alfons

Ven.


Fredag morgon och vi vinkar hejdå för att allra föst köra till Alfons, innan vi fortsätter mot Ven. Mormor sitter på kökstrappan med Lykke, medan Alma och Vera vinkar från varsin sten.


Alfons får en röd kärleksros och vi står tysta, sida vid sida, för att sen fortsätta...


... under ovädershimmel...


... förbi gyllengula rapsfält...


... på båt genom vinande vind...


... mot Ven.

Vad vi inte vet är att det just under Kristi Himmel-helgen är det konstrunda på ön. Vi brukar åka på konstrundan på Österlen, men hade inte någon möjlighet i år. Vi blir glada och kliver i land från en fullastad båt.


Vi hyr en tandemcykel och gör vår debut på den sagolikt vackra ön. Vi är upprymda och lättade att vår resa, ensamma, äntligen är här. Vi kan göra som vi vill i ett helt dygn.

                   
Vi tar landsvägen mot vårt boende, Holken, med vänliga och jordnära husägare. Vi får tillgång till ett eget litet nybyggt putshus med en egen uteplats under ett stort körsbärsträd som har en tam koltrast som inneboende. Allt känns sådär lite för bra för att vara sant. Luften är ren. Den gula vallmon utanför fönstret vajar och jag möter tystnaden i frid.


Jag är tacksam vinden som tar tag i samlat sorgedamm för att ge mig liv, ljus och lust.
                                                     

Vi dinerar på Tuna Krog, mitt uppe på ön, och njuter av lax, sparris och nypotatis. Vi sätter i oss rabarbersmul med vaniljsås, lika god som ön är vacker, varm och välkomnande.
(Tack Janina för ditt fina tips! Vi kan väl ta en middag där tillsammans? Stolen innanför dörren var jättefin, och vänliga vänner till krogägare.)


Allt jag gör är mitt? Hur gör man hav? Havet är havets?


Jag inser mot slutet av vår resa att Ven är den frid jag behöver. Jag tar denna bilden för att minnas, i tunga stunder av saknad och sorg efter Alfons död, att jag står med rötter. Att jag har skadade rötter som jag måste läka, som tar tid att läka. Jag tar ett andetag i tystnad och vet att Alfons, livet och döden har starka rötter.
Jag känner, känner, känner. Jag känner för första gången sen Alfons lämnade mig och oss, att det är okej. Att hans liv var kort, med så fyllt av kärlek och närhet. Jag känner att NU kan jag leva här, för den dagen ska komma, när jag kommer att möta Alfons igen. Sida vid sida i jorden som han redan värmt upp.

Catarina