Onsdagen den 2 september. Med dig. Utan dig.
Höstluften letas samman med den ljudlösa känslan av ogråtna tårar efter Alfons.
Idag är det två och ett halvt år sedan Alfons lämnade oss. Det är en ogreppbar tid. Det känns varken som avlägset eller alldeles.
Ändå, finns det lyckor och förutan som har förändrats. Inget Alfons-rum med teckningar, bamsetidningar eller storebrorskläder. Ingen Alfons-tandborste; det skulle blivit sex. Alltid en plats borta, film utlånad, inga viljor. Alltid systrar vid sorgegrav, utan handvärme i kärleksgest. Alltid utan, men alla platser fyllda.
För det är just det, som vi som människor gör. Vi lever här och kan inte riktigt finnas bortom. Alfons fanns här, och jag kan minnas honom. Att han inte finns här gör, i vetskapens namn, ont. Ont, utan att förringa. Men, för visst finns men: vi kan leva vidare. Vad jag tror, är att vi behöver lyfta oss själva och känna den styrkan. Att finnas. Detta är mitt liv och min chans till liv. Jag vill tro att jag kan välja själv. Att jag kan vakna och låta sorgen och döden slå mig som en betongvägg. Eller. Resa mig, känna att sorgen är endel av mig, den finns för den kärlek som jag hade för min Alfons i livet. Den är istället.
Och allt detta tillsammans gör allting värt.
(Förutom allt knark, krig, apelsiner som har alldeles förmånga kärnor i sig, pinvärkar, kattbajs utanför kattlådan som man måste torka upp trots att klockan är jävligt mycket, orättvisan i att Fuglesang får åka till rymden och inte vi andra med mera, med mera.)
Och ändå. Förutan.
Inga andetag.
Inga andetag.
Det finns inget efter.
Och efter finns i allt. 
Alma och Alfons, vid den riktiga riddarborgen på Lanzarote februari 2006.
Catarina
Tänker på er! Många varma kramar Elin
ändå så är den där betongväggen just bara en betongvägg, när man vaknar till ännu en dag utan alfons, när man ännu en gång tvingas inse att det mest overkliga nu är verklighet. jag saknar honom syster, saknar honom så att det gör ont. fortfarande. jag hatar att han inte vet att jag flyttade till kristianstad ändå, hatar att jag inte gjorde det medan han ännu fanns. tänker att vera ska få sova här alldeles själv när hon fyller år, och att alfons aldrig hann göra det.
det är en sjuk värld. och jag tycker att det är galet att fuglesang får åka till rymden medan vi andra inte har råd att åka ens på inrikessemester.
Älskade syster, jag gråter nu.
Av den ohyggliga saknaden och minnet av hans barnahand i min, vingliga cykelturer, struttiga steg den där förstamajdemonstrationen, hans första. Av att Liv och Död är så till den milda grad sammanhängande att de totalt förutsätter varandra.
Mycket får vi lära, mycket får vi se om vi väljer att. Se. Det gör vi, i det är vi starka.
Ändock utan pojken med det särskilda skrattet, och du utan din son. Käraste kära, vad jag känner din sorg.
Älskar dig. I evighet. Sov gott. Kram!
Ojoj vad du berör, ändra in i benmärgen! Gud vad jag längtar efter att vara färdigutbildad och redo att komma ut i sjukhusvärlden och hjälpa och bara finns, oj vad jag längtar! Det antar jag att du också gör ;) Kram på er
Kan inte merän hoppas och innerligt känna;
Att har man funnits så finns man.
kram
Fina Alfons, jag önskar att allt var annorlunda och hans tandborste också hade sin plats.
Ni kämpar hårt och jag känner med er...
Det måste va svårt att hitta vägen där livet går vidare för det måste det ju på något sätt...
Tusen kramar till dej och din fina familj.
Kram Tess mamam till Liam & leo
Tänker så mkt på Alfons nu, det är så lätt att bara läsa om cancer, barn och dödsfall i familjer. Lätt att låta det bara bli statistik, prata om det som fenomen, men inte för mig. Jag påpekar hela tiden i skolan nu att det finns fler aspekter, att det finns riktiga människor bakom. Människor som saknas och som saknar så det gör ont. Att jag saknar, att det aldrig slutar göra ont, det blir aldrig lättare, det blir bara vant.
Du finns alltid i mitt hjärta Alfons, vad jag än gör.
Älskar er fam Löv.
Kajsa
Varmaste! Puss, puss, puss!!! Tankar...varma... och jättemånga!!!
Du skriver så jag sitter här och kippar efter luft... det berör, det slår till, det smeker... era upplevelser slår till, sättet du beskriver detta på smeker... jag får samtidigt ångest över allt sjukt i världen samtidigt hopp för man kan klara av så mycket ändå... för man måste, för chansen till sitt liv som du säger. Tänker mycket på er, ofta, nästan var kväll jag lägger mina barn till trygghet hemma i varma sängen... Tackar för de finns och njuter dem så då... Vet att du njuter dina men att du saknar den ena otroligt och förstår så i den stunden att detta inte är säkert att det inte är fastställt att det alltid komemr vara så. KRAMAR
Alltid lika berörd av dina ord...
Fin bild på fina lilla Alma och Alfons!!!
Stor kram Johanna
Du är så fin Catarina, som låter mig se fina bilder av dina barn och läsa dina ord. Det finns alltid meningar jag tar med mig i livet från dig. Denna gången var det: Alltid utan, men alla platser fyllda. Vilken beskrivning på hålrummet mitt i en familj.
Fina fina! Underbart att träffa dig idag. Jag skickade en ny invite till bloggen. Hoppas att den kommer fram denna gången.
Kärlek!
Catarina, jag läser er blogg från början till slut om och om igen känns det som, jag är såååå ledsen för er skull, för Alfons skull..
Tänker på er varje dag...Tänder ett ljus för er och Alfons i kväll
Tess mamma till Liam & Leo
Dina ord som vanligt stor poesi som berör mig i hjärtat!
Kramar och styrka till er alla!
Önskar er en mysig hel fam Löv. Idag ska vi ha tacos till middag och det får mig att tänka extra på lille pirat Alfons! Många varma kramar Elin
Trötta, för att inte säga utslitna men ändå inneliga och varma tankar genom dagar och nätter till er alla vid sorgens rand, mia.
Hej. Har inte tittat in här förrut men jag är så evigt tacksam att jag hittade hit.
Jag gråter och läser genom tårarna allt som ni varit med om, glädje och sorg. Blir stärkt av att läsa.
Du är fantastiskt duktig på att skriva, det berör och är äkta.
Vår dotter har en tumör i halsen som vi kämpat mot i 1½ år, men den verkar tyvärr vara starkare än vi först trodde...Vill inte höra orden av vår dr att all behandling avslutas, vill inte vill inte...
Många kramar från mig