Måndagen den 22 mars. Tre år i jorden.
Såhär på kvällen, för tre år sedan, var det klart. Döden, förberedningen inför begravningen och nedsänkningen i jorden. Vi var färdiga med sjukdom och förlust. Vi hade samlat ihop all vår kärlek, all den där sista kraften för att kunna ge Alfons en värdig begravning och ett respektfullt avsked. Jag försöker minnas det som inte finns på foton och film. Erinras kistan som välbekant i kyrkan där jag sjöng "Älska mig för den jag är" en dag i nian, inför sommarlovet 1995. Så minns jag kistan i en marskall kyrka, minns hur kyrkan inte var just det; kall. Minns med en svag känsla hur kyrkan var varm av ljus och människor som kom för att ta avsked av en alldeles för liten Alfons.
Jag minns gången som fick prydas av blommor, minns hur vi satt runt kistan och minns det fina fotot av en leende och cancersjuk Alfons. Jag minns att jag köpte ramen på Åhléns. Den med rosa diamanter på, precis som han tyckte om.
Jag minns den nakna sången som vi sjöng acapella: Pippis avskedssång. Jag minns storheten och sorgen i Mikael Wiehes röst när han sjöng Sång till friheten för Alfons. Att han kom. Jag minns min gamla kantor Marianne, och hur hon på orgeln spelade Greensleeves, den som jag alltid nynnade för Alfons när han var en liten nyfödd bebis. Jag minns vännerna, de gamla och de nya. Jag minns skratten och gråten. Barnrösterna.
Jag minns hur tung kistan var att bära hela vägen upp till backen, till Alfons plats. Jag minns hur vi passerade dagis och min tanke; han kom nästan ända fram. Jag minns hur tjockt repet var, det som sänkte kistan och Alfons ner i graven.
Jag minns hur tomt det blev efteråt. Jag känner det ännu.
Catarina
Varmaste. Och jag minns vännen hur vi pratade i telefonen och du berättade att ni skulle pryda kistan med era egna målningar och du lovade att måla en blomma från mig. Det värmde mitt hjärta. Sköt om dig och de dina, stora kramar från mig!
Tänker på er ofta mycket länge! Finaste Alfons!
Många varma kramar Elin
jag minns liten vera i min famn, insvept i palestinasjalen. hennes varma levande hud mot alfons kalla. hans kropp som vi aldrig mer skulle se, som jag saknat så många gånger också innan den där dagen för tre år sedan. tänk att den saknaden är för evigt, det har jag svårt att acceptera.
älskar dig systrami.
Vad fint att läsa om hur dina minnen ser ut från den dagen. Mina är lite annorlunda och lika.
Jag minns skeppet jag målade på kistan, jag minns en Alma med godis och som pratade på ett barns oskuldsfulla sätt om något så definitivt. Jag minns den korta vägen från kyrkan till graven som kändes som en mil. Jag minns kärlek, saknad och gråt, minnen som utbyttes och skratt vid de goda. Och det var så skönt att det fanns goda minnen, de värmde och läkte.
Jag saknar dig finaste Alfons, och din fina familj.
Kärlek värme och tårar...
Kajsa
och jag minns dagarna i glasbubblan. dagarna i er soffa, när jag ömsom ammade en nyfödd Ella, ömsom hjälpte Joel när han skulle måla på kistan.
minns sorgen över att alla de saker man som förälder sparar för att visa barnen när de blir vuxna, de sakerna tvingades ni lägga i ert barns kista.
minns begravningen, den smala gången mellan bänkarna fram till Alfons i den vita kistan. aldrig förr har den smala gången fram känts så lång.
minns sången, fotot, de blå anemonerna, gråten. minns texten ni skrivit, alla stolar runt Alfons kista. minns min hud mot den kalla, hårda kistan. mitt sista farväl.
minns hur jag skakade i hela kroppen när ni sänkte ner kistan. skakade utan att jag frös. minns alla människorna runt om, och ändå - hur ensamt det kändes. ensamt utan Alfons.
minns minns minns, sörjer sörjer sörjer. år ut och år in. som igår, som för en evighet sen. så omöjligt och så verkligt.
Älskar er!
Jag tänker så ofta på er. Många många kramar.
Catarina, det gör så ont att läsa ditt inlägg idag. Kanske är det för att jag själv känner mig låg idag och inser att jag inte har något att vara ledsen för egentligen. Kanske påverkar det. Men mest är det för att du beskriver så fint och rakt hur det är och får mig att känna att jag nästan är med där i kyrkan.
Lilla Alfons, som jag bara känner via bloggen, du fina fina Alfons, om du visste vad du och din fantastiska mamma, din härliga familj har lärt mig mycket. Lär mig mycket. Hela tiden.
Jag saknar dig Alfons.
Kram
Varmaste hälsningar och kramar till Er....
Och jag minns när jag läste första gången om en fin Alfons...
Kärlek och kraft till er
När en människa dör
flyttar hon in i träden
och gräset.
