Fredagen den 20 november. Om att du finns.
Ikväll har jag återhämtat mig, som sista kvinna ut i familjen, från en vecka med maginfluensa. Medan jag låg i sängen, med frossa och värk, kastades jag tillbaka till dagarna före Alfons död, till den smärtan och de vidriga kräkningarna av tumörer han genomled. Jag minns lukten och jag minns kampen, som på ett märkligt sätt ändå bara fortsatte. Kampen för ett så gott slut som möjligt.
Jag minns hur jag låg nära honom, med näsans spets mjukt mot hans spända, tumörsvullna bakhuvud. Jag minns hur hans hud luktade liv. Jag minns hur hans hud luktade död. Och ändå fortsatte han att andas.
Jag minns hur stumheten talade, för vi behövde inga ord. Alfons grymtade och vi visste; läge, plats och hur.
Ikväll somnade Alma i vår säng, trygg. Omsluten. Innan jag släckte sänglampan tittade jag på hennes linjer, på gluggen i munnen och på alla de små, små fräknar som sitter bleka över näsans rot och tipp. Jag kände med handen över hennes hår, lutade mig mot hennes kind och kände doften: frisk.
Jag lägger min mun invid ditt öra, viskar: Jag älskar att du finns.
Catarina
vackert, syster.
Önskar er alla en fin helg tillsammans med härligt vårluft och sol mitt i vad som ska vara vinter.
Kramar Johanna
Många kramar och tack
Luktsinnet är ett fint sinne samtidigt som det innebär så mycket saknad. Att lukta på sina barn är speciellt och jag kan inte i den vildaste fantasi förstå hur du och Christian har det när Alfons doft fattas er så!
Tänker på er, ofta ofta! Många varma kramar Elin
Precis hemkommen från en helg i italien med min man..bara han och jag.. Ett ljus brinner för Alfons i en fin liten italiensk kyrka högt uppe i en bergsby.. Finaste sjörövar killen..ni är alltid i mina tankar..
Kram Tess mamma till Liam och Leo
Varmaste!
Catarina, jag har bara skrivigt en gång innan men följer troget er blogg.
Lilla fina Alfons som jag önskar att du fick vara hos din mamma, pappa och finaste systrarna...
Åh Catarina...
Jag tror att jag bara skrivit en rad ell två här inne. Mer klarar jag inte förrän ångesten griper tag i mig & jag kan verkligen känna smärtan genom orden.
Jag fanns här på din blogg när Alfons levde, jag har följt er dagliga kamp att komma ngt sånär åter till ett liv med Alfons i himlen.
Men när jag läser dina ord gråter jag, jag gråter för en längtan, en saknad efter en kille som jag inte kände, men som kommit att betyda så mycket för mig endå.
Jag gråter med er i er saknad & den fullkomliga förlamande rädslan jag har att ngt ska hända mitt barn. Jag vet inte hur du överlever smärtan, men överlever -det gör du.
Många kramar
Länge sen jag skrivit, men jag läser ofta...
Så få och vackra ord - "Jag älskar att du finns", men så mycket mer de betyder. Allt...
Kramar till er alla <3
Fina fina Alfons va mycket du fick gå igenom som du borde sluppit... Och och så finaste fina Alma som också gjort en sån lång resa. Jag tänker på er alla fem i Sätaröd och skickar en varm kram i vinterkvällen. Tankar genom natten, mia.