Lördagen den 21 februari. Två år efter.

Det är sällan gråten kommer. Det är sällan känslor tränger genom det starka hölje av kärleksskydd runt mitt inre, sen Alfons dog. Att tillvaron och världen ter sig meningslös.
Men så infinner sig guldstunder, som idag. Vera står brevid mig och tittar på laxen som jag gnider in med salt och peppar. En stor fisk med glimmande fjäll; den är vacker, säger hon plötsligt och jag blir så paff att jag får tårar i ögonen.

Det snöar ute; tjockt och i mängder faller den. Idag, lika mycket som den där dagen för två år sen. Dagen när vi åkte hem från sjukhuset med Alfons. Hem för att invänta döden.

Texten nedan är en som Ditte skrev, knappt en och en halv månad innan Alfons dog. Den får mig alltid att gråta. Med hennes tillåtelse via samtal från sjukhuset i Lund, där hon nu för en stenhård kamp, publicerar jag den ikväll. Tack, kära, kära Ditte.

Till minne av Alfons, mitt älskade, saknade barn.

Catarina

Kolmården, ett år senare

Imorgon är det precis ett år sedan vi var på kolmården. ett år sedan dagen då jag för allra sista gången träffade en levande alfons, med energi trots smärtan, med skratt trots gråten. med ork att kämpa mot döden, som fortfarande inte var oundviklig. det var efter det mötet som jag visste, jag visste att alfons inte skulle överleva. jag kunde inte längre hoppas, man såg det i hans ögon när smärtan inte gick att medicinera bort. jag läser vad jag skrev på bussen tillbaks till avdelning 48, tillbaka till sängen och droppet.


jag vägrar acceptera det. jag vägrar acceptera att det här skulle vara sista gången vi ses. du sa att jag måste ha barn för du vill passa dem, att du vill leka med dem och att du är vuxen då. det måste få vara så! du får inte vara först att gå. det är omöjligt, jag kan inte acceptera det. jag vägrar se din kropp tyna bort, dina andetag försvinna. hur neuroblastomen växer i dig, tar över, hur långsam döden är. cancern tar all näring, och du försvinner, långsamt, plågsamt. det sägs att små barn håller döde borta tills de säkert vet att föräldrarna accepterat den. det kommer aldrig att hända. och vi pratar om noel, får det att låta fint; det att dö hemma, i famnen hos de man älskar.


mitt i vad man gör så kommer smärtan, plötslig och outhärdlig. den tar tag i dig, sliter. man lyfter dig försiktigt, försiktigt medan du snyftande säger att det är tumören som gör ont. du dricker morfinen, man klappar, smeker, blåser. du gråter. du gråter så tyst du bara kan för att inte väcka småsystrarna. du kvider. två milliliter till, smärtan vill inte gå över. 38,3° . 38,5° , sen är det sjukhus och nålar och röntgenplåtar att ligga stilla på. man tar av dig täcket, och du rör benen sådär som du gör när smärtan är för stark, gnider dem mot lakanet. samtal till BUS, och man vet att allt de säger ändå leder fram till detta; att man inget kan göra. nya smärtlindrande plåster på den magra armen. klockan är två, och tröttheten är hopplös. man tappar upp ett bad, samlar ihop dinosaurierna från golvet, bär dig dit. man sköljer din kropp i varma mjuka strålar. ditt huvud mot armen på den badkarets kalla kant. och så plötsligt: du blir alfons igen, karet blir ett hav åt dinosaurierna och man ler. du somnar invirad i handduken, och man gråter. man gråter.



jag förväntar mig inte att andra ska förstå den ångesten, att i hans ögon se cancercellerna äta upp all styrka, att i blicken känna borttynandet. som att säga förväl innan någon riktigt vågat släppa taget. egentligen vet vi. vi ser vad som händer. vi ser det när dit skratt ekar och du kiknar av glädje. vi ser det i dina framtidsplaner; polisbilen du aldrig kommer att köra, bränderna någon annan kommer att släcka. det skulle ha varit du! du skulle få upptäcka det naiva i planerna, se det komplexa i att ens söka ett arbete. hoppa av gymnasiet, röka cigaretter i fönstret, spraya bort doften med axe. det är i det meningslösa som meningarna finns. varje minut med dig idag är konstruerad, spänd av tanken på det sista ögonblicket. ångesten i hur du skrattar, hur du pratar, hur du busar. du måste vara så trött på kärleksfulla ord, och jag vet att de inte längre samlas till en styrka. envisheten är inte längre nog. och jag kan inte stå ut. jag orkar inte. jag vill inte leva i en värld där du inte får vara. jag kan inte.


