Lördagen den 24 januari. Om motpoler, om Veras solskenshistoria, om Alfons och om er.
Vad jag skrev, i föregående inlägg, är en del av hur jag mår. Det är ju inte alltid så; konstanta måenden eller ickemåenden är inte något för mig. Jag är alltid antingen eller, inte så hemmavan vid lagom. Att må dåligt har jag svårt för. Det kan vara okej i en dag eller två, sedan är reaktionen ett faktum, snart analyserad och på väg att vändas till något annat, kanske till något nytt? Det jag inte får ihop är just det att det inte går att förändra Alfons död, att det inte går att finna något meningsfullt eller gott av hans bortgång. Det är enkelt; hans död är meningslös!
Så, hur vänder man inte meningslösheten mot sig?
Minnen, minnen, minnen och åter minnen blir till en stor respekt gentemot Alfons. Acceptans gentemot livet och överlåtelse till tanken att jag inte kan förändra det jag inte rår över. Vila. Goda mantran. God familj.
Gråt, sorg och saknad. Att fattas Alfons i stunden. Att utsätta sig för plötslig saknad på platser där inte sorgen brukar vara. Att stanna tiden. Att gå mot strömmen där döden inte finns i rum.
Alfons och jag på Ribban i Malmö. 15 juni 2006. Alfons har just fyllt fyra år.
Igår var jag och Vera själva tillsammans på badhuset. På väg hem berättade hon en varm och lång historia för mig om sig själv och Alfons, direkt från hjärtat:
"Åsså när Assons vá liten åsså gav já han välling mamma åsså fick han den av mej å han vill ha den av mej å när já vaknade så sa han till mej domorron lilla Vera-banan. Han gjorde dé mamma till mej. "
Catarina
Vad fin bild på dig och söte Alfons. Känner igen bron bakom:)
Vad gullig av Vera att berätta så fint om henne och hennes älskade saknade storebror!
Nästa lördag ska vi köra till vänner i Kristianstad. Ska stanna till hos Alfons och sätta några blommor. Blir ju inte så ofta nuförtiden att vi kommer förbi där.
Många varma kramar till er alla och hoppas det blir en bra natt, Elin!
Tror att den här bilden på dej och Alfons är min favvis hittills. Det är som om han vaktar lite över dej, skyddar dej på nåt sätt.. Svårt att förklara utan att det blir töntigt, hoppas du förstår vad jag menar. Peace! Trine
Underbara barn med härliga kommentarer, kan nästan minnas hur barnspråk lät, fast mina var små för många år sedan!
Skickar kärlek och omtanke till dig och din familj, Alfons finns där för er i er sorg. Det är det Vera berättar för jag tror att hon har mött honom på sitt sätt. Alfons finns runt om er, varför har vi bestämt att himlen finns uppe i rymden? Den finns runt om oss.
Har precis skrivit en kommentar i förra inlägget och är just nu alldeles tom i huvudet (har ju en förmåga att titta in här alldeles för sent på nätterna). Eran sommar-prins vad vacker han är! Plocka fram fler och fler minnen ur hjärtat vrid och vänd på dem, lyssna till och berätta om, gråt och skratta till dem. Och samla nya minnespärlor av era tre prinsessor därhemma. Låt dem bli skimrande, glänsande länkar mellan nu, då och sedan såsom Veras fina berättelse. Tänker på er. Kramar och tankar genom natten, mia
Varmaste!
Tänker på er! Jag kunde inte låta bli att småle åt Veras berättelse. Den var så typisk för barn i den åldern.
Ha det så bra ni kan!
Kramar!
Många kramar från oss i Göteborg. Vi kommer ner til Krstd i mars, jag o Rasmus. Han pratar ibland om Alfons och Alfons grav som vi stannade till vid förra året. Rasmus är fyra och ett halvt år nu, jag tänker så ofta på att han är ungefär lika gammal nu som Alfons blev. Det känns så ofattbart.
Med vilken härlig stolthet Vera berättar om Alfons... så underbart gulligt och varmt :-)
Vad fint att få se Alfons igen... Bilderna på Alfons är ju så verkliga, det känns bra att få se honom så emellanåt. Han och hela er familj har ju berört mig och så många andra. Alfons kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Njut av minnen, skratta, gråt, sakna, le och fortsätt njuta ännu mera... En fantastisk pojke, det är er fina son.
Stor kram och tack för dina fina ord i din blogg
// Johanna
Vilken underbar historia Vera berättade. Så duktig hon är på att prata, och så klok hon är.
Vilken fin bild på dig och Alfons, han är så otroligt fin! Det är verkligen meningslöst att han inte finns kvar hos er. Fint att ni har så många fina minnen av honom att plocka fram när ni är ledsna.
Många kramar och tanktar till er alla
Kram till dig och till alla älskade barn i världen, dina och mina och alla andras...älskade barn vad vi älskar er
// Helen i Lomma
Fina du.
