Onsdagen den 30 december. Om mammakänslor.

Jag väntar i tanken som vill veta hur frosten på Alfons dödkallkinder ser ut. Hur jag skulle kunna andas bort iskristaller med min varma andedräkt, för att värma, för att få ge liv åt död. För hur kan jag, genom den upplevda smärtan av all tids förlust, sluta fråga mig hur kan det ta slut, hur det inte går att väcka liv.

Hur ska han alltid kunna ligga i jord. Kall?
Hur kan minnet solbleka mina steg från öppen grav, med Alfonskista?
Hur kan ekon av minnen susa dovklang för att jag ska kunna leva här och nu?

Hösten och den allra första terminen i skolan har inneburit att jag satt mig och mina behov i första hand. Jag har lagt det mesta åt sidan och levt så normalt som möjligt. Där har jag gjort en bedövande upptäckt; döden får inte plats.
Jag har lämnat barnen på dagis, varje gång ett ögonkast från Alfons grav. Jag har inte mer än ett par gånger, i det sambandet, gått dit. Jag har hittat ursäkter som fått mig att stressa vidare, till skolan, hem, till affären eller träningen. Jag har emellanåt mått fysiskt illa över mitt svek som mamma till min döde son. Att ha en känsla av att inte räcka till, det finns både för döda och levande barn. Känslan av otillräcklighet.
I oktober reste jag dessutom bort med en vän. Åkte till Stockholm, roade mig, skrattade och sov på hotell. Jag njöt av mitt nya liv, där jag lämnade den dödbubbla, som min förlust innebär, utanför.

Denna hösten har jag varit ovän med graven; alltid för kallt, för fult, för regnigt eller för skräpigt. Jag har medvetet, ägnat tid åt att hitta allt det synligt negativa med Alfons plats. Där, vid graven, har det inte funnits tid att tänka på den fantastiske lille pojke som ligger begravd. Genom cancern. Med all vår kärlek.

Och jag kan inte låta bli och förbanna mig själv. Men. Jag vet att detta är en fas, likt de andra i sorgens spår. Jag vet att det kommer en ny tid för mig, en ny uppgång. Och jag vet att jag kan se tillbaka, för bara då, kan jag växa, bli starkare och finnas mer. Både för Alfons, Alma-Lee, Vera och Lykke.

Jag försonades med Alfons på julafton. Det hade jag kommit överrens med mig själv om. Nu kan jag orka omfamna honom i tanken och där med ett leende berätta om mina superba betyg i skolan. Jag kan undra hur det skulle vara med honom här, utan att ångesten sprider sig i kroppen.

Idag har jag och Alma-Lee varit på badhuset tillsammans. Jag är en mycket stolt mamma till en bedårande flicka som precis har tagit Baddaren.

Gott nytt år,

Catarina


Kommentarer
Postat av: Solveig

Starka ord som som vanligt berör mig mycket. Du har en otrolig förmåga att fånga känslor med ord. Styrketankar inför 2010

2009-12-30 @ 00:43:20
Postat av: Tess

Underbara mamma och du!!!!

Kärleken är verkligen det största..det är det som jag känner starkast när jag läser dina texter...Jag som din trogna bloggläsare undra också ofta hur dina texter i stället skulle sett ut om Alfons fortfarande levde..

Det dåliga samvetet och din känsla av otillräcklighet gör han ju allra högst grad "levande och med er" på alla sätt, det är ju så vardagen ser ut för oss alla (och då menar jag otillräcklighet och dålig samvete) och tappar man det, så tappar man ju vardagen, det viktiga..eller? För man ska väl inte bara nöja sej?

När barnen blir lite större och kan förstå mera så vill jag ta med dem till Alfons och berätta för dem hur denne lille kämpe förändrade synsättet på så mycket för deras mamma..



Kram och god fortsättning till dej och din familj

Jag är din stora supporter och Alfons är min hjälte



Tess mamma till Liam & Leo

2009-12-30 @ 08:12:31
Postat av: gunilla i dalom

Varmaste! Krama alma-Lee och säg att hon är så duktig.



Puss på er!

Postat av: Elin A

Tycker du är enormt bra som klarar skolan så superbra trots allt runtomkring och den stora saknaden efter Alfons!

Och heja Alma-Lee som är en baddare på simskolan:)

Önskar er alla ett så gott nytt år som det kan bli. Många varma kramar Elin

2009-12-30 @ 12:37:18
Postat av: Maria Nyberg

Önskar er ett Gott nytt år!

2009-12-30 @ 14:49:15
Postat av: Marie

Gott Nytt År till Er alla!!!!

2009-12-30 @ 19:23:01
Postat av: Anonym

Klandra inte dej själv!!!Det ni har upplevt är inte humant och jag tycker att ni gjort det fantastiskt!Jag beundrar er så!!!

2009-12-30 @ 23:03:33
Postat av: Johanna

Många kramar och ett GOTT NYTT ÅR till hela familjen.



Tänker på er och ni finns i mina tankar ikväll (som så många andra kvällar)

2009-12-31 @ 11:37:16
URL: http://grynisen.bloggsida.se
Postat av: Gunvor

Sådana fina tankar och så fina ord. Vill bara säga att du är en av de på barncancerfonden. se. som jag måste läsa. Du blir en underbar personal den dagen du är klar. Kram till dig och dina kära...

2010-01-01 @ 20:16:24
URL: http://charlottetjejen.blogg.se/
Postat av: Susanne

Önskar er alla en god fortsättning på nya året!

Kram Susanne

2010-01-03 @ 11:18:09
URL: http://www.fantastiska-fyran.blogspot.com
Postat av: Anna Rosensköld

Så roligt för Alma att ta Baddaren.Och för dig att plugga. När jag läser din text idag, om att inte hinna få plats med döden så mycket, tänker jag på din egen text: Alfons vaggas för evigt i hjärterum.

2010-01-03 @ 16:43:11
Postat av: Helena Odsvall

Även om du ägnar dig åt annat så finns han ju där, och kommer alltid att göra.

Helena

2010-01-07 @ 12:49:09
Postat av: Kristin

Hej, hittade hit via "den starkaste stjärnan" och ville bara lämna några ord.



Du skriver otroligt gripande och vackert om er familj och om allt som hänt. Hela kvällen igår satt jag och läste och grät. Tårarna ville inte sluta rulla. Det är så ofattbart att någon man aldrig träffat kan gripa tag i ens hjärta och inte släppa taget...



Jag önskar er all lycka i framtiden!

Mvh Kristin

2010-01-09 @ 12:25:26
URL: http://littlemissred.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback