Torsdagen den 5 november. Om reflektioner.
Tiden går och orden gör sig inte påminda. Vardagsbestyr tar över och tiden med Alfons i livet känns främmande.
Vem var vi? Vad gjorde vi? Vad stod vi för?
Det handlar om reflektioner och om sätt att förhålla sig till ett liv som fortfarande känns skrämmande. Detta: livet utan Alfons. För hur kan livet bara fortsätta, förändras?
Så, vem var vi? Vi var en liten familj, två barn tre och ett år gamla, som skulle flytta till ett renoveringsobjekt för att slippa storstadens dån. Vi ville bygga ett liv tillsammans, med naturen som granne, jordnära och med gräs mellan barnens tår. Vi ville leva här tillsammans.
Vad gjorde vi? Jo, vi gjorde just så. Trots att Alfons barnrunda kropp tvingades med cellgifter och att hans hud flagnade, så tog vi med varandra ut i trädgården, skalade äpplen till förbannelse allt för att barnen med lusta skulle få äta vår egen äpplemos. Vi ville ge barnen fotfäste, vi ville ge oss en grund. Och det fanns så mycket stolthet i den där eviga äppelmosen som stod och puttrade på spisen. Stolthet; Den har vi gjort.
Och i motvind fortsatte vi: räknade minuter mellan busstider, för att få så mycket tid som möjligt tillsammans i vårt hus i vår lilla by. Vi ringde alla extragångerna bara för att upprepa kärleken och saknaden; imorgon ses vi. Åh, kan jag tänka nu, om jag vetat så skulle jag tagit Alma i bilen, just den där kvällen när saknaden efter Alfons och Christian rev som mest, kört den fånigt korta med ändå så långa vägen till dom i Lund. Allt för att se andetag, höra sovljud, röra varmben över svalt kvällstäcke, smaka samtalet med honom, luktat på hans kala hjässa och fått hålla honom intill på vägen mellan sjukhussängen och toaletten. Jag skulle räknat stegen, tagit ett extra.
Vi stod för varandra. Uppriktigt och sällan kuvat. Vi hade kärleken. Vi hade kampen och framförallt: vi hade varandra.
Idag vacklar allt.
Alfons är död. Det är vårt värsta, och det kan jag bara ordlöst beskriva innebörden av.
Christian och jag försöker väva ett nytt slags liv tillsammans och just nu kan jag bara önska att det blir en lagom mjuk och varm filt som vi kan lägga om varandra, tillsammans hålla oss varma inom och med inslag av guldtrådar.
Catarina
Med utsikt utanför vardagsrumsfönster. Senhöst i Sätaröd. Oktober 2009.
Sänder varma kramar till er alla. Vilken underbar och ljuvlig utsikt ni har utanför era fönster. :) Förstår att er saknad måste vara outhärdlig för er. Ni är snälla, varmhjärtade och goda människor och ni är värda allt gott nu och i framtiden.
Tankarna är hos er !
Ni är så värda nu att få må bra, ha det gott tillsammans hela eran familj!
Lev och njut av varandra, njut av Alfons i tankarna...
Ni, finaste familjen, ni är värda att leva, må bra och njuta av alla de fina i er närhet.
STOR KRAM
Varmaste! Den filten blir nog en av dom finaste. Vävd med mycket kärlek...silver och guldtrådar, men också med sorg och svårighet...dom där lite sticka inslagen.Men den kommer att värma er och er kärlek och er kärlek till flickorna och till det ni har och har haft...Alfons den vackraste, som sitter och skrattar ät mig på spishyllan. Han och vackraste Alma. Puss och kram och all min kärlek!
Vad fint du skriver Catarina, men ont gör det i hjärtat att läsa! Önskar er all lycka med filten och jag hoppas och tror att den blir varm och mjuk.
Många varma kramar Elin
Kärlek, mina finaste. All styrka jag kan ge, får ni. Puss.
Åh jag önskar jag kunde göra något för er, er längtan & sorg efter Alfons känns så väl mellan raderna. Finaste sjörövarkillen finns ju med er hela tiden fast på ett annat sätt, även om det inte är på det sättet som ni önskade...men hans finns ju ändå där.. Han vill nog också va med på filten fast i sin nya/annorlunda tillvaro...
Skickar massa långa varma kramar, tänker på er dagligen...
Tess mammma till Liam & Leo
Så mycket har hänt sen dess och ändå tycks tiden stått stilla.
Snart är det ett år sedan jag fick besked om min bröstcancer. Ett helt år har gått.
Ett år av hopp, gråt, skratt, förtvivlan, mod och kämpartag.
Jag och min familj är för alltid förändrade.
Jag kan inte förstå hur mycket din familj har gått igenom.
Men visst är det väl så, även för er, att skratt, lycka och glädje är så mycket tydligare nu än då?
Världens största kram till dig
Det måste vara närmast omöjligt att hitta en självklar vardag igen när det värsta har hänt. Jag föreställer mig att allt ifrågasätts, mycket kanske faller och måste byggas upp igen. Jag tänker på hela er familj med kärlek. Hoppas verkligen att filten blir precis så varm och stor att den räcker för er allihop.
Största kramen från Christina.
Du skriver så ofattbart bra. Dina ord kryper in under skinnet, och jag kan känna smärtan du bär med dig i varje litet steg du tar. Men jag kan även känna viljan att fortsätta, trots att det många gånger känns stört omöjligt. Jag beundrar er kärlek till livet, trots att det var livet som togs ifrån er.
Varmaste tankar från andra sidan jorden. (Och ett musik/poet/allt-i-allo-tips; Emil Jensen. Får du chansen, gå och se honom. Han är en ytterst klok människa och har ofattbart mycket bra att säga)
Hej! Hittade av en slump din blogg när jag sökte en länk till en beskrivning av en MIBG-scint. Jag beklagar verkligen bortgången av er son. Jag har själv en son med Neuroblastom och går också igenom den här kampen med cancern. Hur gammal var Alfon när han blev sjuk? All lycka i livet till er framtid. MVH Cathrin Larsson
Åhhh så vackert skrivet, jag rörs till tårar...
Att våga leva ett liv utan Alfons måste kännas både skrämmande och lockande. Du beskriver så fint med den nya filten. Du verkar kämpa så tappert varje dag. Som du skrev en gång, så vaggas Alfons för alltid i ditt hjärterum.
Du är helt fantastisk Chatarina. Din förmåga att målande beskriva dina tankar och känslor är magisk. Jag blir alltid lika berörd av dina texter. Fantastisk bild. Kram.
Tänker så ofta på er och önskar ni kan finna den skyddande filten och få lite ro! Kramar
Jag tänker så ofta på er nu när höstmörkret tätnar utanför fönstren alldeles för tidigt. på huset invid vägen genom Sätaröd och på att ni ger precis det ni drömde om till era barn. Det är bara så förbannat fel att inte alla fyra finns där hos er...
Tankar och varma kramar genom natten, mia.