Måndagen den 13 juli. Om bevis och val.
Allt sedan dagen när Alfons dog har bloggen varit som ett slags bevis för mig själv om hur det är möjligt att fortsätta leva, hur jag bär mig åt, hur de mörka dagarna beskrivs och hur jag kan formulera det i ord inför de människor som aldrig varit med om det jag levt och delvis dött i. Den största utmaningen har inte varit hur jag ska kunna sätta ord på mina känslor utan hur jag ska kunna förhålla mig till dem.
Mycket har handlat om barnen. Om hur deras sorg faller över dem, vilket sätt de förhåller sig till den och framförallt hur de ska hantera den. Det är inte fel att säga att Alma bär den största sorgen och saknaden. Hennes sorgestunder väger som bly, med att jämföra med Veras att-vara-ledsen-stunder.
Vilket förhållande vi kommer att vara med om att ge Lykke sin storebror, och den icke-fysiska saknad hon kommer att bära vet vi såklart inte. Men det råder ingen tvekan om att hon kommer att älska honom, att hon kommer att kunna känna igen sig i honom, i det han gjorde eller det att hon kommer att kunna ha honom lite för sig själv. Lykke kommer att bära Alfons inom sig, som en del av sig själv, av det enkla skälet att dom hör ihop.
Min sorg och saknad ser annorlunda ut av det, som jag tänker som ett vuxensätt, förhållningssätt att kunna vara här och nu samtidigt som jag kan se Alfons som fattas, hur det skulle kunna vara om inte och hur jag skulle vilja att det vore annorlunda.
De stunderna är värst.
Om jag stannar här och nu, ser mina tre flickor, ser var jag bor och att jag har en fin man vid min sida så är jag nöjd. Jag är stolt och jag känner mig rik. Lyckligt lottad.
Nästan hel - och glider sen ut i det andra: Alfons som fattas, döden, alla sjukhusnätter med ångest och maktlöshet, all smärta och den stora tomma definitiva förlusten.
Förstår ni hur jag menar, om jag säger att det inte finns en sanning, ett liv eller ett sätt att leva?
Med det att Lykke kom till oss, så föddes en ny slags kärlek: den kärleken som bara finns för henne. Sorgen och smärtan efter Alfons fick ta ett kliv åt sidan för hon tog, med hela sin skapelses rätt, så mycket plats. 
Lykke i det gröna!
Ganska länge nu har Alfons och sorgen stått åt sidan, lagts på hög men mer och mer pockat på. Mer och mer. Och inte är det väl konstigt att det är just nu, när vi kanske utåt sett börjar komma i balans, nu när vi gått vidare, snavar och ibland faller över hur livet är. Det är ingen ensam kamp att överleva döden.
Så finns den goda sidan, den i att faktiskt leva.
Det är fyra år sen vi köpte vårt hus i lilla Sätaröd, valde livet med gräs och gröna skogar och ett barfotaliv på landet. Det är fyra år sen jag sökte till skolan i Kristianstad för att läsa in och upp mina betyg för att sen plugga vidare till sjuksköterska. Då blev det inte som jag någonsin skulle kunna tro, men nu ska jag äntligen börja skolan.
Jag kommer att läsa till undersköterska, tre terminer, och jag börjar om drygt en månad. Och som jag längtar! Jag ska läsa psykologi och medicinsk grundkurs och när jag läser om obligatorisk närvaro så tänker jag på mina 100% närvaro som stundar. Jag har redan köpt all kurslitteratur och längar efter en vardag med stimulans, diskussioner och där jag kan få utvecklas och lära mig om mitt framtida yrke.
Jag har börjat träna en form av yoga och balans, och är beredd på lite mer liv i mitt liv. Det är gott.
Lykke och jag, midsommarafton 2009.
Catarina
Tack Cilla, änglamamma till Evelina, för din kommentar som fick mig att skriva detta inlägget. Vi kanske skulle ses, du bor väl i trakterna om jag förstått det rätt. Ring om du vill: 0734-132529.
Du skriver så man förstår fast man inte riktigt vill förstå, du skriver så fruktansvärt gripande och bra! Så kul för dig att du nu äntligen ska börja plugga, själv läser jag till sjuksköterska och har i stort sett bestämt mig för att specialisera mig till barnsjuksköterska...att jobba med det allra bästa och allra värsta, barn som är sjuka.
Kram på dig och fortsätt att skriva och ge oss andra kraft även fast du själv kanske behöver den som mest!
Varmaste!
Så härligt att höra/läsa att du ser fram emot att börja läsa, att du ska göra något för din egen skull, något du vill. Sorgen kommer ni säkerligen alltid leva med men den har nog olika skepnader vid olika tidpunkter i era liv.
JAg tror att du blir en mycket inkännande undersköterska, förstående och lugn. Hur kan ajg tro de tänr jag itne känner dig??? Ja, det är så klar utåfrån hur du skriver och fomulerar dina ord här i din blogg.
Jag läser Prinsessan Evelinas blogg eftersom den berör och familjen bor bara en liten bit från oss vilket gör att våra barn går på samma skola.
Hoppas ni kan ge varandra någon form av stöd kanske, vad vet jag........
