Söndagen den 20 september. Alfons-minnen 2007-03-01.
I smärtandetag vrider Alfons sitt huvud mot mig, ber om hjälp, vill kräkas. Jag tar emot den avmagrade kroppen, lyfter försiktigt upp under armarna och lutar hans panna i min hand. Hans kropp är långt ifrån ett barns runda, han kräks upp de tumörer som kroppen fortfarande vill göra sig av med. Han jämrar sig och vill tillbaka ner på kudden i kvällssoffan, den allra sista kvällen i livet.
In kommer Alma, vill att jag ska somna henne, "mamma kan inte, jag ska vara här med Alfons" - jag tänker: Alla de gånger hon bett och bett men istället fått vänta, vänta.
Hela kvällen sitter vi i soffan, pratar med lugn och låg röst. Berättar, tar hand om, lever i livet som snabbt tynar inför oss.
Och kanske är det just så det var. När det bara fanns en liten, liten synbar gnutta liv kvar, där i det nästsista ögonblicket av liv. Där livet och döden stod intill varandra och varje andetag han tog blev heligt: vi såg inte hur död Alfons såg ut. Vi såg bara livet som fanns kvar i honom.
Så viktigt jag tror att det är. Att man kan "hantera" det, se sitt sjuka barn som samma barn som en gång var det friska eller det barn man förväntade sig skulle komma ut friskt och starkt levande, som varenda unge borde göra. Att kunna hantera innebär inte att vara stark och bära, utan just det att kunna låta livet ha sin gång, att falla och låta sig bli hjälpt upp. Livet kan vara orättvist, i många situationer. Men inte cancern, jag kan omöjligt se det så; det är en del av livet. Jag väljer att se det så, som en del av livet. Det är ett fel i cellen, i kroppen, inte en orättvisa.
Det blir inte lättare att leva efter döden. Någon beskrev det som att lära sig att leva på nytt. Precis så känns det nu; trevande, stärkande, fallande och ganska förvirrat emellanåt. Som att söka efter en slags ny mening.
Jag håller hårt vid min vardag: barn, man, att skriva, plugga och träna. Däremellan gör jag bara det som stillar mig, det som just nu får mig att må bra - ensamhet, höstvindar och kaminvärme.
Emellanåt tänker jag på alla de fina människor som tog hand om oss nere i Lund. Jag tänker med ett stort hjärta och mycket kärlek till de som gjorde allt för att kunna rädda vår Alfons. Ni är hjältar. Tack.
Veras födesedag närmar sig. Hon fyller tre år på fredag. På trorsdag är det tre år sen Noel somnade in. Han är ofta i mina tankar, som på samma sätt som Alfons - gick först. 
Alma i Alfons famn. November 2004.
Catarina
Varmaste! Puss och kram och mycket värme och kärlek till er alla!
All kärlek till er...
Tror Alfons har den bästa familj som man kan ha, så mycket kärlek, så fina systrar och föräldrar..
Tänker på er.
Kram Tess mamma till Liam & Leo
Så berörande.... Alfons, finaste Alfons, allas vår hjälte.
Tack för kloka och tänkvärda ord...
STOR KRAM till hela familjen Löv!!!
Fin fina barn...
3 år snart... så fort det går. Hon har blivit så "stor"... Om men endå kunde stanna tiden vissa stunder.
Kram.
Tänker på er! Många varma kramar Elin
Jag och Tobbe var hos Alfons idag efter vi hade byggt klart garaget. Det är så fint, att sitta där hos honom och bara vara.
Hoppas det gick bra att plugga idag. Älskar er. Pussa barnen från mig, saknar dem.
Många kramar! Tänker ofta på er.
Så fint du skriver! Det stämmer så bra det här med att lära sig att leva på nytt. Att hitta en ny slags mening i livet. Inte för att jag på något sätt vill jämföra vår situation med er, men vi är inne i en process där just det du skrev passar bra. Förväntningar på livet som tog en annan vändning och blev något helt annat.
Tänker så ofta på er och vill gärna prata men just nu finns inte orken. Jag hör av mig!!
Många många kramar från Sofia
Finaste Alfons.
Sänder varma varma kramar till er från oss.
Hppas våra små leker tillsammans i himmelen.
Kram Sofie, Victors mamma
Underbara ungar! Härlig bild på syskonen och bästa kompisarna..jag kommer alltid minnas dem sittandes tillsammans och mittemot varandra i den vinröda liggvagnen.
kram i höstvinden
Jag vet ingen som behandlar ord som du. Du är helt fantastisk. Väntar med spänning på din bok.
Kramar
Du skriver så otroligt gripande och bra, du är en berättarstjärna!
Tänker ofta på er och speciellt dig, antagligen för jag är mamma själv och det är du som skriver. Du skriver så det tar rätt i hjärtat och jag är så glad för att vi får ta del av dina känslor och tankar! Förstår du skriver i terapeutiskt syfte men oxå för att hjälpa och stötta de som kanske grnomgår detsamma nu! Vilken sturka och omtänksamhet! Det är en otroligt bra idé med en bok och den kommer iaf jag köpa och sprida runt mig så FLER får ta del av dels underbara formuleringar vackra ordvändningar men oxå den brutala sanningen och hårda kalla sanningen som sjukdomen är... Som du förstår gillar jag din blogg, nej jag gillar inte orsaken till att den är här men när den nu ändå måste det så är den helt fantastisk som jag ser det. Styrkekramar till dig och er
Ja, du kan beröra verkligen. Får gåshud när jag läser den här bloggen. Så starkt av dig att se det så som du gör. Väntar också på boken.
Jag önskar dig lycka till med studierna, du blir en bra barnmorska för du har verkligen empati.
Krama om Alma, Vera och Lykke och ha det gott!
/Ewacarin
Mina tårar faller inte för Alfons, de faller för dig. Ett medkännande med den otroliga sorg du känner och den förlust du och din familj lidit.
Märker ändå i bloggen hur mycket längre du kommit än många andra, i livet. Du vet att sätta värde och det beundrar jag och avundas dig. Känslan av att veta vad som är viktigt och att inte springa på alla bollar.