Söndagen den 28 februari. Inför Alfons treåriga dödsdag på tisdag den 2 mars.
Alma-Lee och Alfons, hemma i april 2006.
Jag bestämmer mig för att skiva minnen från de två sista dagarna med Alfons. Om döden som hos oss är lika sann som krokusar om våren. Jag tvingar mig att minnas hans utsträckta armar mot mig, minnas livet som fanns att gråten som sköljde ur mig. Minnas med lukt. Med känsel. Med ljud.
Detta är mina minnesord om Alfons inför hans dödsdag. Det är ofattbart att han inte har funnits här hos oss på tre år. Döden är utan tid.
Catarina.
****
Dom sa att han inte skulle överleva helgen. Idag är det torsdag och Alfons har levt sig igenom åtta dagar hemma, med sagoläsning, legobygge och smärtor. Varje dag kommer KVH hem till oss, höjer den kontinuerliga morfindosen och tätar ihop de behovsdoser vi själva kan de honom genom ett knapptryck. Vid varje jämmer eller synbar plåga trycker vi och han somnar igen, alltnärmre den oundvikliga döden.
Nu är det kväll och Alfons kropp visar skelett, tunn hud och hårda tumörer. Vi vet de ställen vi kan röra utan smärtor, men det är svårt nu. Han vilar likt en nykläckt fågelunge på sitt trollskogstäcke. De långa smala benen är kalla och när jag lägger på en filt säger han jag är varm, och jag lägger den åt sidan igen. Varje ord stavas i hans mun och jag väntar. Vi väntar.
Så kommer jag på mig själv med att vänta på att livet ska återvända, på samma sätt som jag efter en kall vinter väntar på vårens ankomst. Som jag väntar krokus igenom frostkall jord.
För det kan väl inte ta slut? Han har varit dålig förut, och har alltid förvånat oss med snabb återhämtning och stark livsvilja. Han har suttit upp vid den legostad Christian varsamt byggt upp på det stora bordet i vardagsrummet. Han har lekt genom oss, och vi har genom den leklusten: Stanna tåget. Hissa upp lasten. Ta fast tjuven som rymmer i polisbilen. Men, i åtta dagar nu har han förvandlats från sjuk till dödssjuk.
Kvar i huset är mormor och morbror Mikael. Alla andra har varit här, turats om att komma allt efter Alfons beordrat då får dom komma hit, alla ska vara här.
Plötsligt öppnar Alfons sina ögon och sträcker upp armarna, behöver du kräkas Alfons, frågar jag, men det behöver han inte. Han sänker armarna och ligger på rygg med stora ögon. Vad tittar du på Alfi, undrar Christian. Jag tittar inte på något och jag tänker inte på något.
Så sluter han sina ögon och somnar igen.
Vi delar upp fredagens vaknatt och mormor ska sitta första passet fram till klockan tre, sen tar Mikael vid. Vi har ställt upp den röda fåtöljen invid vår säng, bredvid Alfons och smärtpumpen. På andra sidan står ett litet svart bord med en vas blommor och fotografier på Alfons från förr. Det ligger en svart skrivbok och i den skriver vi om nätterna.
Natten är svår. Alfons smärta går inte längre att ta bort med morfinet han har. Han får behovsdoser var nionde minut och glider in i ytlig medvetslöshet för ett par minuter, innan ny smärta sköljer genom hans kropp. Yr av trötthet ammar jag Vera och somnar om.
Halv åtta, fredag morgon, marscherar Alma-Lee in i sovrummet för att säga hejdå till Alfons. Hon ska åka till dagis och Christian ska köra henne. Alfons hör henne och nickar till svar.
Jag sätter mig upp, yrvaket, stryker med kärlek i handen över Alfons panna: Vet du Alfons, vad det är för dag idag? Alfons skakar på huvudet. Det är fredag. Han nickar. Vet du vad vi ska göra idag, undrar jag. Han skakar på huvudet. Jo, ikväll ska jag bära ner dig till soffan också ska vi ha myskväll. Vill du det? Han nickar och försiktigt lägger jag mig ner igen.
Jag hinner sluta ögonen när jag plötsligt hör hur Alfons gruffar och Mikael hjälper honom upp till sittande. Vill du kräkas, frågar han. Alfons suckar och får hjälp att lägga sig ner igen. Dricka, säger han, men hinner somna igen innan Mikael tagit fram glaset.
Sen blir allt bråttom. Alfons vill upp. Mikael tar honom i famnen, jag förstår att det är dags och måste hinna stoppa Christian från att köra Alma-Lee till dagis. Jag springer nerför trappan, mamma kör istället och på väg upp till sovrummet hör jag Alfons skrika mamma, mamma, pappa, pappa. Han sista krafter. Hans sista ord.