Jag tror det är farligt och klumpigt av oss som inte varit i den fasansfulla situationen att mista ett barn, att tro att vi förstår hur ni känner. Det kan man säkert inte göra - bara försöka sätta sig in i. När jag sörsöker sätta mig in i så stannar jag nog ganska så i början av känslan eftesom det är SÅ starkt och så skrämmande. Nu svamlar jag igen känns det som.......hm, hoppas du förstår lite hur jag tänker.
Som avnligt är du bra på att skriva och du får mig att krama mina udnerbara barn ännu en extra gång. Tack!
Jag blir så glad över att du nu påbörjar din resa till sjuksköterska - och barnmorska, hoppas jag! Det skulle vara mycket berikande att få dig som kollega.
Kram
Lilla gumman,
jag blev så glad när jag hörde ditt skratt i mörkret under tallarna vid Alfons grav i lördags.
Ser fram emot att du ska börja plugga... Alla mina flickor kommer att läsa i höst! Det är fantastiskt att utbilda sig som vuxen...
Och om en vecka har jag semester igen!
Kram till er alla.
Åh så roligt att läsa att du har ett äventyr framför dig! Jag har faktiskt flera gånger tänkt fråga vilken yrkesbana du har valt men det är liksom konstigt att ställa en sådan fråga till någon man inte känner :-) Jag hoppas att du får frossa i nya kunskaper, spännande bekantskaper och aha-upplevelser. Mina studieår är fortfarande något av det käraste jag har i bagaget (och där lät det ju genast som om jag utbildade mig någon gång på stenåldern vilket inte riktigt var avsikten. Jag har väl förklarat att jag är ung, vig, rynkfri och energisk?) och jag tror att jag skulle älska att få sätta mig i en hörsal igen!
Vad gäller ditt övriga inlägg så får jag hålla med Marina här ovanför och säga att det givetvis är omöjligt att förstå vad ni änglafamiljer går igenom. Men det låter klokt att låta sig vila i nuet och glädjas åt det man ser framför sig mellan besöken i sorgehavet. Och Alfons står ju för så mycket mer än sorg och saknad - det framgår i alla fall klart i dina texter. De andas kärlek, stolthet, glada minnen, vackra ögonblick och allt annat som gör livet med barnen så intensivt.
Idag har vi gjort en hel hink med såpbubblor - något ska man ju hitta på i regnet - och i morgon ska vi blåsa en hel svärm bubblor söderut mot Sätaröd för att önska dig lycka till i skolbänken :-)
Kram från Christina
Vad kul med plugg!
Du jag undrar om vi får komma förbi på onsdag efter lunch och ev sova över (ivår egen lilla buss)
för att låta kärleken spira lite innan vi far vidare mot Blekinge skärgård?!
Vi tar isåfall med mat och ja du vet, opretto och nice...
Kram
Härligt med skola som vuxen, jag läste till undersköterska när jag var 28, vi var ett gäng som hade underbart roligt tillsammans!
Det är något helt annat att plugga när man själv har valt! Motivationen var i alla fall för mig helt annorlunda än när jag gick på gymnasiet, då fanns så mkt annat som var mer intressant än skolan;)!
Jag är säker på att du kommer att bli en perfekt uska!! Stort lycka till med skolan
Vad kul att du också ska börja plugga!!! Du kommer att vara som klippt och skuren för vårdyrket, säger jag som har arbetat som undersköterska en massa (?) år innan jag bestämde mig för socionomyrket! Kom ihåg att ni har en stående inbjudan till oss i Götet, med eller utan barn, men Rasmus längtar efter Alma o co!! Min mailadress: [email protected] Hittade inte din!! Kramar från en som har 3 dagar kvar till semestern!!
Oh vad roligt att du skall börja läsa till Undersköterska. Vilket bra val för dig, du kommer att passa som en sjuksköterska.
Du kommer att förstå och ha empati. Du har varit där.
Kramar till dig.
Tänker ofta på dig. Jätteroligt att du ska börja plugga! Lycka till! Jag börjar också igen till hösten.
Många kramar!
fina Lykke är så fantastiskt lik Alfons! det värmer att se hur tydligt han finns kvar.
puss
Håller med Ditte! O, vad Lykke är lik Alfons! Tänker på er så ofta och hoppas att sommaren är skön. Kul med plugg till hösten och mycket bra för er alla tror jag. Tänker på er kamp för livsglädje ofta!
Åh så roligt att du ska börja läsa! Undersköterska har jag med funderat på, vet ju inte riktigt vad jag vill sedan när mammaledigheten är slut.
Håller med om att Lykke är lik sin storebror på bilderna:)Så söt så.
Många varma kramar Elin
Har läst din blogg om lille Alfons i ett drygt år och blir lika tagen varje gång. Ständigt ställer jag mig frågan hur man klarar att gå vidare, hur man överlever. Så lyssnade jag igår på Sommar, där Malin Sävstam, som miste man och två av sina tre barn i Tsunamin, förklarade att nej, man överlever inte sina barn känslomässigt. Det går inte. Livet blir något annat, du blir en annan och det kan också vara fint och innehålla glädje, att det handlar om att stanna i nuet, trots den svarta ryggsäcken i bakgrunden. Jag tror att jag förstod lite av det ofattbara tack vare henne.
Att mina tre vuxna och nästanvuxna barn finns nära mig är tre egna mirakel, aldrig någonsin en självklarhet.
Dina tre flickor är så fina - önskar er alla oändliga, fina dagar tillsammans.