Lördagen den 14 november. Om eftertanke och Utkast nummer 4.
Jo, tack. Ni har så rätt. Rätt i det att kunna se tillbaka till styrkan och försöka plocka upp den igen: vila och äta, kravlöst, skola och dagis. Så, jag har tänkt mycket på det och låter det falla in.
Idag har jag plockat upp min bok igen, det är dags att avsluta den. I slutet av november kommer Alfons fantastiska läkare, Ingrid Öra, hit. Vi ska påbörja efterordet tillsammans. Och äta god mat förstås. Det kommer att bli mycket skratt och många tårar, det blir det alltid. Hon är en god förebild.
Tänkte bjuda på ett utkast, sen låter jag resten vänta till en färdig bok. Så, håll till godo.
Vaken.
Efter återfallets cellgifter fortsätter tumören i huvudet att växa. Vi får beskedet på fredagseftermiddagen; akut strålning ska sättas in. Detta är sista och enda chansen att få stopp på tumören, operation i huvudet är inte att tala om, säger doktorn, alldeles för många risker. Han ritar huvud med tumör på ett papper, försöker lugna våra spontant genomtänkta frågor, fyller på med näsa och öron för att beskriva storlek och avstånd.
Hopplöst åker vi hem, tungt och tyst. I baksätet skelar Alfons för första gången i sitt liv, vrider huvudet i läge, i ett försök att fokusera blicken i Bamse-tidningen.
Det är måndag och vi ska träffa Skalman. I väntrummet ropas Alfons namn upp, han tittar och tittar men han har ju inget skal på ryggen, skrattar vi. Skalman letar i sina gömmor, visar ett nät i ljusgul plast, lägger det i varmt vatten för att få det att mjukna. Sen tar han försiktigt upp det med sin tång och placerar det över den bredvidliggande dockans ansikte. Alfons följer noga varje ord och rörelse. Han har sin keps på och nappen löst i handen. Framför mig kan jag se honom som en tio år äldre praktikant.
Så blir det Alfons tur att ligga på britsen. Jag hjälper honom tillrätta när han frågar får jag ha nappen i munnen? Jag nickar och han suger snabbt. Över hans ansikte lyfts nätet på plats, spänns fast vid sidorna för att svalna på ett par minuter. Aj, aj, aj det är varmt, ta bort det. Alfons blundar hårt och rösten är liten. Fastsatt. Tumörtryckt.
Varje morgon kör vi de fem milen till Lund för sövning, strålning, uppvak och hemfärd. Varje gång viskar vi kiss och bajs i hans öra och varje dag vaknar han och är arg. Han blir arg när vuxna runt om honom kallar honom för duktig. Jag frågar varför. Han svarar enkelt för att jag inte vill vara duktig. Vi pratar om att man ibland måste göra saker som man inte vill. Vi pratar om att det inte är duktigt. Att göra svåra saker, utan vilja, det är mod.
Så en morgon vill han inte längre. Han bestämmer sig för att det är vår tur att lyssna på honom; jag vill inte sövas mer. Hans röst är modigt bestämd och inte en enda sköterska eller strålningsdoktor i rummet är villig att ta upp till förhandling. Jag och Christian är väl införstådda med riskerna vid strålning, där varje millimeter på huvudet räknas och mäts ut varje dag. Jag vill lyssna på Loranga, Mazarin och Dartanjang och jag kan ligga här själv och lyssna när du läser pappa, säger han.
Med svansarna mellan benen skickas vi ut ur det kala strålningsrummet av en fastsatt fyraåring. Jag ser honom genom en teveskärm och Christian läser högt i mikrofonen: Först ser man bara skog. Massor av tallar och granar och lite stenar och myrstackar och gamla barr och tallkottar från förra året. Men så ser man lite hus.
Alfons rör inte ett finger.
I bevakningsrummet samlas häpna sköterskor och strålningsdoktorer; aldrig tidigare har ett så litet barn strålats utan sövning. Aldrig ett barn med så mycket mod och så mycket vilja. Från och med den dagen strålas tumören i Alfons huvud till sagan om den knasiga pappan med den kanelbulletokige sonen och den förvirrade farfarn som levde sina liv i sina röda små hus med tigrar i förrådet.
