en motståndare till kärnbränsle, nu fick det en annan innebörd. Det cancerogena ämne skulle kunna bli räddningen för Alfons.
För varje dag som går, läggs frågorna på hög, saknaden den fysiska blir högre. Det finns en tunn linje att balansera på mellan normal och galen. För visst, jag förstår att det finns människor som blir galna av sin sorg och sin saknad. Den är så oerhört stark.
Så länge vi har varandra, levde vi på under de nitton månader som Alfons var sjuk. Allt vad det innebar, tillsammans, alltid tillsammans. All tid tillsammans.
Vi har inte längre varandra. Inte fysiskt, och ibland, ofta finns det stunder då det bara är det som spelar någon roll. Då blir allt annat oviktigt. Allt annat.
I slutet av maj åker jag och Christian på en resa till Hven tillsammans. Vi ska sova tillsammans utan barn, sitta vid havet, cykla på tandemcykel. Vi ska prata. Vi ska komma först. Vi ska hitta varandra.
För jag tror, att det där framme, en tid som måste gå, finns en framtid för oss. Ett liv att leva, man, kvinna med tre små barn. Med ett kärlekens barn i en grav.
Catarina
Tänk vad ni har gått igenom, inget man ens önskar sin värsta fiende.
Men så mycket kärlek ni upplevt i alla dess former.
Jag tycker att ni gör rätt i som åker iväg på en "loveweekend" =)
Kramar till Fina familjen.
Ja man kanske skulle skriva sitt namn också =)
( se ovan)
Ni gör alldeles rätt i att åka iväg, bara ni två!
Detta kommer att göra er gott, inte bara er utan även era fina flickor. Denna fina familj som tyvärr måste lära sig leva med ett kärleksbarn i en grav.
Ha det så bra som bara ni kan!
Åh satt och funderade en dag när jag läste din blogg: Undra hur kärleken till sambon/mannen överlever med en sådan stor sorg i familjen! Lite märkligt att du skriver om det idag.
Vad skönt att ni kan åka iväg och bara vara man och kvinna och ta hand om varandra. Det är ju verkligen inte lätt att få tvåsamhet när barnen är runt omkring hela tiden och avbryter stup i kvarten med sina små frågor.
Här hemma hade jag tänkt att vi skulle försöka gå ut och äta en dag, bara jag och sambon. Hade varit skönt att kunna sitta en måltid utan att behöva resa sig för att hämta nåt, torka nån, jaga rymmande 2 åring.
Tänker på er och önskar er en mysig valborg. Hoppas att flickorna är bättre nu!
Många varma kramar Elin
Åh, hoppas Ni får det bra på Er resa i Maj. Det är Ni väl värda. Fina och kloka..
Så enormt många bitar som ska gå ihop i livet. Och inget går av sig själv, som man trodde när man var yngre, att bara man älskade varandra så går allt bra. Så är det ju inte, man måste själv underhålla och ge och ta. Skönt att ni kan ta er tid med denna resa till Ven. Dina ord är helt fantastiska, jag känner hur du hett önskar att det ska gå att leva ett bra liv med den stora sorgen som en följeslagare.
Jag önskar er en underbar resa och att ni hittar tillbaka till det som är Ni.
Kram!
Jag ryser. Det är så fint skrivet att jag ryser.
Hoppas att ni får en underbar resa till Hven med massor av tid bara till er.
Kramar
Hoppas ni får en underbar resa tillsammans och att den för er närmare varandra igen.
Småbarnstiden är svår för de flesta föräldrar, och vad ska den då vara för er som dessutom har sorgen att hantera.
Kram
hej, du känner inte mig men jag läser din blogg ibland när jag varit inne på Victors blogg - den starkaste stjärnan. Jag tycker du skriver så fint. Jag är själv en vän av det skrivna ordet och finner någon slags tröst i ditt sätt att formulera dig. Har inte förlorat ett barn men har en liten dotter på 21 månader. Hoppas ni får en fin tid tillsamans du och din man.
Allt gott önskar jag er. Och så gärna passar jag era barn, så att ni ska få en liten tid för er själva. Man behöver det; tid att vara. Tid att tänka och tala och finnas. Tid att hitta tillbaka, fast på ett nytt sätt. Tid tillsammans.
Ta hand om er. Kram / mamma och svärmor
Varmaste!
All kärlek och styrka till er som måste vara så kloka mitt i galenskapen. Jag hoppas att ni får en underbar resa där ni kan lägga av er vuxenkostymen och bara vara...
Jag tänker på er så mycket.
Kram, Christina
Hoppas ni får uppleva denna underbara vår även på Ven. Ta väl hand om er och tappa inte bort varandra. Kram
Hven är paradiset. Vi är nyss hemkomna därifrån. Jag ska ge er ett GOTT mattips på en urmysig krog som vi var med och invigde på Valborg.
Tuna Krog, mitt uppe på ön efter Pumpans vegetariska café.
Hälsa från oss!!
Ha en underbar tur.....Kramar i vårsolen!
Janina och Nils och resten
Ha en det så bra på er "vuxentripp"!
Tänker ofta på er!
Ja dina rader är ju precis det som man funderar på. Hur överlever man som par, fru och make, hur orkar man. Men samtidigt har man ju inget val, men man ska ju någonstans hitta lyckan och meningen med livet igen...
Hoppas ni får en fantastisk helg tillsammans. Ni är så värda att få må bra.
