Tisdagen den 10 mars. Syster Linas ord om Alfons.
Catarina
Den 2:e mars var det på dagen två år sen min älskade systerson Alfons förlorade mot cancern. Två år har gått, det känns som en evighet samtidigt som om det var alldeles nyss.
Jag minns den där eftermiddagen i februari, när du Catarina ringde och grät och sa att vi fick skynda oss till avd 64 i lund. Jag var i Linderöd med joel som då var nyss fyllda 2 år, och en kolik-Ella som var knappt 5 veckor. Jag minns att jag stod i Hannes fönster och tittade ut när du pratade om andningsuppehåll och tid som började ta slut. En verklighet som nu, lika mycket som då, var omöjlig att förstå.
Jag minns hur jag, Malin och Ella körde i ilfart ner till er, och hur vi en och en fick gå in till Alfons för att få en sista ensam stund med honom. Jag minns hur jag vankade av och an i korridoren utanför med en Ella som inte ville sluta skrika.
Jag minns hur hoppet rann ut i sanden. Jag minns kramar, salta tårar och förgäves tröstande ord.
Dagen efter trotsade ni snöovädret för att ta hem Alfons. De dagarna som sen följde går inte att beskriva. Jag minns känslan av att leva i en bubbla. När jag var hos er, och Alfons, stod tiden stilla. Ert hem var fyllt av ett lugn och en obeskrivlig kärlek. Jag minns hur märkligt det var att den vanliga vardagen bara fortsatte. Jag minns hur jag helst av allt ville ställa mig ute bland folk och bara skrika; fattar ni inte att han håller på att dö! Och ni bara fortsätter era liv och gnäller om er vardag! Fattar ni inte hur jäkla bra ni har det!
Men vem skulle väl förstå vad jag menade. Det finns ingen som förstår det djävulska i att se ett barn som man älskar ätas upp av cancer. Cancer i magen, i huvudet, i skelettet. You name it.
Jag minns hur det enda jag önskade mig var att min syster och hennes familj skulle få leva i en vanlig vardag. En vardag där tvättberget hopar sig, där förkylningarna och maginfluensorna avlöser varandra, där diskmaskinen går sönder och där man får köa för att få betala maten man sedan stressar hem med för att kunna mätta sina barn. En vanlig vardag. Att det skulle vara så mycket begärt.
Jag minns det vakum som omslöt oss när Alfons dog. Det ofattbara blev verklighet.
Jag minns hur Joel var med och målade kistan, Alfons kista. Jag minns hur jag fick hålla tillbaka illamåendet när Catarina och Christian lade ner saker i kistan, saker som de sparat för att visa Alfons när han blev vuxen. Jag minns illamåendet över den verklighet som de tvingades in i.
Jag minns begravningen, sången till friheten och den lilla lilla kistan. Jag minns pippisången, solrosorna och sex blå anemonerna.
Jag minns och jag gråter.
Jag gråter för den kusin som mina barn förlorade, den systerson som skulle lära de andra barnen bus. Jag gråter för den son som aldrig fick tappa sin första tand, lära sig cykla eller börja skolan. Jag gråter för dig Catarina, dig Christian, dig Alma och dig Vera. Jag gråter för dig lilla Lykke som tvingas lära känna sin bror genom oss andra.
Jag älskar dig Alfons. Igår, idag, imorgon. Alltid.
Gripande text. Jag får tårar i ögonen när jag får en glimt av vad ni går igenom. Tårar i ögonen och en stor klump i halsen. Jag lider med er, men jag kan inte förstå fullt ut hur ni har det.
Massor av varma kramar och tankar till er. A-K
Oj oj oj... gråten sitter i halsen och mina ögon tåras.
Fan vad ont det gör, verkligheten smärtar nått enormt
Tack för att jag fick läsa
KRAMAR
Oj oj oj... gråten sitter i halsen och mina ögon tåras.
Fan vad ont det gör, verkligheten smärtar nått enormt
Tack för att jag fick läsa
KRAMAR
Fan vad verkligheten är grym, fruktansvärd och orättvis...
(((KRAMAR)))
Varmaste till er alla!
Ber om ursäkt... min dator fick en knäpp
Du visste att det var jag va? Kram!
Så ont att läsa mosters text om den sista tiden med Alfons! Önskar att ingen skulle behöva uppleva denna hemska sjukdom.
Glad för att jag fått lära känna Alfons genom bloggen och den mysiga familj ni verkar vara. Tänker ofta på er i vardagen och ger mina barn extra kramar och berättar för dom hur älskade dom är.
Många varma kramar till er alla!
En oerhört vacker text som beskriver saknaden så himla bra.
Kramar genom natten
Och nu grät jag också en skvätt (igen!).
Det är så starka känslor som ni lyckas förmedla - båda systrar.
Jag har åter igen inga ord. Mer än att halsen gör ont för att tårarna just nu försöker hållas tillbaka. Världen är orättvis.
Ni har varit med om honom...ni kan aldrig förlora honom...fina fina Alfons...
Kram Helen i Lomma
Vilka ord,de gör så ont...Jag får tårar i ögonen...Fina,fina Alfons...Kram
Sorgens ringar vidgar sig... Stora och omvälvande hos er nära Alfons. Vänder livet och allt man trott på uppochner. Skakar om. Föräldrar, syskon, kusiner, mormödrar. Mitt i sorgens storm efter en liten liten pojken. Kraften i era ord gör att sorgen som träffar oss också blir vår. Jag hoppas att jag lyckas ta emot med ödmjukhet som speglas i de val och handlingar jag gör. Att meningslösheten i Alfons död i nån lite mån vägs upp av ni sprider sån styrka och kärlek, liv som trotsar döden, i era ord. Ringar av sorg och av livskraft. Kramar och tankar genom natten, mia.
SVÅRT...
Det är svårt att hitta rätt ord att skriva till tröst. Svårt att hitta något klokt att säga. Svårt att inse hur grym verkligheten är ibland. Svårt att hålla tillbaka tårarna.
Däremot är det lätt att skicka en stor VARM kram till er, hela fina familjen Löv.
Kram
Beklagar sorgen, det är fruktans värt, En sån söt & säkert helt underbar liten unge kan försvinna, helt sjukt, tårarna sitter i halsen, kramar till er i alla fall, vilken underbar text osså man fattar ju osså verkligen osså hur ni har de, har varit med om ungefär samma sak :'( men tack för man fick läsa.
det är så fruktansvärt...
man får perspektiv på livet genom att läsa denhär bloggen. ni anar inte hur starka ni är. hela familjen. kram.