Vad hemskt med denna sorgen och saknaden efter finaste Alfons.
Jag vill skicka en stor kram till er, hela fina familjen Löv.
Vilka gulliga ord från lilla Vera.
Underbart foto på er...
Många kramar till hela familjen!
Så fin bild av er båda.
Vill tipsa dig om den nya gratis supersidan FREESTREET helt ny jättelätt att värva.
Du får presentkort från NELLY eller et SUPERPRESENTKORT där du själv kan välja butik.
Ta chansen helt gratis och jättelätt
http://www.freestreet.se/?r=135
Jag funderar mycket över livet men allting blir liksom sience fiction av det.........
Tänker ofta på er alla i familjen
Kram/Elisabet
Vera bär Alfons med sig - precis som ni andra nära. Hon var ju så liten när han fanns och ändå har hon honom med sig. Det är helt fantastiskt tycker jag.
Finaste...i min sorg möter du mig med de vackraste orden...Du ger av dig själv och kräver inget tillbaka....Önskan om att radera det onda, att helas och läkas att låta sorgen få rum och att våga ge sig utrymme att glädjas...På helt olika sätt men ändå så lika... Du är viktig...och underbar...Kramar
Fina killen!
Hoppas du får en fin dag på fredag med många fina teckningar och kramar!
Kram
Janina
Tänk hu mycket dessa små liven har att tänka på! Man ska inte behöva tänka på sin döda storebror när man är så liten, det borde inte få vara så! Jag hoppas att hon får fortsätta minnas deras tid tillsammans!
Kram Ida
Fina Vera.
Underbar berättelse om henne och hennes storebror.
Fina Alfons.
Kramar Kaisa.
Hej Catarina,
En dag som denna, gråare än grå, kan jag plötsligt tänka på dig och bli varm i hjärtat. Jag undrar vad ni gör och hur ni mår. Idag hoppas jag att Alfonsminnena är glada och ljusa.
På sistone har jag tagit tag i saker som annars antagligen hade stannat vid planeringsstadiet. Jag tar "bonusdagar" med mina barn där vi tar smygledigt från dagis, skola och jobb bara för att vara på Vattenpalatset när ingen annan är där. Sedan sitter vi i bubbelpoolen, äter hamburgare och flanerar på stan som riktiga lyxhustrur :-) Jag skriver en dagbok för att komma ihåg vardagsdetaljerna som annars är så undflyende. Jag vill inte glömma alla små milstolpar, kärlekstecken och tisdagsbråk.
På måndag ska jag jobba mitt första pass som volontär på ett hospice här i Göteborg. Jag ser verkligen fram emot det, men är ganska nervös på samma gång. När jag försöker sätta fingret på varför jag känner mig så osäker så är det väl just att jag inte vet vad som väntar. Tänk om jag säger fel saker? Gör fel? Jag känner mig ödmjuk och lite bävande inför mötet med människor som står inför livets slut. Och jag ska inte sticka under stolen med att jag gör det för min egen skull lika mycket som för någon annans.
Jag tror att du, Alfons och din blogg har mycket med allt det här att göra.
Kram från Christina
Ville bara skicka en hälsning till er alla i Sätaröd ikväll. Tankar genom natten, mia.
Carina jag har följt din blogg läng, pratat med min son Frank om Alfons och hans familj. Har skrivit till dig ibland. För några månader sedan såg jag dig I kristianstad när jag var på väg hem, du gick med Lykke i vagnen och pratade i din mobil. Min första känsla var att gå fram å ge dig en kram och fråga hur det är, men sen tänkte, det kan jag ju inte göra...du vet ju inte vem jag är med detta menar jag att din underbara blogg och din öppenhet gör att det känns som om du är en vän.
Sköt om dig kram M
Hurra hurra Catarina på din stora dag! Vi tänker på dig idag och önskar dig en fin födelsedag. Många varma grattiskramar Elin med fam.
GRATTIS PÅ 30-ÅRSDAGEN!
Många tulpaner, confetti-kast, cyberkramar och smarriga tårtor vill vi skicka till dig.
Hälsningar från Christina med familj!
Barn är fantastiska när det kommer till sorg och barns död.
När mina två döttrar dog så kom min ena lilla syster (då 2,5 år) fram till dem och klappade dem försiktigt på huvudena och så sade hon: "Hysch! Ni måste prata tystare så ni inte väcker änglarna igen."
Hon kan ofta prata om att hon ser dem och försöker hoppa till dem i Himlen och så. För, för henne så finns de kvar, ungefär som "varför är ni ledsna? de är ju bara i Himlen och leker"
Det är så själklart för henne och jag försöker att tänka så också. Att de busar vilt och hoppar och busar.
Och eftersom din kille har busat runt där uppe en stund längre än mina flickor, så visar han dem säkert de bästa busställena, de mest klättervänliga träden och de hemligaste kojorna ;.)
Ja, jag hoppas det i alla fall.