alfons

Jag väntar i tanken som vill veta hur frosten på Alfons dödkallkinder ser ut. Hur jag skulle kunna andas bort iskristaller med min varma andedräkt, för att värma, för att få ge liv åt död. För hur kan jag, genom den upplevda smärtan av all tids förlust, sluta fråga mig hur kan det ta slut, hur det inte går att väcka liv.

Hur ska han alltid kunna ligga i jord. Kall?
Hur kan minnet solbleka mina steg från öppen grav, med Alfonskista?
Hur kan ekon av minnen susa dovklang för att jag ska kunna leva här och nu?

Hösten och den allra första terminen i skolan har inneburit att jag satt mig och mina behov i första hand. Jag har lagt det mesta åt sidan och levt så normalt som möjligt. Där har jag gjort en bedövande upptäckt; döden får inte plats.
Jag har lämnat barnen på dagis, varje gång ett ögonkast från Alfons grav. Jag har inte mer än ett par gånger, i det sambandet, gått dit. Jag har hittat ursäkter som fått mig att stressa vidare, till skolan, hem, till affären eller träningen. Jag har emellanåt mått fysiskt illa över mitt svek som mamma till min döde son. Att ha en känsla av att inte räcka till, det finns både för döda och levande barn. Känslan av otillräcklighet.
I oktober reste jag dessutom bort med en vän. Åkte till Stockholm, roade mig, skrattade och sov på hotell. Jag njöt av mitt nya liv, där jag lämnade den dödbubbla, som min förlust innebär, utanför.

Denna hösten har jag varit ovän med graven; alltid för kallt, för fult, för regnigt eller för skräpigt. Jag har medvetet, ägnat tid åt att hitta allt det synligt negativa med Alfons plats. Där, vid graven, har det inte funnits tid att tänka på den fantastiske lille pojke som ligger begravd. Genom cancern. Med all vår kärlek.

Och jag kan inte låta bli och förbanna mig själv. Men. Jag vet att detta är en fas, likt de andra i sorgens spår. Jag vet att det kommer en ny tid för mig, en ny uppgång. Och jag vet att jag kan se tillbaka, för bara då, kan jag växa, bli starkare och finnas mer. Både för Alfons, Alma-Lee, Vera och Lykke.

Jag försonades med Alfons på julafton. Det hade jag kommit överrens med mig själv om. Nu kan jag orka omfamna honom i tanken och där med ett leende berätta om mina superba betyg i skolan. Jag kan undra hur det skulle vara med honom här, utan att ångesten sprider sig i kroppen.

Idag har jag och Alma-Lee varit på badhuset tillsammans. Jag är en mycket stolt mamma till en bedårande flicka som precis har tagit Baddaren.

Gott nytt år,

Catarina