Jag har aldrig mött någon modigare än Alfons.
Catarina.
Och där kom tårarna IGEN. Du skriver så fantastiskt! Jag längtar till boken kommer, trots att jag kommer gråta mig igenom hela.
varmaste! Har så svårt att skriva vad jag känner. Men du vet ju vad jag känner i mitt hjärta. Galenpannorna i huset i skogsbrynet är en av de bästa böcker som finns. Köpte ett gammalt kassettband, med Toivo Pavlo som uppläsare, på bibblan som skulle kasseras och jag kan lyssna hur många ggr som helst. Har ni det eller ska jag spela av det?
Kramar till alla och hej från ett Månsta i snöoväder.
Håller med cecilia, där kom tårarna igen! Åh jag ska köpa din bok Catarina, så fort man bara kan.
Tänker på er! Många varma kramar Elin.
Alfons, fast jag aldrig fick träffa dig i verkligheten så vet jag att du var en modig sjörövare. Allt som din mamma och pappa har berättat om här i bloggen, har gjort att jag tycker mig känna dig. Nästa lördag ska vi köra och tända ett ljus hos dig
Arma lilla pojke, arma store pojke, att du skulle behöva vara så stark och så medveten, att du skulle tvingas av omständigheterna att växa så mycket, så tidigt.
Catarina, din text idag är som dina texter tidigare: väl genomtänkt, fint formulerad, språkligt pregnant, osentimental och just därför går den in i hjärtat på mig som läsare. Tack.
morfar
En tår trillar sakta nerför min kind. Det gör ont i magen och i hela min kropp när jag läser. Samtidigt förstår man vilken starkt och modig kille Alfons var. Det känns orättvist och fel att han inte fick vinna striden när han kämpade så tappert.
En stor och varm kram skickar jag här till dig och till hela din familj.
Catarina. Försöker formulera tankarna, vill ge tillbaka lite till dig vad du genom dina ord ger mig. Dina ord känns i själen, hela mitt inre påverkas. Hjärtat snörps samman. Din sorg så väl beskriven blir min sorg. Delad.
Jag tassar in till sovvarma barn i sömnens förlovade land. Tittar, njuter, pussar i dröm. Skickar varma, innerliga tankar och kramar till dig i tacksamhet över livets lärdom att njuta och uppskatta vardag. Tack!
Jag kan inte gå vägen åt dig men jag hoppas jag kan vara en axel och skuldra när du så behöver. En famn att hämta kraft att orka vidare på din väg för du lyser upp min.
Mammastyrka, kärlek och mod!
När tårarna rinner nerför kinden tänker jag att en pojke med så fantastiska föräldrar inte kan bli annat än fantastisk själv!
Tar jag mig friheten att tycka , utan att jag känner er annat än genom bloggen, men jag tror ni förstår vad jag menar:)!
När tårarna rinner nerför kinden tänker jag att en pojke med så fantastiska föräldrar inte kan bli annat än fantastisk själv!
Tar jag mig friheten att tycka , utan att jag känner er annat än genom bloggen, men jag tror ni förstår vad jag menar:)!
Tårar i mina ögon. Tårar för att Alfons inte fick fortsätta att leva och växa upp tillsamans med er.
Tårar för att jag lyssnar på en underbar låt när jag läser din text.
Ska kolla i spotify vad den heter..
Teardrop av Jose Gonzales.
Så passande.
kram Janina
Er blogg ger mig så mycket. Den är så fylld av kärlek på ett så djupt äkta och innerligt sätt. Jag har läst här så länge man aldrig kommenterat. Sedan kom jag på att man ska glädja sina medmänniskor på alla de sätt man förmår. Jag är läkarstudent som planerar att läsa onkologi. Jag ska minnas er historia.
Jag väntar på boken så jag får lära känna Alfons mer.. det är ofantligt tungt och overkligtt att läsa här, så jag undrar hur boken kommer bli men vadå det är ju verklighet och det kunde lika gäran varit min som din..och jag VILL lära känna Alfons!!! Livet är inte bara här och nu utan det som har varit med, konsten att få det att fungera med det som är nu och det som fanns måste vara så svårt för er..aceptera att det inte finns längre men ändå gör...
