Onsdagen den 15 juli. Om andetag.
Jag minns hur arg jag var för att jag skulle behöva ta hoppet och lite av livet från honom, hela hans liv, han som tagit alla tabletter, lagt sig på alla dessa bord och britsar, under magnetkameror och stålningsmaskiner, hur jävla arg jag blev för att han inte skulle vinna livet, vinna kampen, vinna sig själv. Så blev jag ledsen.
Nu ikväll, vid Lykkes säng, funderade jag över vad som hände med honom när vi kom hem, för att invänta döden. Jag minns att han ville titta på ett videoband där vi filmade honom som två månaders gammal bebis. Det var första gången vi tittade på det. Nu ligger det i förrådet.
Jag minns att han ville att vi skulle prata om Kolmården, och vi har faktiskt filmat en sekvens när han och Alma ligger på varsin sida om mig, 4-5 dagar innan han dör, och tjafsar om hurvida Alma hade och, som Alfons bestämt hävdade, verkligen kunde ha ögonen öppna när hon simmade under vattnet. Det kan man inte Alma, sa han.
Alla de stunder som vi inte utbytte, de där sista dagarna, funderar jag över. Såg han efter mig, undrade han var jag var? Vad tänkte han på, hur var hans värld? Vad visste han och hur var vi inför honom? Inte som stora och svåra frågor, utan som nära andetag mot en ruta, som ett hjärtslag under lätta fingertoppar.
Lugn. Lugn dog han. Natten, fram till morgon var ett rent helvete. Smärtan. Den som aldrig gick att stilla.
Nu sover våra flickor i sina sängar. Vissa kvällar, som ikväll, känns det nästan overkligt att höra deras andetag. Så magiskt och stort. Vi andas för Alfons.
Catarina
Så fint skrivit.
Varmaste!
Ja fint skrivet och hemskt att det ska behövas skrivas. Tänker på er!
Många varma kramar Elin
Nu är det 3:dje gången jag läser ditt inlägg och tårarna rinner på kinderna.
Du skriver så "målande" att det känns precis som om jag var där med er.
så fruktansvärt orättvist. all denna kamp & så förlorar han.
Många kramar från Marina från Halmstad
Du skriver helt otroligt vackert..
helt enkelt bäst !
Flisa
Nu har jag läst inlägget ända till slutet. Orkade först inte. Det är så orättvist. Så himla orättvist. Han som kämpade så. Men som ändå inte vann sin kamp på det sätt som alla ville. Inga ord kan lindra. Jag som inte mist kan inte förstå. Inte ens ana. Kan bara skänka tankar.
Idag har jag varit en hemsk mamma till mina barn. Mitt tålamod tryter när fyraåringen och sexåringen bara bråkar, tjatar, skriker, gapar, bråkar igen, tjafsar... Och jag blir som ett barn själv. En hemsk mamma. Som skriker, gapar, tjafsar... Som inte räcker till.
Så läser jag här. Och tänker på ER. Mitt liv är enkelt i jämförelse. Mina barn lever här och nu. Om morgondagen vet vi inget. Tack och lov. Att jag inte orkar är något jag måste jobba med. Inte låta gå ut över mina älskade barn. Alfons berör. Dina ord berör.
Tack för att du fick mig att "vakna" idag. Önskar så innerligt att det gick att lindra er smärta. Men jag vet att det inte går. Det enda jag kan göra är att försöka leva här och nu.
Och nu ska jag natta och krama barn!!
Hej
Så fint skrivet. Så starkt. Inte många kan skriva så att man nästan, nästan kan förstå hur det ofattbara, otänkbara, är. Ni är så fina. Fortsätt andas!
Hälsningar Stina (som läser här regelbundet, men skrver alltför sällan...)
Ja, det gör mig så ont, det ni och många andra måste överleva. Du skriver så vackert och så nära. Tack för att du ändå delar med dig.
Dina ord är de vackraste jag vet. Jag gråter för er skull, för allt som ni har tvingats göra och utstå när det egentligen borde ha slutat på ett helt annat sätt. Fortsätt att andas!
Kram från Christina.
Va hemskt, sååå fruktansvärt sorgligt, sitter här med en stor klump i halsen och tårarna stiger i ögonen.
Åkte genom Sätaröd för 14 dagar sen tänkte på er och Alfons då!
Tack för du berättar, tack för att vi får ta del av ert liv och er älskade fina Alfons!
Varma kramar till er
Du skriver så oerhört vackert om det oerhört sorgliga. Ingen förälder ska behöva berätta något sådant för sitt barn, helt enkelt skulle det vara omöjligt för barn att bli svårt sjuka. Men det gäller bara i den bästa av världar och inte där vi befinner oss just nu. Här kan fortfarande barn få cancer och dö, föräldrar måste berätta för sina barn att de ska förlora kampen de utkämpat och lidit. Därför är det viktigt att vi alla hjälper forskningen framåt så att våra barn ska kunna bli friska om de drabbas av cancer eller andra svåra sjukdomar. Önskar jag kunde lindra er smärta men som någon annan skrev så vet jag att det inte går, därför försöker jag njuta av varje dag och av mina fina, fina pojkar som är det bästa jag har. Varma kramar från en av era bloggläsare.