Många kramar
önskar er en fin liten resa.
kram
Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni hittar varandra igen. Ni om några måste ju få finna lyckan. Tänker så ofta på er familj fastän ni inte har en aning om vem jag är. Många kramar
Önskar er ett par härliga dagar tillsammans. Tid att prata, reflektera tillsammans och inte minst, skratta. Det är lätt att glömma bort sig själv och varandra i relationen, det är så mycket kärlek man vill ge till sina barn. I allt du beskriver gör du det med kärlek Catarina, alla dina 4 barn kan vara stolta över en mamma som dig.
sköt om er
Åh, Catarina. Vi känner inte varandra. Men jag känner så med dig. Och önskar så innerligt att ni får en bra resa tillsammans. Att ni bara får vara. Bara ni. Tillsammans. Men ha inte för höga förväntningar på att ALLT ska lösas just den här helgen. Att ni måste prata igenom ALLT. Hitta svar och vägar att gå i framtiden. Det här är en början! Försök att bara vara där tillsammans . Ni två. Tillsammans. Nära. En promenad hand i hand i stillhet är betyder också så oerhört mycket, inte bara ord.
Jag är också småbarnsmamma. Jag har inte upplevt allt det hemska som ni har upplevt. Jag lever inte med sorg och saknad, tankar dag som natt som plågar. Jag kan inte ens föreställa mig hur ni har det. Men ÄNDÅ har vi svårt att hitta en plats för oss, för mig och min make. Vi har svårt att vara ett par, älskande, man och kvinna. Vi är mest mamma och pappa, vi är arbetskamrater till våra kollegor, vi är barn till våra föräldrar....
Vi fick en helg tillsammans. Helgen som gick. Det blev både underbart men också jobbigt. Det tar tid att släppa vardagen och bara vara där, tillsammans. Ibland ville jag hellre bara vara ifred, inga krav från någon, ingenting. Men jag vill ju också leva tillsammans. Med honom som jag älskar. Då måste man ta sig tid att vara tillsammans också. Vi pratade en hel del. Vi har inga svar, men vi har tagit upp sådant som vi båda funderat på, sådant som fått oss att komma längre bort från varandra under småbarnsåren. Vi har inga lösningar. Men vi har kommit fram till ett gemensamt mål: Ett liv tillsammans.
Jag tror det finns ett sådant för er också. Men jag förstår också hur oerhört mycket svårare det är för er att sätta ord på allt, att orka med andra än sig själv och sina barn i den situation som är.
Desto bättre tror jag att ni är omgivna av sådana som älskar er. Som kan hjälpa med barnen så att ni kan få ta en promenad ensamma då och då, äta en lunch tillsammans, ta en picknick i skogen bara ni två. Det är ansträngande att försöka hålla liv i en relation. Att dessutom ha brottats med det ni varit med om, att leva med ständig sorg och saknad... det går inte att föreställa sig. Ha inte för höga krav på dig! Tänker på er!
Kära Catarina! Som vanligt går dina ord rakt in i mitt hjärta. Hur kan man inte känna med dig och din familj? Kommer man någonsin över en sådan enorm förlust? Prins Alfons måste saknas galet mycket hos er. Kärleken mellan dig och Christian tror jag på. Den verkar så oerhört stark och vacker!
Många, många kramar!
Hoppas att ni får en fin helg du och din Christian! Jag och min man har åkt några gånger på tu man hand sedan vår dotter dog och jag tror det har stärkt oss! Det är så viktigt att bara vara. Nära. Och prata. I vårt fall har kärleken växt sig allt starkare efter den svåra förlusten. Vi hade det så bra innan också men nu kan vi verkligen känna en fantastisk lycka bara i att vi har varann. Man uppskattar alla de små små ögonblicken på ett annat sätt. Man är så olycklig men samtidigt så lycklig... svårt att förklara, de ligger väldigt nära varann de där känslorna konstigt nog. Extrem olycklighet och enorm lycklighet.
I helgen var jag dessutom på en resa på egen hand, till ett annat land! Blev otroligt stärkt av det, all stress rann av mig och jag kände mig helare och lugnare än vad jag gjort på över tio år.!
Så vad jag ville säga med detta är att det finns ljus och glädje i tillvaron trots det svåra vi varit med om! Ibland kommer lyckan åter om än i en annan form, som du så klokt tror kommer ske! Livet är svårare på många sätt men också djupare och mer glädjefyllt på ett annat..
Önskar dig allt gott!
Isa
hej!
Det var längre sedan jag skrev, men jag läser ofta i eran blogg och nu kunde jag inte låta bli. Det du skrev gick direkt in i mitt hjärta. Känner igen en del saker så väl, även om vår dotter var äldre och klarade sig efter operation och cellgifter så allt det andra är så likt. Den man lever med går in i väggen och börjar bete sig jättekonstigt. helt plötsligt så vet man inte riktigt vem man är gift med. Inte samma person som det var för 20 år sedan. Vi skall också resa och försöka hitta varandra och vi hoppas att det går vägen.
ha det så skönt och ta hand om varandra.
kram
Kloka Catarina.
jag tänker på er, på dig så ofta. Hoppas att solen skiner och att ni har det bra i huset invid vägen. Hoppas att ni får det bra på Hven , du och christian. Att tiden räcker till, iallafall till att börja den långa resa som det nya livet tillsammans innebär för er två. Det är en magiskt vacker ö, Hven och så hoppas jag att resten av ert liv tillsammans ska bli. Många tankar och kramar genom vackra dagar och nätter, mia.
Önskar er en mysig resa till Hven!