Torsdagen den 12 mars. Om dimma.
I mer än två år har Alfons varit död och jag har hela tiden levt för barnens skull. För ungefär en månad sen tog det slut. Kraften, orken och den lilla gnuttan glädje över de levande. Slut. Istället måste jag leva för mig, för min skull och för att jag vill.
Det kändes inte som ett fall, utan lite mer som just det där sista andetaget som Alfons drog, vårens första morgon och livets sista dag. In men aldrig ut igen. In och sen stilla. Stilla och slut. I det finns ingen återvändo. Det väntas inte längre mirakel och det finns inte heller något telefonsamtal som kommer att ringas. Det finns inga röster som ropar om misstag. I Alfons finns det inte längre något liv. Det kommer det aldrig mer att göra.
Jag går upp, gör Alma-Lee och Vera iordning med kläder och lugn frukost. Huset är städat och under kaminen ligger det torr ved. Jag sätter en brasa och lyssnar efter Lykke som fortfarande sover. Morgonen förblir lugn, ända till strax före halv nio. Så orkar jag inte, och jag vet inte var jag föll. Vardagen med bilfärd, dagis, leenden och prat växer sig över mig och jag hamnar på golvet, gråtande och snorig som ett litet barn. Sorgen, saknaden, gråten, barnen, livet, döden den eviga.
Barnen gråter, halvklädda för färd till dagis. Jag skäller, för att jag inte orkar med min sorg, deras skrik, eller livets existens. Dom förstår inte och jag ringer till Christian som ringer till dagis, för att snart ringa mig igen för att säga Eva sa att hon förstår, att det ibland kan komma ifatt en.
Alma-Lee och Vera stannar hemma. Vi går en lång promenad in i morgondimman och jag känner mig osynlig. Det är en befriande känsla. Jag fastnar för här och nu. Hela dagen blir fortsatt bra. Vi är glada och lägger långa pussel på lekrumsgolvet. Vi är.
Catarina
Ja. Det kommer ibland ifatt en. Det kommer kanske att alltid vara så. Jag önskar dig fortsatt kraft att Leva. Trots allt, och med allt.
Varmaste!
Tänker på dig och familjen Catarina! Kan inte i min vildaste fanatasi förstå hur ni har det men sänder er en massa styrkekramar!
Önskar er en lugn och mysig helg.
Många varma kramar Elin.
kramar om...
// Helen i Lomma
Ramla ihop och bryt ihop, men kom upp igen - och lev ett tag till! Det kommer dagar när du mår bra igen och vill leva för din egen skull också!
Styrkekramar till dig när orken och kraften är på sparlåga! Jag tycker att du är fantastisk och så äkta! A-K
Du fann ro i dagen tillsammans med dina flickor. Vackert foto.
Ibland så kommer allt i fatt en...
Tycker du är underbart stark ändå...
Ni fick en fin dag tillsammans,är ju det viktigaste...Kram
Det viktigaste av allt;
att bara vara!!
Kramkram
Jenny
Åh Catarina, dina ord griper tag i mig. Fina vännen, jag känner så med dig!
Massor av kramar!
Tack för idag kära Catarina - tack för vackra blommor och ljuvliga bullar! Livsandarna kom tillbaka, och du sprider så mycket glädje. Jag menar det verkligen. Du har en talang för det som är en urkraft, den bara finns där. Hälsa flickorna och Christian och njut av helgen! Kram från pappa (Astrid instämmer!)
Det låter bra! Att bara vara. Nu! Men jag förstår det måste vara svårt! Och du kommer säkert falla igen... med med längre mellanrum emellan och kortare fall!?.. Hoppas jag! Jag har verkligen berörts av din blogg och följt länge. Mer än två år!.. Jag önskar dig all styrka du bara kan uppmana och all kärlek från dem runt dig! Som mamma! Medmänniska!.. ônskar er alla en lugn helg uten högre fall! Kramar
Jag har aldrig läst ett enda inlägg utan att bli berörd...Fortsätt att kämpa, ni ä starka tillsammans!
Åh Catarina... så ledsen du måste varit, förtvivlad gråt och saknad. Skönt att den senare dagen blev bättre med härlig lång promenad och pussel i rader :-)
Önskar att jag fick krama dig, torka dina tårar, prata prata prata...
Hoppas helgen blir bra
STOR KRAM
...tänker på dig och önskar våra få ord ger dig lite tröst...du är så vacker i din smärta. Dina ord smärtar och ger styrka...
Älskar älskar älskar dig. Er. Livet är grymt och nära och obegripligt. Varmt. Vackert. Oändligt sorgligt...
Älskar dig.
Ta väl hand om dina / era flickor.
Kramar genom natten.
Fina vännen, så ledsen jag blir. Och glad att du kan släppa fram allt det där, att du kan gråta, att du kan skriva, att du kan börja se livet för dig själv.
Fina vän.
Älskar dig!
Saknar ord men tårarna rinner ner för mina kinder.
Kramar till Dig
Åh Catarina, vad jag lider med dig, blir så ledsen när du nu kommer, ja vad skall man säga. Gråta brukar ibland hjälpa, och kan man gråta så skall man bara släppa fram tårarna. Tänker på er jämt. Kramar i massor från Elisabet till er allihop
Kram till dig/er.