Går in på Alfons sida på nytt och läser. Du skriver så otroligt bra och vackert. Man kan känna som läsare situationen och hur ni som föräldrar älskar era barn. Igår gick jag över Möllevångstorget i Malmö och tittade upp på den balkong, där ni bodde en gång. Stannade till och tänkte på Alfons. Insåg att jag har det bra trots allt, men samtidigt tänkte jag på att det är orättvisst att inte Alfons lever!
Trevlig Helg och krama om tjejerna från mig!/
Ec
Ville bara säga att jag läst. Som de andra redan skrivit, du skriver så fint. Många kramar.
Att du kan skriva så vackert om nåt så svårt.
Det gör ont att läsa!
Jag kan inte ens försöka förstå hur jävligt det har varit, att som mamma - som den som ska skydda sina barn mot allt ont och göra allt bra igen - vara tvungen att berätta för sitt barn att man inte kan göra honom frisk och att han ska dö.
Det som ändå tröstar, mitt i allt elände, är att ni har det värst. Alfons känner inte någon smärta längre och om det finns någon som helst mening med våra liv, så känner han heller ingen saknad.
Det måste vi tro på.
Stora varma kramar. Åh, vad jag önskar att jag hade kunnat skriva något som tröstar och som gör allt bra igen.
Vi fick tillbaka en del av fondavgifterna till en viss fond som vi sparar i.
De pengarna satte vi in till Barncancerfonden - som en minneshyllning i våra hjärtan till Alfons. Kram igen
Du skriver så fantastiskt vackert. Stolt över dig att du kan uttrycka dig så med ord. Du skriver så man kan känna din känsla.
Saknar honom så och saknar er, det var så länge sedan.
Kram
Kramar till er<3
Berörs av dina vackra ord....I bakgrunden finns vår vänskap...saknar er och längtar efter att vi ska ses....tiden försvinner emellanåt...men vi har varann...alltid...snart, snart ska vi ses och prata ihjäl oss....puss och kram på er och barnen...
Jag brukar aldrig läsa hela era inlägg. Det gör för ont. Jag brukar mest kolla på bilderna, läsa några rader.. Det gör visserligen också ont. Tänk att det till och med kan göra ont för en helt utomstående. Det går aldrig att sätta sig in i eran situation. Jag brukar heller aldrig kommentera, man blir liksom stum. Men nu måste jag bara säga, att jag läste hela inlägget och berörs så förbannat mycket att det knappt finns ord för det. Ni är en stark och fin familj - Alfons finns med er - i varje andetag. /Micha, en vän till Ditte
Idag tänkte vi extra mycket på Alfons när vi hade tacos. Tacos som vi numera alltid har ananas som tillbehör:)
Hoppas ni får en så bra sommar som det kan bli. Många varma kramar Elin
Så fint skrivet om något som egentligen är så brutalt grymt. Jag har varit där du är, tänkt det du tänkt. Tagit till vara på andetag.
Det är tyst hos mig nu.
Många kramar
Lotta, mamma till David, som somnade in den 20 mars 2008, 11 år.
Jag har läst bloggen i många år och gråtit många tårar framför datorn. Fick själv mitt första barn för 3 1/2 månad sedan och det är nog först nu ändå som jag kan förstå vilket tomrum ni måste känna inombords, men varken vill eller och kan föreställa mig hur ni har det!
Jag vill säga grattis till er lilla tjej som fyller ett år nu på tisdag. Jag kommer så väl ihåg det datumet då min syster fick en liten dagen innan er. Varma kramar!
Nu är det länge sen jag läste här igen.
Men precis som alltid kommer tårar när jag gör det. Jag har inte glömt.
Jag gråter inte bara sorgetårar, utan också tårar av lycka för flickorna. För att de verkar så fina i sitt sätt att vara, för att de är så vackra. För att Lykke kom till. För att hon är en del av det nya.
Och jag gråter för ljusen som människor skickat. Och jag gråter för att jag missade tillfället.
Och jag gråter för Alfons, och alla fina bilder på honom.
Och jag gråter för att han inte fick bli 7 år.
Och jag gråter utan tårar. Inom mig. Och jag gråter med tårar. Utom mig.
Och mest av allt gråter jag för att jag saknat dina texter så mycket. Och för ATT jag saknat dem.
Du är fantastisk Catarina på att sätta ord på känslor så man känner dem inom sig. Men det har jag skrivit till dig förr..
Önskar er en underbar fortsättning på sommaren. Där ni får tid för er. För flickorna. För sorgen över Alfons. Och för er båda tillsammans. Bara ni.
Kram Susanne
Det finns inte ord för allt... Så sorgligt och så fint skrivet.
Kram
Går ibland in här och kikar sedan jag såg ditt inlägg på Victors blogg strax innan han dog i april. Jag tycker väldigt mycket om att läsa det du skriver även om tårarna tränger fram. Du skriver så himla fint. Att berätta för sitt barn att han eller hon ska dö. Det går inte att gripa, att ta in. Jag beklagar er förlust från hela mitt hjäta.