Tisdagen den 28 december. Om jul.
Nej, denna jul blev inte bedövande svår att fira. Inte ens svår, utan mer som en stilla glädje vilken fick chansen att borra sig in i kroppen. Det blev en glädje att vara tillsammans med barnen, att de alla fick plats, först Alfons och sen vi - hemma.
Jag bjuder på en glimt av vår jul 2010. Och vi tackar Alfons för snön.
Catarina
Snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken. Lykke liten i snögångar hos morbor Mikael.
Jul hos Alfons. -14 grader och barnen grät genom kylan.
Vi gjorde en snöborg till Alfons och placerade ljus runtom som vi grävde ner som små snölyktor.
I mitten placerade vi ett hjärta med fem rosor, mossa och vita liljor, precis som Alfons skulle ha tyckt om.
Det var vår julklapp till honom. Vi älskar och saknar honom, men det är lite lättare nu.
2010-12-24
Ett ljus för Alfons. Av saknad. Av kärlek. Julafton, strax före Kalle Anka.
Tokiga julungar. Alma-Lee som kan titta i kors, Lykke som hela tiden satt och sa God Jul, med stavelserna längst fram i munnen. Och Vera - ständig Lucia...
Från tokungar till finungar. Älsklingsungar, julafton 2010.
Julfamilj 2010. Fint, lugnt och med glädje.
Vackra Alma-Lee. 
Förtrollande Vera.
Förunderliga Lykke-smykke.
JULKLAPPAR!!!
God fortsättning till er alla.
Tisdagen den 22 december. Julbrev.
Då, när du hade dina nya fina bruna sammetsbyxor, med den rosa kaninen på.
Och den nya röd- och brunrandiga tröjan.
Jag minns.
Utan hår. Med kortisonsvullna leende kinder.
Och hur du ska komma att fattas.
Skulle.
Ska.
Gör.
Jag undrar hur det skulle vara, nu, med dig här.
Överlevande.
Frisk.
Längtansfull.
Längtansjul.
Ett är evigt - kärleken.
Min till dig.
Mamma
Söndagen den 19 december. Om examen.
Åter en natt med snöfall och nu är det nästan så som de sista dagarna i Alfons liv. Lagom till jul. Och det fortsätter att snöa. Barnens glädje är redan stor, och inom mig finns det en hoppfull jullåga. Allt känns lugnt, och snön gör sitt.
Om två dagar tar jag examen som Undersköterska. Jag har, med bravur, klarat alla de kurser jag anmälde mig till för snart ett och ett halvt år sen. Då, var det en tid, då min kalender krävde stora luckor för att ens orka tänka. Nu, har jag lärt mig sätta stopp när orken tryter, men även att ha lektioner och praktik varvat. Jag tänker att det är framsteg när tillståndet har varit levande död.
Jag gjorde 6 veckors praktik i höstas, på KK-Gynavdelningen i Kristianstad. Personalen där finns bara att skryta om och vilket arbete de utför! Jag trivdes väldigt väl och vet ännu mer nu, att jag har valt rätt väg att gå.
Året som följer kommer jag att ägna åt studier på distans, för att nästa vår - äntligen - börja läsa till sjuksköterska! Jag är så stolt och tillfreds med att denna första tid med studier har gått vägen.
Så, om det finns någon som tillsammans med mig vill fira livet och upprättelse, så skulle jag vilja uppmana till att skänka pengar i Alfons namn, till barncancerfonden. Det ska jag göra - nu.
Till minne av Alfons Löv - följ länken:
http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Egen-insamling/Insamlingar/Till-minne-av-Alfons-Lov/
Catarina
Jag vill gärna visa, finasta ungarna på muséet i Malmö en kylig novemberdag:
Möte med vildsvin. Lykke, jag, Alma-Lee och Vera.
Finaste Lykke och Vera.
Och lite blandade höst-/vinterbilder från Sätaröd:
Alma-Lee, stora skoltjejen, pratar allvar med sin pappa.
En bild på min lillebror Tobbe med Vera i famnen, dagen då vi fick veta att hans chanser till bot från epelpsin har nått vägs ände. Han kommer inte att bli frisk. Vi är ledsna för din skull Tobbe, men du är världens kämpe!
Så, en bild på vår värpande, och hittills enda, höna. Hon kommer in ibland för att äta lite extra god mat tillsammans med katterna. Egentligen tror hon nog att hon är en katt. Ibland en papegoja. Hon heter Amanda, efter den ständiga Amande Jenssen.
Snöunder i Kristianstad. Vi är på julskyltning! Barnen och Christian.
Mamman och barnen. Vi älskar snö!!!
Tisdagen den 7 december. Om ljus.
Det finns ord för att beskiva sorg. Nu, efter snart fyra år utan Alfons, hittar jag orden. Nu kan jag känna vad sorgen gör och hur saknaden utmanar livets självklarhet. Det inte klokt hur livet bara fortsätter och fortsätter. Det är faktiskt ohyggligt svårt att leva utan Alfons. Stundtals. För jag har vant mig, men det är bara för att jag måste. Och hur blir man, som människa, när man dag ut och dag in tvingas att stå emot det man inte vill. När det handlar om liv, ett barn, en Alfons?
Tack snälla ni, som fortfarande läser vår blogg och delar med er av era tankar och ord. Fortfarande är ni viktiga som en länk till den "normala" världen. Nya som gamla. Jag blir alltid lika berörd! Tack!
Mina sorgeord:
Och det är just så, när
sorgen får fäste inuti, får
ryggen att långsamt krökas, får
bröstkorgen att fyllas, av
tomhet, får
lungorna att trängas om plats, ger
luften svärta.
Bara blyertspennans
sylvassa spets, kan
skriva små hål
i sorgen.
Då och då, som
en slags längtan, efter
frihet.
Catarina