Hud mot hud ligger Alfons i min famn, mellan mig och Christian. Som en fisk, nyss upptagen på land, kippar han efter andan. Länge, länge sitter vi så och tiden tycks stå still. Vi pratar med honom och trycker in de morfindoser vi kan, allt för att han ska behöva uppleva så lite smärta som möjligt.
Klockan fem minuter i halv nio, fredagen den andra mars, når vårens första morgonstrålar den snötäckta marken. Våren är på väg, och i samma stund tar Alfons sitt sista andetag. Han andas aldrig ut igen. Alfons är död.
****
Morbror Mikael och Alfons. Mars 2006.
Det borde inte fått ske. Inte få ske. Barn ska få leka, upptäcka och lära sig av livet. Inte tas ifrån livet.
Mycket styrka till er alla er denna minnesfyllda vecka. /Carolina
Det är omöjligt att inte känna det su skriver. Jag ryser och fryser och minns fotografierna av det som nyss hände, då.
Jag kan inte annat än säga att det är förjävligt men på ett fint sätt, förjävligt. Ni gjorde vad ni kunde och han hade ett roligt kärleksfullt liv.
Kram
Jag kommer så väl ihåg vårt första möte efter att Alfons somnade in. Ni kom till vårt nya hus, jag fyllde år och snickarna grejade för fullt i alla hörn. Mitt i allt detta sitter vi och pratar stundom begravning, stundom vardagliga ting och jag minns att jag inte riktigt visste hur jag skulle förhålla mig och vad jag skulle säga, rädd för att säga något som skulle göra er ledsna, som om ni inte var det, fast ni log och skrattade. Det var skrämmande och overkligt. Och att läsa om Alfons sista dagar känns fortfarande overkligt, dels för att det är det mest skrämmande man som förälder kan tänka sig ske men också för att dina ord nu för varje år blir återkommande, som en saga. Jag kan läsa den om och om igen och den förändras inte. Men jag slås också av hur omhuldad och skyddad Alfons fick vara under sina sista dagar och hur ni lyssnade på hans vilja. Det är fantastiskt och ni ska vara stolta över det.
Många tankar till er under dessa årsdagar. Kram Jennie
Åh Catarina du skriver ju bara så fint och jag kan se det framför mig trots att jag helst hade sluppit det, du förstår hur jag menar.
Tänker på er alla och jag är tacksm att jag fått lära känna er älskade Alfons genom bloggen!
Många varma kramar Elin
Jag gråter som ett barn... fina fina Alfons. Så fint och kärleksfullt han fick dö. Det vet jag ju iofs redan med tanke på hur länge jag följt bloggen.
Jag blir alltid lika berörd, tagen och gråtfull när du skriver om Alfons, denna älskade hjälte.
Jag sitter här, jättegravid och hoppas att 2 mars blir födelse för vårt barn. Det skulle kännas som att hedra Alfons, få hylla detta datum och samtidigt känna att Alfons finns även hos mig.
Tack för det du skriver Catarina....
Varma kramar Johanna
Det känns overkligt. Overkligt och hemskt - som en film, som man blir arg över det dåliga slutet. Han skulle ju överleva, han skulle ju klara av skitsjukdomen och få börja skolan och bli frisk. Det skulle ju inte sluta.... så här.
Mina varmaste tankar och kramar till er.
Det enda jag kan tänka nu mellan tårarna som sprutar och känslan av att jag måste samla mej är att gode tid att Christians hann..
Det övergår mitt förstånd att en så liten kille ska behöva gå igenom detta tacklas med vetskapen att behöva säga till för att han vet vad som väntar honom...
Tack för du delar mej dej, skriver mera sen..kaos i min hjärna nu..
kram
Tess mamma till Liam & Leo
Varmaste!
Jag läser här i bland och gråter nu. du skriver så himla fint.
Hej du får gärna vara med i min tävling på bloggen om du vill:)
Minns morgonen när mormor lämnade Alma och sa att nu är det inte långt kvar. Minns ditt samtal Katarina när du ringde och sa att allt var över. Vi gjorde iordning rummet på dagis, vit duk, blommor,kort på Alfons , lugn musik och sångtexten : Du är det finaste jag vet....
Våra tårar rann på våra kinder.
Vi pratar och tänker fortfarande ofta på Alfons. Kramar.............
Tack kära syster..
Tre år. Ofattbart. Älskar er.
Länge sedan jag skrev (har tom glömt vilken signatur jag brukar använda), men jag läser här så ofta jag kan.
