Söndagen den 1 februari. Syskonlek.
döden, säga
jag ångrar mig, känna
lättnad, känna
ro.
Om jag bara skulle kunna, minnas
barfotaljud, andas
igår, lyssna
andetag.
*
Om sorgeyr lämnade
gråtehy.
Om litenbry
fanns i vardragsby.
*
Om kistjord
vill varm, stiga
ånga, leva
du.
Om lock, tänks
öppna, se
mig, se
dig.
*
Finns livet i döden, andas
utan luft.
Finns döden i livet, leta
gro, finna
vår.
*
Så svårt i ljus dag, leta
mening, orka
se.
Minnen bakom, med
skrattrödkinder, tårar
faller; med
vilken rätt?
*
Men vaknar dagen, kall
och ensam, skrattar
nytt liv, liv
som finns.
Öppnas ögon, finner
händer, i hans
mening,
syskonlek.
Catarina
du fångar en känsla, så obeskrivlig. ändå lyckas du, gång på gång på gång. Dina ord ger min själ lite mera ro.
Puss du fina!
Varmt, kärleksfullt och Catarina...
Kramar
Mycket tänkvärt och vackert Catarina! Kramar om dig!
Tänker på er! Många varma kramar Elin.
Som vanligt var det så fint hos Alfons under träden, men så svårt att se den lilla stenen med hans namn på!
Elin. Så fint att du varit hos honom. Tack för det, du ska vata att det betyder så mycket och värmer så gott! God natt och kram.
Varmaste!
Fina,underbara,vackra ord...
Du skriver med en sådan känsla,man kan känna den..Många kramar!
Ja Catarina, vi brukar ju köra inom hos Alfons när vi har vägarna förbi. Tyvärr är det inte så ofta nu sedan vi flyttade. Men det blir nog till sommaren igen om inte förr. Och då ska dottern med få gå av bilen, hon fick inte det i lördags för det var så kallt och sedan hade vi en tid att passa i stan. Tänker på er!
Många varma kramar Elin.
Finaste....Så fint...Så förfärligt...Jag läser och jag känner...Det gör ont...Kramar
De är en livlina, alla de tre vackra töserna. Syskonlika, barnen som finns och barnet som fanns. Levande i minnet och levande i vardagen. Tänker ofta på er. Varma tankar och kramar genom natten, mia.
Har läst din dikt varje dag sen den publicerades. Svårt att kommentera de ord som går direkt in i mitt hjärta. Jag har två tonåringar med diagnoser,ADHD och ADD. Har levt ensam med dem sen deras far dog i cancer för 11 år sen. Vissa dagar känns förfärliga, barnens beteende, oron över framtiden och allmänn utmattning över stundom meningslöst slit. När jag läser din blogg sörjer jag med dig men blir på något sätt lite lyft när jag ser på mina, DE LEVER!