Tisdagen den 7 juli. Minns.
Jag minns att kvällen blev tyst, att barnen somnade och jag minns tiden, som
fortsatte gå. Jag minns att vi inte hade något att säga, och
jag minns
serveringskorridoren
i vår lägenhet.
Jag minns det svaga skenet från lampan i Alfons rum. Jag minns honom i blöja och kall svett på huden.
Jag känner fortfarande tumören under mina fingertoppar.
Idag är det fyra år sedan vår verklighet blev till en helt annan.
Idag mötte jag skymning vid hans sten och försökte förstå.
Men jag förstår ingenting. Det går inte ihop. Då med nu.
Catarina
Varmaste!
Varmaste!
Saknar ord, men tänker mkt på dig och din familj, känner er inte alls, bara genom bloggen, men ni berör!
Tänker på er och Alfons, som ofta, trots att vi aldrig mötts! Ni lämnar starka avtryck, hela familjen!
Kram från mig,
en som gillar Alfons.
Vilken smärta ni måste genomgå,
så ont i mitt bröst när jag läser och såklart miljoner biljoner ännu ondare i era hjärtan...
KRAAAAAAM!!!
Läser er blogg, den ger mig så mycket insikt.
Skulle skickat er ljus, men det blev inte av. Går det bra om jag gör det nu i efterhand?
Vill skicka ett litet ljus till eran Alfons.
Tänker på Er.
Kramar från ett varmt somrigt Malmö
Kära ni !
Har läst större delen av er blogg nu. Känner mig så otroligt berörd och samtidigt alldeles tom och slut av alla tårar som jag gråtit.Det har varit så smärtsamt att läsa om Alfons och att han inte fick vara kvar hos er....och man får en sån ångest att något ska drabba ens egna älskade barn. Det gör så ont i hjärtat på mig....hur ska det då inte kännas för er.
Varma kramar och tankar till er. / Gugge
Jag har inga ord som kan trösta. Ni finns ofta i mina tankar. Kram
Vår son Mattias hade födelsedag igår. Vi stod vid graven, tittade på alla vackra blommor och stenar och......det är 3,5 år sedan han lämnade oss, fattar absolut ingenting. Mattias storebror Anders stod vid graven och grät hysteriskt.....
Jag vet hur du känner det Catarina, kan bara säga: Vi Måste gå vidare, stötta varandra, hur jobbigt det än känns.
Kram till er hela familjen/Elisabet
Då och nu.
Tänk att de två små orden kan innebära så ofantligt stor skillnad.
Före och efter. Däremellan finns ibland en hel evighet.
Det gör ont att inte Alfons finns bland oss längre. Den rare pojken.
Massor av kramar!
Ja, fy fan.
Om man bara kunde spola tillbaka tiden och göra om!
Tänker på er och hoppas komma förbi er i sommar på väg mot Blekinge!
Kram
... hur får man ihop den friske, den sjuke, den levande och den döde Alfons .... Själv kan jag tycka att det är så med de avlidna människor som jag älskat djupt. Att få det att gå ihop med ett avlidet barn är en ännu längre upplevelse, som kräver så mycket sorg, tankar och kärlek ... Tänker så mycket på er.
Tänker ofta på er och på Alfons. Har lärt känna er familj via länken och sänder ofta mina tankar till den stronga killen Alfons.
Önskar er en skön sommar och många fina stunder tillsammans. Sänder styrke kramar!
Hej.Har läst er blogg då och då,även innan vi själva miste vår älskade prinsessa.Du skriver så tänk värt och fint.Vad jag kan förstå så har ni det jobbigt fortfarande och det va inte vad jag ville läsa.Det har gått 2 månader sen Evelina blev en ängel och allt är hopplöst och fruktansvärt vareviga dag.Finner dock lite tröst i att läsa det fina du skriver.Men livet blir aldrig detsamma uatn våra små.Kram till er från en ängla mamma
Tänker på er! Många varma kramar Elin