Onsdagen den 21 januari. Om sotig verklighet.
Det är svårt att vara ensam med en ofrånkomlig sanning; förlust. Det är ett ingemansland med ett sotigt förhållande till verkligheten. Runtom mig har det fastnat en hinna av priciper och etiketter. Jag har svårt att se vägen hem. Hit ville jag inte. Ändå kan jag uppföra mig, men människors tal och ord blir suddiga efter en stund. Jag har svårt att lyssna, blir yr av för många ord. Ofta känner jag mig otrevlig, stressad och o-stämplad. Jag som älskar tal, ord och människors olika tankar. Jag behöver mer tystnad. Jag skulle behöva fler brev, innehållande bilder och minnen från tiden med Alfons. Det ska jag önska mig i 30-årspresent. Jag fyller 30 nästa fredag, den 30 januari. Det är fritt fram att skicka. Gärna från er nära.
Jag har ingen kris, det är jag för trött för. Jag är trött, men kan ändå inte lägga mig före midnatt. Ändå säger jag att jag inte har sömnproblem. Jag lägger mig aldrig; jag stupar i säng.
Jag försöker ta allt med ro. Jag tänker att det inte är konstigt att jag är trött och ovillig. Det är så det kan bli efter död?
Jag känner att jag orkat mycket.
Jag saknar mig. Jag saknar min vilja. Jag saknar min kraft.
Catarina
Kramar om dig hårt Catarina, tyvärr inget som jag säger eller skriver kan hjälpa dig. Men om det gör ont i mig när jag läser dina ord, hur ont gör det inte då i dig efter saknade av Alfons?!
Önskar jag med kunde skicka några minnen av er älskade son och storebror men tyvärr så lärde jag aldrig känna honom ju, bara här genom bloggen.
Många varma kramar och tankar till dig!
Skriv brev till honom och skicka till de gula bredlådorna med adressen "alfons" ?
Vad kan vi göra för att trösta? Hur kan man hitta de rätta orden? Hur kan man rätta till? Sorgen och saknaden är obarmhärtig. Vi lyssnar, läser och försöker förstå. Önskar så att vi som på något sätt lärt känna er familj - genom bloggen eller personligen kunde lätta på din börda, Catarina. Ingen kan ge er Alfons tillbaka, det är den nakna sanningen. Du kan aldrig mer prata med honom fysiskt, men jag är säker på att du kan prata med honom genom ditt hjärta, i dina tankar. Han finns där, Catarina, alltid. Vi kan hjälpa till att bevara hans minne, vi kan tända ljus för honom. Vi kan finnas där för er, vi vill finnas där för er.
Kram
Kära syster, om du visste hur väl du sätter ord på mina känslor inför den verklighet jag just nu inte orkar möta, ensamheten jag inte orkar ta på, omgivningens tystnad inför fasansfulla fakta. Samtidigt, som någon sa; Hellre ett jobbigt liv än en säker död. Vad jag önskar att Alfons hade svarat dig när du ropar och längtar. Vad jag önskar att den där stenen på kyrkogården gick att kasta att världens väg, eller att den åtminstonde skulle vara lite mindre kall.
Och vad jag älskar dig, generösa, fina syster med alldeles för tung börda. Du som älskar livet och hyllar det varje dag.
All kärlek
/Malin
Jag vill skriva några tröstande ord, men det finns inga i världen. Det enda jag kan göra är att ha Alfons och hela hans familj i mina tankar. Jag ser just nu N P Möller på DVD och tänker mycket på er, eftersom den är inspelad på Simrishamnsgatan.
Det känns som du är så innerligt trött på allt det onda som du känner i dig. Sorgen är nog alltid ensam, eftersom den är så personlig.
Catarina. Så skönt att höra ifrån dig, men så ledsamt att du är så sorgsen. Hur ska man göra för att komma ifrån det där en stund då och då? Förlust är ju ingen kappa man kan slänga av sig när det blir för varmt. Hjälper det att tänka på att vi är många som har dig och Alfons i tankarna, åtminstone en liten stund varje dag? Att ni inte är glömda eller mer avlägsna idag än för snart två år sedan?
