Måndagen den 5 oktober. Om vår nya vardag.
Lykke har äntligen, efter många hejarramsor, nu satt fart med att gå. Hon reser sig tappert och börjar bli riktigt bra på att hålla balansen i vinddraget efter storasystrarnas förbispringande. Hon är så söt! Hon har börjat på dagis och det fungerar jättebra. Hon pratar mer och mer och har tillochmed lärt sig sitt första tecken, för er som kan teckenspråk: Ba (bra)! Vi är givetvis mycket stolta och nöjda med resultatet.
Lykke tränar på balansen. Hemma i Sätaröd 2009-09-27
Alma, phu, lever mycket i sin kropp men minst lika mycket utanför den. Hon har stora känslor för vad rättvisa och orättvisa är. Hennes värld är, förhoppningsvis bara förtillfället, mycket svart eller vit. En klassisk orättvisa kan vara den vid middagsbordet där hon får mycket mindre vatten i sitt glas än vad Vera fick. Hör och häpna, vilka orättvisa föräldrar.
Men hon har också en annan sida, som för en lite trött mamma är mycket trevligare. Hon hittar gärna på små korta lekar som hon och Vera ska utöva i diverse utstyrslar, med ljuvliga sånger om sommaren där solen skiner där vi med strålande ögon betraktar våra små liv där de, hand i hand, snurrar runt i molndans över vardagsrumsgolvet... ända till dess att den ene trampar fel och hamnar på den andres fot och orättvisan är ett faktum! 
Alma-Lee har tappat sin tredje tand. Lyckliga hon, fick ett besök av tandfén, som lämnade en guldpeng.
Vera är vår lilla blyga som mer än gärna använder sig av adjektiv i sina beskrivningar av en god pizza som morfar har bakat eller om hur solen går upp och skiner. Hon är skönheten själv och älskar att göra konster och trix. Emellanåt får hon utbrott och kan skrika, i värsta fall i timmar, och efteråt är det svårt att luska ut varifrån det kom och varför. Vera älskar allt som är vosa och fick en vosa bandspelare i födelsedagspresent. Hon var förövrigt mycket tacksam och glad för sitt kalas och all uppvaktning. Alma tyckte att det var orättvist.
Fina Vera är nöjd på sin födelsedag, 090925.
Det är svårt att förstå att Alfons var precis tre år fyllda när vi fick diagnos cancer. Mycket främmande och svårt.
Skolan var, emotionellt sett, svårare att möta än vad jag räknade med. Jag faller ofta under den stora sorgen och saknadens skynke, den som bara gör mig trött och tankspridd. Det är fasansfullt jobbigt. Att i de sammanhangen vara skärpt och kreativ, vilket jag vill vara, är svårt.
Men så är det fantastiskt med studier, med ny kunskap och att få bevisa det i diverse prov. Redan efter två veckor hade vi prov i Medicinsk Grundkurs, och inte tusan kan jag låta bli att berätta att jag klarade det med bravur: VG+. Jag är mycket nöjd och mycket trött. Jag har fått fina vänner och de är fina människor.
Nu väntar sängen och självstudier imorgon. Lykke och Christian är hemma eftersom hon har fått vattkoppor. Alma och Vera ska köras till dagis och hösten är hjärtligt välkommen med sina stormar.
Väl mött! Catarina.
Pussa barnen från mig. Jag har sanslöst mycket att göra i skolan, men jag ska försöka komma bort och leka och dricka te.
Kärlek!
Så fint att läsa din beskrivning om flickorna:)
Förstår att Vera blev glad för en rosa bandspelare, rosa är ju den finaste färgen i världen!
Synd det är långt att köra, annars hade vi gärna tagit lite vattenkoppor!
Du är duktig Catarina som studerar med så pass små barn och att få så fint betyg dessutom. Önskar med att jag hade den motivationen.
Ha en fin tisdag! Många varma kramar Elin
Varmaste! Vad vackra dom är dom små raringarna. Och vad duktig du är.
Kram till er alla.
Underbara barn ni har, fina flickor och en vacker pojk.. Känns ju efter att ha läst hela bloggen som man "känner" Alfons lite om du förstår vad jag menar.. Kul att få veta vad flickorna är för filurer..
Härligt att höra att du kämpar på med skolan, du kommer göra många tjejer lyckliga där ute som får dej till Barnmorska..
Läste bloggen igen igår kväll, jag blir så ledsen för er skull..svårt att ta in varför han inte kunde få stanna kvar..Varför?
All min styrka till er
Massa kramar Tess mamma till Liam & Leo
Hej fina du med dina fina...
Kunde inte låta bli att tänka på er och på vad Alfons gått igenom när Pom vaknade upp efter armbrottsoperation och skrek i panik och av ont. Och hur morfinet sakta lugnade honom men gjorde honom olik sig själv när han sov....
På vägen ut sprang jag på en av barnens kompisars mamma som nyss rullat in sin son på tumörborttagning. Hon var varmt klädd men jag såg att hon frös. Jag visste inte vad jag skulle säga utan gav henne en kram och ett lycka till...
Plötsligt hade Pom haft tur...
livet är orättvist.
Kram
J
Du skriver så fint. Det går in i hjärtat och berör.
Vad duktig du är med studierna!
Kram Malin i Luleå
Va fina flickorna är! det är alltid lika roligt att läsa när du beskriver vad som händer i deras värld och vad de har för sig. Jag tänker på er alla sex.
Varma kramar och tankar genom höstdagar och stormnätter, mia.
Åh,Vera är så lik sin bror på utseendet!!
Fine Alfons.
Kramar till er alla.
Bra jobbat Catarina - visst känns det bra att bevisa för sig själv att man duger och att man kan, och dessutom med så fina resultat. Förstår att det är kämpigt ibland, men du kommer att klara av det och jag längtar efter att få dig som kollega... Vad stora flickorna har blivit och att Lykke redan går! och Alma tappar tänder och lilla goa Vera, redan 3 år. Ibland vill man hejda tiden, stanna upp och bara vara, här och nu.
Så fina flickor ni har, Alfons systrar :-)
Förstår att ni är stolta föräldrar, ja vem är inte det till sina barn.
Ha en fin höst familjen Löv och ta hand om varandra
STOR KRAM
Ni är underbara!!
Det känns mysigt och fint att få läsa om era fina barn, alla fyra såklart. Grattis till de grymma studieresultaten. Kram //En läsare
Så fina flickor ni har, och roligt att få läsa lite om deras olika personligheter. Det finns säkert lite av Alfons i dem alla. Alma låter lite som min äldsta :-) Grattis till de fina studieresultaten. Kan tänka mig att det blir kämpigt emellanåt, men du tycks ju klara det galant! Hoppas att ni får en härlig höst!
Hej på er!
Jag läser sedan några dagar din/eran blogg, och jag vill bara säga att din syn på livet är för mej helt underbar. Jag skulle önska att jag kunde leva som er, men jag vet inte hur. Jag vågar nog inte. Jag vill falla in i det här som ska vara vackert o välstädat, ordning o reda, allt ska lukta gott.
Min sop-påse är också skitäcklig och maten i kylen ruttnar allt som oftast, men då skäms jag om det är nån här. Jag älskar lortiga glada barn, men vad ska alla andra tycka?
Vi är inga fotomodeller, men satan så vacker du är!
Kramar till er alla, ni kommer att klara er bra i livet!
Eva
Underbara bilder! Vad Alma är lik Alfons!!