alfons

Imorgon är det precis ett år sedan vi var på kolmården. ett år sedan dagen då jag för allra sista gången träffade en levande alfons, med energi trots smärtan, med skratt trots gråten. med ork att kämpa mot döden, som fortfarande inte var oundviklig. det var efter det mötet som jag visste, jag visste att alfons inte skulle överleva. jag kunde inte längre hoppas, man såg det i hans ögon när smärtan inte gick att medicinera bort. jag läser vad jag skrev på bussen tillbaks till avdelning 48, tillbaka till sängen och droppet.

jag vägrar acceptera det. jag vägrar acceptera att det här skulle vara sista gången vi ses. du sa att jag måste ha barn för du vill passa dem, att du vill leka med dem och att du är vuxen då. det måste få vara så! du får inte vara först att gå. det är omöjligt, jag kan inte acceptera det. jag vägrar se din kropp tyna bort, dina andetag försvinna. hur neuroblastomen växer i dig, tar över, hur långsam döden är. cancern tar all näring, och du försvinner, långsamt, plågsamt. det sägs att små barn håller döde borta tills de säkert vet att föräldrarna accepterat den. det kommer aldrig att hända. och vi pratar om noel, får det att låta fint; det att dö hemma, i famnen hos de man älskar.

mitt i vad man gör så kommer smärtan, plötslig och outhärdlig. den tar tag i dig, sliter. man lyfter dig försiktigt, försiktigt medan du snyftande säger att det är tumören som gör ont. du dricker morfinen, man klappar, smeker, blåser. du gråter. du gråter så tyst du bara kan för att inte väcka småsystrarna. du kvider. två milliliter till, smärtan vill inte gå över. 38,3° . 38,5° , sen är det sjukhus och nålar och röntgenplåtar att ligga stilla på. man tar av dig täcket, och du rör benen sådär som du gör när smärtan är för stark, gnider dem mot lakanet. samtal till BUS, och man vet att allt de säger ändå leder fram till detta; att man inget kan göra. nya smärtlindrande plåster på den magra armen. klockan är två, och tröttheten är hopplös. man tappar upp ett bad, samlar ihop dinosaurierna från golvet, bär dig dit. man sköljer din kropp i varma mjuka strålar. ditt huvud mot armen på den badkarets kalla kant. och så plötsligt: du blir alfons igen, karet blir ett hav åt dinosaurierna och man ler. du somnar invirad i handduken, och man gråter. man gråter.

jag förväntar mig inte att andra ska förstå den ångesten, att i hans ögon se cancercellerna äta upp all styrka, att i blicken känna borttynandet. som att säga förväl innan någon riktigt vågat släppa taget. egentligen vet vi. vi ser vad som händer. vi ser det när dit skratt ekar och du kiknar av glädje. vi ser det i dina framtidsplaner; polisbilen du aldrig kommer att köra, bränderna någon annan kommer att släcka. det skulle ha varit du! du skulle få upptäcka det naiva i planerna, se det komplexa i att ens söka ett arbete. hoppa av gymnasiet, röka cigaretter i fönstret, spraya bort doften med axe. det är i det meningslösa som meningarna finns. varje minut med dig idag är konstruerad, spänd av tanken på det sista ögonblicket. ångesten i hur du skrattar, hur du pratar, hur du busar. du måste vara så trött på kärleksfulla ord, och jag vet att de inte längre samlas till en styrka. envisheten är inte längre nog. och jag kan inte stå ut. jag orkar inte. jag vill inte leva i en värld där du inte får vara. jag kan inte.

som du skrattade när vi badade. hur stolt du var över varje simtag, varje meter utan hjälpande händer. och ibland, när du glömde dig och med ena handen gnuggade ögat, så sjönk du en bit. vi var där och du hostade bara lite. vi skojade om att man ju inte kan dricka upp hela poolen. du gillade tanken, och sa att du ju hade vatten i näsan också. jag låtsasskällde lite. sen jagade vi dinosaurierna du kastat iväg, bollen som flöt långt borta. ingenting annat fanns.

men i attacker kom verkligheten. jag såg filmen christian gjorde spelas upp. jag såg den om tre år. vi såg den, och tänkte på det vackra barn som en vårdag tynat bort. vi såg den lekande kroppen mot det sista mötets kalla, stela. vi såg liv, och tänkte att det fanns hopp, då fanns det hopp. vi hörde skratten och önskade att de för evigt skulle eka i våra huvuden. vi såg dig ropa våra namn och vi hatade hur vi dröjde till svar. tänkte att allt måste få konsekvenser. vi såg din magra kropp och tänkte att, jämförelsevis, så pigg han var. vi såg dået, och behövde inte räkna dagarna för att veta hur länge sen det var. vi såg oss själva, våra leenden som var där mest för att du fanns. leendena; jag tänkte att det var länge sen, tänkte att det kanske skulle komma en tid, en tid av något man skulle kunna kalla glömska. något man brukar kalla att gå vidare, men som jag inte alls kan förstå. och när vi såg livet, när vi såg andetagen bortom det kala huvudet och ärren, när vi såg det så kunde vi inte annat än gråta.

och hur stolta vi var över att du lärt dig simma.

hur orättvist det var att du sjönk.