åhh jag svamlar som vanligt men har ändå än mening med det jag försöker säga..hoppas du förstår mej..
Kärlek....
Kram Tess mamma till Liam & Leo
Underbara Catarina, du skriver så vackert! När kommer boken att komma ut?
Fembarnsmamman: Jag skriver fortfarande på min bok, och kommer inte att kontakta något förlag förren den är klar.
Jag kommer att hålla alla här uppdaterade.
Tack för din fina kommentar!
Vänligen Catarina Löv
Åh, käraste. Nu har jag i ro läst din text. Så mycket kärlek och så mycket smärta, din text pulserar. Bara de här orden är så på pricken: "Han blir arg när vuxna runt om honom kallar honom för duktig. Jag frågar varför. Han svarar enkelt för att jag inte vill vara duktig."
Inte jag heller. Inte vi heller. Jag tycker ofta jag möter oförståelse för det. Att inte vilja vara duktig. Och just under Leons sjukdom, det var då jag kom att hata uttrycket, även om jag förstås förlät att andra sa det. För vad är det egentligen? Duktig?
Stor kram,
Anna
Lilla lilla Alfons. Fast vi aldrig träffat honom så känns han så verklig, speciellt uppe i huset i Månsta, Älvdalen.
För övrigt kan Loranga, Masarin och Dartanjang vara det bästa som skrivits!
Kramar från ett regnigt Oslo
Catarina, du skriver såå fint, mina tårar rinner. Fina, fina Alfons....
Hoppas att din förlamande trötthet försvinner.
Jag kan själv känna av den fruktansvärt förlamande tröttheten ibland från när Andreas var sjuk, idag mår han bra. Vad får inte våra älskade barn och tonåringar stå ut med. Våra hjältar!!
Sänder dig och din fina familj massor med styrkekramar och jag längtar tills boken kommer ut.
Carina, Jan, Andreas och Emelie Jönsson
Boken kommer att bli fantastisk Catarina. Du har funnit din gåva. Du har lyckats få andra att förstå känslan ni alla har med er i rummet. Det är en sann gåva. Kram
Åh Alfons, fina modiga och min lilla hjälte. Tårarna rinner, både för mod och sorg. Catarina, dina ord är så talande och verkliga. Allt går rätt in i hjärtat och berör otroligt mycket...
Jag är så stolt över att få läsa denna bloggen, fått lära känna Alfons och hela familjen Löv via internet. Tack för allt ni delar...
Ta hand om varandra...
Många stora kramar Johanna
Modiga, modiga alfons. Så vackert, så innerligt modigt och vilken vilja!
Du beskriver så fängslande, er verklighet och livet som det var då. Läser de sista styckena om och om igen. Nu väntar jag bara på boken.
Vilken fantastisk förmåga du har att förmedla känslor, Catarina. Jag blir alltid berörd av de nya inläggen på den här bloggen och hoppas på att få läsa många fler.
När boken kommer ut är jag säker på att er historia kommer att beröra många, många människor och jag vet att jag kommer vara bland de första som köper den.
Varma hälsningar från en trogen läsare som kommenterar ganska sällan,
Louise
Catarina!
Jag har inte läst eller skrivit någon kommentar på länge. Ibland kan det bli för mycket även för en anonym bloggläsare. Kände att jag behövde en paus från din blogg. Jag arbetar som ssk i palliativ vård (endast vuxna patienter) och senaste tiden har det varit nästan för mycket Död än Liv omkring mig. Jag följer även andra bloggar som handlar om den djävulska sjukdomen cancer. Satte mig nu ikväll och läste igenom många inlägg på rad. Förstår att livet är som en berg- och dalbana för dig med toppar och djupa dalar. Det är nog så livet alltid kommer att vara, men kanske livet så småningom planar ut allt mer så höjdskillnaderna inte blir så stora. Du har en sällsynt förmåga att förmedla en känsla i dina texter. Känns som om jag satt med när Alfons skulle strålas. Vilket mod! Vilken kille! Många kramar och lycka till med studierna. Du behövs inom vården.......
