alfons

Jag vaknade före alarmets pip från klockan imorse. Huset var tyst och utanför föll regnet smått och tätt, den sortens regn som tränger igenom allt. Morgonen var ganska kall och det hade varit mycket lättare att dra täcket runt kroppen igen, istället för att gå upp.

Idag hade jag prov i Medicinsk grundkurs och matspjälkningen. Det gick bra, skrev på allt och alla termer och utsvängningar tog jag med. Det känns gott att sitta med ett prov framför näsan. Att jag får bevisa för mig själv på ett konkret sätt, vad jag kan klara av; att jag kan och att jag vill.

Men. Jag är trött. Mycket trött. Jag tycker att det är svårt att ha en daglig social kontakt, och ur den föds känslan av en slags ensamhet; det var längesen. Det var längesen jag gick i den andra världen och jag vet nu att jag fortfarande inte har en aning om var jag står i min nya värld, den efter att Alfons dog från mig. Och jag hatar det! Jag hatar den sortens ensamhet. Den sorten som sätter mig vid sidan av livet. Vid sidan av livet. För jag kan inte vara med.

Ofta ställer jag min ensamhet, som ett uttryck av min saknad, i förhållande till det liv mina barn har, har haft och det jag kan hjälpa till att ge dem. Och jag slås ofta, ofta av min enorma trötthet. Jag är så trött. 
Tröttheten gör att jag emellanåt glömmer bort hur Veras hand känns i min, hur Lykkes nya ord växer, hur Almas frågor är del i hennes stora och att jag glömmer mig. Jag skalar av mig själv först. för att kunna knåpa ihop tiden, för att hinna plugga, för att laga mat till barnen, för att hinna handla...

Jag är ganska stressad och sover lite och alldeles för dåligt. Fortfarande stupar jag i säng trots att jag vet att detta har varit ett problem ganska länge nu, trots att jag vet hur ohållbart det är i längden.

Jag är i en svacka, där jag lägger den mesta av min energi på skolan och barnen. Lite till mannen och lika lite till mig själv. Ikväll tycker jag synd om mig, lägger mig under täcket och säger: Du har inte haft det lätt. Du saknar livet.

Imorgon riger klockan 06.05. Ny dag och snart blir det lite lättare igen.



Catarina