Här kommer två exempel på hur han dyker upp i min vardag:
Jag producerar ett TV-program som snart ska börja sändas och som handlar om svårt sjuka människor som väntar på nya organ. Vi följer dem innan, under och efter operationen. Tanken är att så många som möjligt som tittar på serien och drabbas av dessa modiga människors öde ska ta ställning i donationsfrågan och registrera sig som donatorer. I samband med detta har jag träffat många människor i olika åldrar med ungefär samma inställning till livet: Vilket liv som helst är bättre än inget liv alls. En pojke som är med i ett program sa till mig att det värsta för honom inte var själva sjukdomen,smärtan och den svåra operationen utan att alla bara tyckte att han var en patient. Ingen såg att han var bra på fotboll eller TV-spel eller frågade hur många Pokemonkort han hade. Allt detta var ju viktigare för honom än att hans lever var kass. Då tänkte jag på Alfons som var så väldigt mycket mer än en sjukdom. Han var rolig och tokig och vacker och modig. Och säkert bra på en massa saker som bara ni i familjen visste. Och du var så duktig på att berätta just det!
En sak till: På dagis har dom just nu Cirkustema och Jack har gjort en väldigt tjusig clown med näsa, ögon, rött hår och glad mun lite huller om buller. På lappen intill står det: "Min clown heter Sjörövare och är från Thailand. Han kan dansa jättebra till HonkyTonk-sången". Då fnissade jag lite samtidigt som jag reflekterade över att Alfons clown antagligen också skulle se likadan ut. Det lät lite som han :-)
Massa varma kramar!
Någonstans kan jag känna din frustration. Du har längtat efter Alfons så länge att du nu inte orkar vänta längre.
Nu finns det inget mer än Alfons död. Inga nya minnen, inga nya samtal med honom, inga nya kramar och pussar.
Minnena kan ju inte räcka till för att lindra din saknad.
Jag förstår inte din saknad fullt ut, men kan förnimma den svagt - jävligt!
Varma kramar och tankar till dig! Jag önskar dig och dina nära en paus från det smärtsamma.
A-K
Mitt namn kom inte med vid mitt tidigare inlägg.
Jag förstår, men ändå är det bara ett uns av vad du menar. Jag förstår saknaden. Förstår saknaden som det stora svarta hål Alfons lämnade kvar hos oss. Det stora svarta hål som alltid kommer att vara en del av vår vardag. Av er vardag!
Jag saknar, saknar saknar. Saknar Alfons "vet du vad Lina" saknar hans pillemariska blick, hans spring i benen, hans mjuka hud och piggiga, kala huvud. Dagligen finns han med mig! Dagligen tänker jag på honom, försöker fokusera på de bra minnena jag har. Det andra gör alldeles för ont. Tänker på hur han och Alma stod i dörren och hoppade och vinkade varje gång jag kom på besök. Jag minns hans fina och ömma sätt mot mina barn. Minns och gråter. För den fina lilla hjälten som lärt oss så mycket.
Vad jag önskar att jag kunde lyfta din sorg! Du, min älskade älskade syster.
Du lever Catarina, du överlever inte bara. Du fortsätter gå upp, dag efter dag. Du fortsätter att vara mamma, till fyra alldeles perfekta små barn. Alfons, Alma, Vera och Lykke. Samtidigt är du fru till en underbar man. Du orkar och orkar och orkar. Det är inte konstigt om du känner som du gör. Och det gör du med all rätt.
Med all rätt känner du att du har orkat jävligt mycket. Men det oxå det som gör dig till den du är! Den som du är och som du alltid kommer att vara!
Varje dag visar du den styrka du bär på. För mig är du en hjälte! Jag älskar dig allra finaste syster!
Jag kan bara försöka att först,tänka mig in i er situation,men klart det inte går.
Vill så gärna skriva några ord som ska få dig att må bättre,men klart det inte går.
Men du ska veta att jag tänker på dig/er..
Många kramar!
Vill bara vara hos dig och krama om dig hårt och länge. Kanske sitta ned en stund och dela tystnaden med dig eller bara lyssna om du vill prata.
Sänder många varma hälsningar till era fina flickor. De är lyckliga att ha en sådan mamma och pappa som ni är! Det kommer de att bli präglade av i framtiden.
Kram!
Så ont det gör att du mår så. Men någon gång ska det ju ut.
Du har varit stark, du har hållit ihop, du har fött barn och varit mamma till dina barn. Både dina döttrar och till Alfons.
Det är nog dags nu att bara få vara Catarina ett litet slag. Om än i bara några dagar. Att få tid till ro i dina tankar.