som du skrattade när vi badade. hur stolt du var över varje simtag, varje meter utan hjälpande händer. och ibland, när du glömde dig och med ena handen gnuggade ögat, så sjönk du en bit. vi var där och du hostade bara lite. vi skojade om att man ju inte kan dricka upp hela poolen. du gillade tanken, och sa att du ju hade vatten i näsan också. jag låtsasskällde lite. sen jagade vi dinosaurierna du kastat iväg, bollen som flöt långt borta. ingenting annat fanns.


men i attacker kom verkligheten. jag såg filmen christian gjorde spelas upp. jag såg den om tre år. vi såg den, och tänkte på det vackra barn som en vårdag tynat bort. vi såg den lekande kroppen mot det sista mötets kalla, stela. vi såg liv, och tänkte att det fanns hopp, då fanns det hopp. vi hörde skratten och önskade att de för evigt skulle eka i våra huvuden. vi såg dig ropa våra namn och vi hatade hur vi dröjde till svar. tänkte att allt måste få konsekvenser. vi såg din magra kropp och tänkte att, jämförelsevis, så pigg han var. vi såg dået, och behövde inte räkna dagarna för att veta hur länge sen det var. vi såg oss själva, våra leenden som var där mest för att du fanns. leendena; jag tänkte att det var länge sen, tänkte att det kanske skulle komma en tid, en tid av något man skulle kunna kalla glömska. något man brukar kalla att gå vidare, men som jag inte alls kan förstå. och när vi såg livet, när vi såg andetagen bortom det kala huvudet och ärren, när vi såg det så kunde vi inte annat än gråta.


och hur stolta vi var över att du lärt dig simma.

hur orättvist det var att du sjönk.


Kommentarer
Postat av: Jessica

Så fint skrivet! Tänker på er!

Kramar till er å den modigaste piraten av alla!

2009-02-21 @ 22:47:36
Postat av: Elin A

Samma dag som ni åkte hem sista gången med er älskade Alfons, då föddes mina barns kusin på samma sjukhus som Alfons åkte ifrån. Idag har vi firat henne på 2 årskalas. Tänkte på Alfons när jag satt med Hannes i knäet, att det snart är 2 år sedan som Alfons åkte iväg på sitt skepp. Minns hur jag satt på nätterna och läste hela bloggen och många tårar föll. Minns att vi blev insnöade i förra huset och sambon fick stanna hemma från jobbet 2 dagar. Tänkte då, undra hur dom har det i Alfons familj.

Läser Dittes fina text och blir varm i hjärtat, och ögonen fylls än en gång med tårar. Det är så fint att det fanns så många runt om Alfons under sjukdomstiden.

Tänker på er och skänker Ditte en extra tanke!

Många varma kramar Elin.

2009-02-21 @ 22:52:32
Postat av: Malin

Systrami. Nä, inte är det ofta man gråter, fast skälen att fälla tårar är tunga. Inte är det ofta man släpper fram energin att minnas en lite pojke som så gärna ville lära sig cykla. Gifta sig med Ebba. Hålla en nyfödd Vera. Vara pirat. Leva. Leva, ville han. Vad jag minns att han så gärna ville slippa dö. Så gärna ville köra tåget lite till. Träffa Ebba en gång till. Hålla den smala smala armen runt min hals innan jag körde gråtande hem till Linderöd. "Jag älskar dig Alfons" ropade jag. "Jag älskar dig" ropade han tillbaka. I mitt inre kan jag höra orden och tröttheten i dem. Det var sista gången jag träffade honom levande.



Outhärdligt är det. Och outhärdligt var det att se honom död. Outhärdligt. Outhärdligt är det att minnas.



Älskade, sov gott inatt, när tårarna stillat sig. Ute faller snön ljudlöst.

Postat av: gunilla i dalom

Varmaste och ännu varmare kramar!

2009-02-22 @ 07:57:13
Postat av: sara

fantastiskt fruktansvärt, grymt, det finns inte ord men detta är så nära det går att komma. jag blir arg och trött på att det var tvunget att bli så, det som inte fick bli.



många varma kramar från ett snöigt göteborg.



2009-02-22 @ 12:05:45
URL: http://sarafaijersson.blogspot.com
Postat av: A-K

Jag hittar inga ord. Jag gråter. För Alfons skull och för er och så lite för mig själv. Jävla cancer. Varma kramar och tankar till er. A-K

2009-02-22 @ 13:47:34
URL: http://bliavmedcancer.blogspot.com
Postat av: Anna

Varma kramar från ett Lund dit både solen och gråten hittat. Och släpp in hjortarna! Det finns flera där som borde få ha deras sällskap.

2009-02-22 @ 13:52:09
Postat av: Maria i Vagnhärad

Så fint skrivet, om kärlek och hopp. Men så hemskt att läsa, så grymt. Han skulle ha fått vunnit över den hemska, onda och vidriga Cancern.