En stooooor varm och höstmysig kram till dig!
Jag tänker ofta på er.
Fina ni.....alla ni
WOW; vilken STOR liten hjälte!!!!
Stor värmande kram till hela familjen.
Jag vet inte hur det ni varit med om känns, men jag känner kärleken och jag saknar Alfons.
Varmaste finaste ni!
Hanna, Karlstad
Du skriver så fint och klart om er fantastiskt modiga Alfons. Vilken vilja och vilken bestämd kraft som fanns i er vackra son! Jag ser fram emot en färdig bok den dag den kommer ut.
Många kramar från en trogen läsare!
Modiga modiga Alfons. Tårar kommer i mina ögon. Du skriver så fint. Kramar till er alla!
Så skärande orättvist... Er pojke med lejonhjärtat som i sagorna förstås skulle ha övermannat monstret och promenerat vidare i livet med halva kungariket i ryggsäcken. Jag förstår inte riktigt hur ni orkar vakna till den här verkligheten varje morgon, men det räcker att titta på bilderna av era tre flickor för att inse att livet trots allt inte stannar.
Dina ord är så smärtsamma och samtidigt fantastiskt vackra, Catarina. Allt som kunde göras för Alfons har ni gjort - han behövde inte kämpa ensam.
Största kramen i världen till dig!!
Åter igen vill jag skriva något vackert tillbaka som gör att du har något litet litet att luta dig tillbaka mot och känna att du får lite stöd. Men det går inte...inte alls...mina ord blir banala och jag bara måste radera igen... Jag minns när jag träffade er allra första gången. Jag följde er hela vägen under tiden Alfons var sjuk och jag måste säga att ni är de mest fantastiska föräldrar jag någonsin mött. Ni är underbara och fortsätter att vara det trots den oerhörda sorg ni bär på! Pussar och kramar
Det är en vacker text. Om man nu kan säga vackert om något som är så hemskt. För egentligen borde inte den här boken få finnas. Det hade betytt att Alfons hade funnits. Här. Ja, Alfons var otroligt modig. Men det är ni också. Fina, modiga familjen Löv!
Kram!
Boken kommer att bli fantastisk - lika fantastiska som Alfons. Att han klarade det utan sövning, det krävs ett tryggt barn för det och vad annat kunde han vara med er som föräldrar. Kram.
ofattbart mod! utifrån vad jag läst här och vad jag känner till om er familj (varit bekant med ngr av dina yngre syskon), så är mod starkt i alla eras själar! Det du skriver hjälper mig personligen att få en bild av vad en syster jag aldrig mött gick igenom då hon tog slut som 6årig av en tumör i huvudet 1970. Tror att detta du skriver även kommer hjälpa alfons syskon senare i att förstå vem han var och anledningarna till de ärr er familj måste bära. Ni skriver båda så brutalt vackert, största tack för att ni låter oss läsa och dela.
Finaste Alfons och finaste familjen....
//Suasnne
Dina bok kommer att bli helt fantastisk i all sin förtvivlade hemskhet, Catarina. Ofattbart mod och gränslös kärlek. Alfons finns på näthinnan i foton från bloggen och levande ord. Tankar och kramar till er allihop genom kvällar och nätter, mia.
Bloggen har en otrolig litterär sprängkraft som har gjort att så många har fångats av berättelsen. Väntar på boken. Vi läsare bidrar ju "bara" med ord, ord, ord. Kommer som jag ofta gör att ge pengar till Barncancerfonden, det är väl det bästa jag kan göra för att stödja barn och deras familjer.
Herregud vad fint skrivet Catarina. Jag får gåshud över hela kroppen.
Tårarna kommer, jag får en klump i halsen för detta är Alfons, lite "undermärklig" och väldigt klok. Klart att han skulle vara vaken. Känns inte ett dugg förvånande att läsa om detta igen. Gör mig bara påmind om vilken liten klok och fantastisk kille han var, vår bästa Alfons<3
Det känns ända in i själen om det du skriver går inte att hålla tårarna borta. Tänker på er <3 styrkekramar <3
Du/ni har upplevt honom och kan därför aldrig förlora honom<3