Kanske ni kan åka bort ett slag. Över en helg. Bara ni två? För att söka ro..
Försök få tid till det.
Kramar med lite styrka och kraft
Susanne i Östersund
Hej. Vill bara säga att jag bara måste bara läsa hur ni har det. Vet ju inget om hur det är att mista. Min flicka lever, men jag tror inte så länge tilll...Så hemskt, men måste förstå att hon går mot att bli sämre......Märker att hon inte orkar som hon gjorde tidigare..Jag måste skriva i morgon på henne sida, men har ingen kraft...Tänker på er. Jag tror att Alfon är som min äldste ....Storebror och något speciellt..Men han är frisk, min son..Finns ju inga ord till tröst. men du skriver så härligt. Vill bara säga det. Du tröstar mig...kram..Gunvor.
Jag läser o mer o mer förstår jag att du är alldeles fantastisk..trots det du har gått igenom. För en sak vet jag...det är ett djupt sår som aldrig kan läkas..aldrig någonsin!! Därför hoppas o vet jag att du har många axlar o luta dig emot.. det är livsviktigt! Även om man tyvärr vissa stunder är helt ensam om det ofattbart svåra..det gäller o ta en dag i sänder!! Stor Kram till dig o din familj/ Maggan
Denna tid efter julens ljus, nyårets raketer och innan liksom livet därute hittar tillbaka. När hela skåne är som täckt av brun lervälling, då tycker jag att det är tungt. Tröttheten lägger sig som en blöt, tung trasa och inte ens snö finns här som lyser upp lite. Undr4 om man hade varit gladare i januari om man bott i Norrland och iaf fått åka lite skidor barnen fått leka i snön. Så känner jag och har inte ens de tunga minnen som du bär med dig från denna tid på året.
Nej, det är verkligen inte konstigt om du är trött Catarina! Men det vore också konstigt om du inte, som den starka livs-älskande kvinna dina ord gång på gång visar att du är, reser dig igen. Du vet så oändligt mycket mer om vad det innebär att fattas än de flesta av oss någonsin behöver uppleva. Ditt sätt att leva genom både sorg och glädje gör mig full av både tårar, beundran och glädje inombords.
Jag har aldrig träffat Alfons, men genom eran blogg har jag fått följa er och honom under flera år nu, i perioder har jag tänkt på flera gånger varje dag.
Tacksamhet och enorm frustration över att man som medmänniska är så maktlös, i en konstig blandning. Tacksamhet för dem jag har, men också för att jag har fått insikten om hur värdefulla de är. Tack. Kramar och varma tankar till er alla genom natten, mia.
Kära Catarina.
Känner så igen mig i dina ord. Att du saknar dig själv och din kraft. Precis så är det. Man famlar i mörkret efter den man en gång var. Pigg och stark och tacksam för livet. Men efter mitt barns död är jag en ny person som jag inte känner än. Vet inte mina begränsningar, mina drömmar. Allt är nytt och det är svårt och trevande att hitta tillbaks till en själv. Jag tror inte man kommer att bli den man en gång var, man måste nog acceptera det, men man hittar förhoppningsvis en ny stig att vandra och söka mening i. Jag hoppas och tror.
All styrka till dig från en medsyster.
Jag har en fin bild av dig med stor gravid mage(blivande Alma)och Christian och Alfons tultande omkring på en filt på tallriken i Pildammsparken. Jag och Nils och Rio låg en bit bort från er. Jag kände igen er från Öppna förskolan. Alfons klängde runt dig och magen. Du och Christian försökte prata med varandra samtidigt som Alfons klängde runt dig, runt runt runt, flera varv.
Vi kände inte varandra då. Vi bara hejade igenkännande. Jag ser er alla tydligt. Redan då tänkte jag att Alfons och Rio påminner om varandra. Idag tänker jag att Alfons är en kompis som vi saknar. Rio påminner mig om honom. De blå ögonen, storebroderheten. 70-tals-kläderna. Klurigheten. Energin. Full fart. Mamma ska inte stå och snacka i Folketspark. Leka, leka, leka. Men kom då. den korta luggen. rosor om kinderna. Bus.
Det gör så ont att nudda vid tanken att han är död.
Han kommer alltid att saknas, att tänkas på.
Kram
från en numera vandrande familj. Poms astma har börjat ge med sig..lite