Så starkt skrivet.
Jag kommer aldrig att förstå hur det är, hur det var, men genom dina ord, Catarina, har jag kommit mycket närmare, mycket, mycket närmare.
Tänk att det är tre år sedan.
Kramar
Tänker på er alldeles speciellt mycket just nu, och kommer ihåg den 2 mars när Birgitta ringde mig och sa att det var över nu. Du berör så otroligt med dina ord Catarina. Många kramar från oss i Göteborg
Dina ord berör som vanligt djupt,samtidigt som jag hyser så stor beundran för er och hur ni orkade.
Fast jag vet att det är så korkat att tänka"hur orkade dom", för vilket val hade ni?
Kan bara skriva det igen, Alfons har de bästa föräldrar man kan tänka sig!
Stor varm kram till er alla.
Många tankar till Er! KRAM
Åh Catarina!
Jag gråter och blir alldeles stel. Finner inga ord. Tänker på er och Alfons idag och imorgon.
Stor kram
Ofattbart att ni kunnat resa er och fortsätta vara människor och underbara föräldrar till era flickor efter allt ni gått igenom. Att han varit död så länge, jag minns det så tydligt - hur vi gick och undrade och tänkte på er och så beskedet som kom.... Kramar till hela familjen från oss i Degeberga
Du skriver så fantastiskt, precist, berörande - man kan nästan känna hur det var i rummet hos Alfons. Fasansfullt att något sådant ska behöva hända, jag ryser och tittar på min lilla dotter och bara hoppas, hoppas att vi aldrig behöver vara med om det du och din familj har gått igenom! Förlorade min pappa i cancer och känner igen mkt av det du beskriver men att förlora ett barn måste vara ännu värre...
Alla tankar till dig, tack för att du orkar dela med dig!
Kram Maria (som du inte vet vem det är men som läser din blogg då o då)
Det finns inget starkare än kärleken till ett barn. Den övervinner allt, och det är den som gör att man kan resa sig även efter de hårdaste slag och på nytt utsätta sig för livet. Tårarna rinner efter att jag har läst den här berättelsen och jag önskar så hett att den aldrig hade behövt skrivas.
Fina, fina Catarina och Christian med er modiga piratpojke. Slutet på den här sagan borde ha blivit en annan men med facit i hand kan man i alla fall säga att ni stod rakryggade och mötte det värsta tänkbara utan att svikta. Alfons skickades iväg på de stora haven med en ryggsäck full av kärlek.
Jag tänker på er hela dagen idag och hoppas att solen skiner rakt in i sorgens vrår och skrymslen. Ni är fantastiska.
Alla mina tankar och massor av kramar,
Christina
Skickar massa kramar!
Känns konstigt att se Alfons i piratdräkten som nu Joseph älskar att leka i. Så full av kropp, och ändå så tom.
Älskar er. Alla sex.
tårarna rinner inatt över den oerhörda orättvisa att han inte överleva och besegra cancern. Så kärleksfullt han fick ha det in i det sista på denna sidan havet. Varma kramar och tankar genom natten, mia.
Kram till dig o familjen,
ni fina underbara!!!
Finner ej ord ;(
Alfon glömmer vi ALDRIG!
Du skriver med en sådan närvaro att det känns som om jag är med er där i rummet, Alfons sista tid. Så mycket värme, så mycket kärlek mitt i allt det främmande. Tänk att det är tre år sen, det känns nästan obegripligt även för mig som bloggläsare.
Många Kramar till er!
Jag vet inte hur många gånger jag läst just detta inlägget, ändå gör jag det igen och igen.
Och jag gråter igen och igen.
Tack Catarina, för att du låter oss bloggläsare vara med. Att det gått tre år känns overkligt och ofattbart.
Många kramar, Josefine
Det känns som om jag är en liten fönstertittare som kikat in i ert köksfönster, så förbjudet och så intimt. Jag har sett er kärlek och förundrats av er stora styrka. Vilken förälder kan klara att se sitt barn tyna bort och vilken förälder kan gå ur ett sådant ömtöknat tillstånd utan en märkbar förändring i ens liv. Ingen, jag klarar inte ens tänka tanken. Jag vågar inte, för rädslan av det. Jag har burit fem barn i min kropp och tanken av att mista nägon av dessa underbara gör mig knäsvak och ynglig.
Jag har sett dig så många gånger lämna dina barn på dagis, jag har sett dig bära Alfons kista till det obegripliga. Du är nog en av de vackraste kvinnorna jag sett.
Kram sofia
han är bara 3år han har en blogg