Fredagen den 20 november. Om studier, tankar och tack.
Förutom att plugga, så ska jag denna helgen förbereda för efterordet som jag ska skriva tillsammans med Ingrid. Jag ska fundera klart över innehåll, upplägg och konkreta fakta. Det kommer absolut inte att skrivas som en faktaruta om Neuroblastom, utan kommer att se ut, liknande de utkast ni läst. Jag längtar efter lite extra tid och tystnad, för att kunna sitta ner och samla tankarna.
Det är svårt att hålla fast vid tanken, den att Alfons ligger i jorden, dag efter dag, oavsett vad som pågår i mitt liv. Oavsett väder eller känslor. Oavsett allt. Tankarna om hur han nu ser ut, om hur allt vi lade ner i kistan till honom ser ut, om hur han hade varit utan död. Hur han hade varit levande?
Med det sagt önskar jag er alla en god och rofylld helg.
Catarina
Du tappra kvinna som fortsätter att skriva, plugga, minnas och leva. Du är en sann förebild för livet, som bara går vidare, vare sig vi vill eller inte.
Önskar dig också en rofylld helg!
Nina
Detsamma önskar jag dig och din familj!
Du är fantastisk Catarina!
Allt Du skriver är så bra, det har jag alltid tyckt. Förra inlägget var något alldeles speciellt, mina tårar ville aldrig ta slut när jag läste det.
Du börjar på toppen och fortsätter uppåt och jag kan inte förstå hur Du bär Dig åt.
Sluta aldrig skriva!
Många kramar och GRATTIS till Ditt MVG, Josefine
Catarina.
Jag blir lika glad varje gång jag går in här och ser att du har skrivit.
Jag minns dagarna efter att Alfons hade dött. Hur vi levde i en bubbla. Jag minns hur jag bara ville gå ut och skrika, fattade inte folk att de inte kunde leva på som innan, Alfons var ju död! De kunde ju inte stå där och betala för sin mat som om inget hade hänt... Det var så jäkla svårt, att inte hela världen stannade upp, kippade efter andan, så som vi gjorde.
Jag minns hur jag önskade mig framåt i tiden. Hur jag önskade mig ett år framåt i tiden, jag inbillade mig att det skulle bli lite lättare att andas när ett år hade gått. Att vi då skulle ha kunnat inse att han faktiskt var borta.
Idag kan jag se tillbaka på det och inse hur fel jag hade. Inte kunde jag ana att det skulle ta ett helt liv att försöka förstå och acceptera att han inte kommer tillbaka.
Ofta grips jag av panik över att jag inte minns hur Alfons luktade, att jag har svårt att minnas hans stickiga huvud i min hand. Det är obeskrivligt.
Häromdagen pratade Ella om Alfons. Då slog det mig, än en gång med lika intensiv kraft. Hon hann knappt träffa honom. Hon var 7 veckor gammal när han dog. I efterhand vet jag inte hur jag överlevde det året. Att klara av att glädjen över ett nytt barn går hand i hand med sorgen efter en kusin.
Jag minns hur jag, höggravid, var livrädd för att Alfons skulle dö på samma dag som vårt barn skulle födas. Och så glad jag är över att Alfons och Ella hann träffa varandra.
Jag älskar er, alla sex. ♥
Grattis till ditt MVG - you go girl!!!!