Tänker på er och Fina fina Alfons. Kramar.

2009-02-22 @ 14:35:39
Postat av: Susanne

Finner inga ord...

Kramar till er alla

2009-02-22 @ 15:15:51
Postat av: Emilie

Åh.



Så hjärtskärande vackert.

Så förfärande hemskt.

2009-02-22 @ 15:43:54
URL: http://lurreburre.wordpress.com
Postat av: Johanna

Så gripande verklighet, så stor orättvisa....



Alfons... finaste Alfons...



Inte en dag går utan att Alfons finns i mina tankar. Han är en kille som alltid kommer finnas i mitt hjärta.



Många kramar

2009-02-22 @ 19:58:34
URL: http://grynisen.bloggagratis.se
Postat av: mia

Du skrev en gång i ett inlägg Catarina, för ungfär 2 år sedan, dagarna var tunga och smärtfyllda, beskeden sämre och sämre. Om paniken, känslan av att vilja ta Alfons tunna lilla kropp och bara springa. Rusa iväg i panik bort, bort från sjukhus, cancer och slocknat hopp. Den sugande känslan i magen av att inget hjälper och inget finns att göra. Vanmakt och ilska. Sorg och tårar. Allra finaste Noel, allra finaste moster Malin, allra finaste Catarina. Jag tänker på er. Det finns inget mer att göra. Och allra finaste Ditte, som kämpar. Jag känner din kamp, den har varit min och jag tänker på dig. Finaste, finaste Alfons, en sån orättvis kamp.

Jag var uppe vid Ale stenar idag, havet var blygrått och fälten snövita och oändliga. Jag tänkte på dig och vill tro att du seglar på spännande hav. Att ni får mötas igen. Tankar och tårar genom natten, mia.

2009-02-22 @ 22:50:16
Postat av: Elisabet i Osby

KRAMAR I MASSOR

2009-02-23 @ 08:29:29
Postat av: Janina i Röstånga

Hej. Vad glad jag blir när jag läser att Alfons hann lära sig simma. Det är en glädje och frihet som känns ända in i själen. Jag ser den i Rio som nu äntligen vågat släppa taget som också tar bort vatten från ögat, som sjunker och sväljer vatten. Jag ser Alfons leende och förväntansfull. Plask. Han behöver inte vara rädd om han faller från morfars sjörövarskepp. Eller han verkar ju ha ett helt gäng hjortar som tar emot..

Kram på er!

Janina

2009-02-23 @ 08:51:44
Postat av: Lotta

Vackert skrivet.

Kramar i massor.

2009-02-23 @ 11:55:33
Postat av: susanne

Man blir helt mållös närman läser...

Tårarna rinner..

Så orättvist,så fel allt blev..

Jag är så tacksam att jag har fått lära "känna"er på bloggen.

Så många,hemska,underbara ord..

Många,många kramar!!!

2009-02-23 @ 15:15:10
URL: http://www.susilidus.blogspot.com
Postat av: Veronica

Så vackert men sorgligt och orättvist,

finner ej ord.

Er smärta berör,

det gör ont i hjärtat men jag återkommer ständigt till er,

kan aldrig släppa taget om lille Alfons-underbara änglabarn.

Jag längtar tills boken kommer,

kramar till dig och din familj.

ps ang. hjortarna på Alfons grav,

sund åsikt du har och jag tror Alfons också uppskattar att få besök av dem:)

2009-02-23 @ 17:02:45
Postat av: ESthers mamma

Hallå på Er

Tidigt igår morse gick stegen mot Alfons vackra grav för att tända ett ljus denna vintermorgon-tydliga spår tydde på att små hjortar varit på besök å letat fram röda rosor under snötäcket.........kram till er

2009-02-23 @ 17:32:24
Postat av: Danijela

Mina tankar är hos Er.

Kram från Danijela

2009-02-23 @ 22:59:39
URL: http://danijelamagdalena.blogg.se/
Postat av: Anna Rosensköld Oscars mamma

I lördags var mina tankar hos er. Jag var ute och promenerade i Skanör med min far och berättade om Alfons för honom.

2009-02-24 @ 12:37:43
Postat av: fru fräken

Kramar till er jag inte känner annat än genom bloggen! Så fina, vackra ord... och sanna...



Kram!

2009-02-25 @ 21:47:22
URL: http://frufraken.blogspot.com/
Postat av: Lina

Har suttit så många nätter och läst, har följt bloggen..och än en gång tåras mina ögon, jag finner inga ord.

2009-02-27 @ 00:26:48
Postat av: Elin A

Önskar er en mysig helg! Många varma kramar Elin.

2009-02-27 @ 06:49:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback