alfons

Ibland, som nu, finns det inga ord. Jag väljer att publicera min mammas ord, som ger mig minnen och trollar fram tårar till förlösning. Tack allra finaste mamma för dina kvällsord. Jag älskar dig. 

Catarina



***

Catarina, vännen... Det är så svårt att förstå...

Ända sedan Alfons dog, i tryggheten i er säng - i er famn - den där vintriga marsdagen, har jag försökt att greppa vad som hände...

Jag minns hans ögon, skrattande, eller med tårar... Hur han blundade varje gång någon personal kom in i rummet, hur han tänkte bort dem. Och hans ögon de sista dagarna, i det smala, smala ansiktet, lidandets ögon, den stora tystnadens ögon.
Men han var där. Han var Alfons, son, bror, barnbarn, syskonbarn, kusin. Alfons var där. Mitt ibland oss, när vi pratade och vilade och skrattade och lekte och lagade mat. När vi samtalade tyst, läste sagor, somnade systrarna. När vi vakade över honom.

Sen var han inte där. Den morgonen där i er dubbelsäng: Borta. Hans blick var död... Jag skulle vilja skriva det kursivt: hans blick var död. He was gone. Borta. Inte längre ibland oss...

Det är det jag inte kan greppa: inte längre en av oss. Så definitivt, så brutalt. Så grymt.

Ett barn ska inte dö. Hela dagen människor som kom för att ta avsked. Jag minns Vera, så mjuk och levande, Alma, som först när bilen kom för att hämta honom förstod sin oerhörda förlust, hur hon skrek hjärtskärande och inte lät sig tröstas av någon mormor i världen... Inte förrän du, Catarina kom på idén att det kunde hjälpa henne om Alfons fick en bit lördagsgodis med sig, en salt skruv som han älskade. Hur du lade den i hans stela hand och hur Alma lugnade sig... Sedan stod vi där på gården och tittade efter bilen som sakta sakta körde genom byn, den by, som sett dig växa upp och som tagit emot Alfons när han kom till världen. Sakta och högtidligt förbi Anne-Maries och Orvars, ner i hålan förbi Sunes och sedan upp på backen, och vi vinkade, vinkade, tills inga röda lyktor längre syntes uppe på backen. Tills skogen slöt sig kring bilen.

Jag minns hur träden, snötunga, liksom bugade för Alfons, när han för första gången reste ensam ut i världen. Hur obevekligt tomt det kändes att gå in igen, till värmen, när han färdades ensam genom kvällen...

Jag kom att leva i en bubbla sen, minns inte riktigt dagarna som följde, minns inte när jag åkte hem eller om jag var hos er hela tiden? Vet att Ditte kom hem, men hur? Vet att hon var med er när ni lade honom i kistan, har sett det på kort... Det var en sådan tyngd över de där dagarna, veckorna. Som om det inte gick att andas. Att fatta. Och den oerhörda sorgen när jag tänkte på barnens sorg. Deras saknad.
Och din, Catarina, dig som jag fött och som jag ville allt väl, som jag ville att livet skulle skona. Att du... Och Christian...

Och så detta oerhörda, att han bara försvann...

Det var fint att vi satt kring honom, så han slapp ligga ensam, där i kyrkan. Det var gott att vi satt så tillsammans, att jag kunde titta på er, mina barn, och vara här och nu. Jag minns inte de andra, vet inte vem som var där och vem som inte... En sådan fin kista, vit och med sjörövarskeppet och alla era händer och målningar... Och Mikael Wiehes säng, Katarinas fina ord. Så innerligt tacksam är jag för att det hjälpte mig att gråta. Det och det faktum att vi satt tillsammans...

Jag minns Ditte som somnade Vera, och Alma som hellre hade suttit hos Petra än hos mormor, Ebbas stora ögon och Hannes, Rakel hos sina föräldrar... visst var väl Ella med, ännu inte två månader..?

Hur vi gick vägen förbi dagis, på väg till graven, och att de hade flaggan på halv stång... hur gården var helt tom för att dagiset var stängt den dagen. Och det slog mig att så gick de med min morfar, fast då var det skola, och att skolan också hade stängt den dagen, för att inte alla ungar skulle stå och titta på när mamma och hennes systrar begravde sin far... Vi gick efter kistan bort till graven som var grävd under tallarna, och jag tänkte, att det ändå var en tröst för hans mormor, att han skulle vila bland släktingar...

Tröst... att Vera kastade ner sin napp till honom, just innan vi skulle gå... Och en oerhörd sorg i att hon aldrig skulle få lära känna sin storebror... Sorg över alla de små, som redan fått möta döden, sorg över er föräldrar, dig Catarina, som fött honom, och som var så glad när du ringde hem och berättade att du fått en son och över dig Christian, som satt och bara tittade på honom när han låg och sov i vagnen, första gången ni var uppe hälsade på... Alla förväntningar och all kärlek man fylls av när man får ett barn, allt hopp och alla goda tankar ... Tung tung var min sorg över att ni blev bestulna livet...

Så svårt att hitta de rätta orden, så tungt att andas de första åren sedan han försvann. Livet gick liksom i stå, alla toner blev skärande falska och glädjen har för alltid fått en smak av sorg. Så som när pappa dog. Alfons och pappa. För den här mormorn hör de ihop, generationerna som greppar tag i varandra. Men det var aldrig meningen att en mormor skulle överleva sitt barnbarn...

Älskar er.

***