Därför susar det alltid
av liv när vinden går
genom träden och får
gräset att viska.
Peter Curman
Tänker på er!
Kram
Märta
Åhhh jag blir helt tom på ord när jag läser ditt inlägg och alla de andras som va på begravningen...
Jag vet inte vad jag ska säga eller skriva....
Det är så orättvist, planera den vackraste begravningen till sitt älskade barn, kämpen..
Kram
Tess mamma till Liam & Leo
Jag minns också den dagen, gråter och minns. Tänker på er, på dig min allra finaste vän.
Ni gjorde dagen, som aldrig skulle fått vara, till nåt alldeles speciellt och för mig är den också full av minnen. Några är samma som dina och några är mina egna. Tänker på er. Kram
Och jag minns när jag satt där på kontoret i Malmö och läste om er kamp och torkade bort tårar bakom uppfälld pärm.
Jag minns hur jag tyckte att det var märkligt att jag kunde beröras så mycket av din blogg, av dina ord. Vi, som inte kände varandra.
Jag minns hur jag gick i bokhandeln och letade efter något att skicka till er. Något som skulle få er att känna - att vi var många som kände med er, som sörjde med er och som tänkte på er.
Många fina, varma och stora kramar till er.
lilla kistan med alfonskropp. ingen alfons i den mer. ont, ont. bekymrad lillhedda smekte mammakind och frågade varför mamman grät men mamman hade inga ord och ingen röst, bara tårar. så lillheddan fortsatte smeka mammakind och viskade tröstens ord; "man kan vara ledsen ibland".
Kikar återigen in här och känner din, er sorg. Hur stark, smärtsam och oändligt sorgen är efter ett litet barn. Du skriver så väldigt fint. Och Sång till friheten, en av världens finaste sånger.
Som så många andra kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag är så tacksam över att få ta del av eran berättelse. Jag har lärt mig mycket. Mina barn är mitt allt. Jag älskar dem overhört mycket och är tacksam över varje minut jag får vara med dem. Jag kan inte förstå varför livet ska vara så orättvist. Jag kan inte...
Tänker på er ofta.
Kram/Kaisa från Örebro.
Orden smärtar... finste Alfons!!!
Många kramar till er alla
Många stora kramar till er från mig, som ytterligare en gång har tårar i ögonen när jag läser din vackra ord. Kram
Jag tycker det var så fint att kusinerna målade på kistan.
Jag minns bilturen till Vrams kyrka med frågvis fyraåring i baksätet. Jag minns att jag önskade att vi kört tidigare. En annan dag när allt var ok. Att det funnits en dag utan snorig bebis och infektionskänslig cancersjuk pojke.
En dag när vi hade fjärilshovar med oss till barn med spring i benen.
Hela mars var full av teckningar på för oss en okänd morfar på ett stormigt hav styrt av en liten pojke med kikaren på axeln..Alfons . död.
obegripligt..ogreppbart..
vi la varsen slängpuss på kistan..Jag minns fyraåringens ängslan..är du ledsen för att det är fint mamma..eller för att det är sorgligt..?.
Ja.
Det var fint..och hemskt verkligt och overkligt.
Men det var varmt och kärleksfullt.
Fint att ni tog emot oss med kram i kyrkan.
Fint valda sånger.
Fint skrivet tal läst av präst. An garde!
Fint att Mikael kom.
Fint att ni bar kistan själv.
Fin sjörövardukning på fikan.
Fin familj.
Fina vänner.
Fina lilla nya solstrålen Vera.
"Tänk, mamma. Att Alfons blev begravd på en riktig pirat (eller sa han riddare) -kyrkogård, sa stolt Alfonskompis i bilen påvägen hem och åsyftade alla uppochnervända svärd (kors)"
kram i vårsolen!
Vill bara säga att det finns inte många som kan skriva som du - du berör varje gång och man kan inte låta bli att återvända hit då och då.
Efter att ha läst dina ord så har jag förlorat mina.
Ibland går det bara inte att forma tankar och bokstäver till ord. Ibland så måste det bara få kännas. Ibland är nu.
Massor av kramar!
Kram till Er.
Tänker på Er många gånger
Du beskriver så fint, med sådan värme den dagen som måste varit så svår, så outhärdligt,så fin och så viktig att den blev precis såsom ni ville att den skulle vara. Det sista för Alfons, och början på en ny tung fas i livet. Ni klarar det. Och ni gör det så bra, så bra som man någonsin kan. För Almas, Veras och Lykkes skull. Stora varma kramar genom dagar och nätter, mia.
Glad Påsk till hela famoljen Löv! Solsken, vårvindar, påskliljor, välfyllda påskägg, lek, kycklingar, färgglada påskris och mycket skratt önskar jag hela familjen denna påsk. Stora varma kramar och tankar genom dagar och nätter, mia.
Tänker ofta, ofta på Er.
Ni är en sådan finfin familj.
Vilken vacker begravning er Alfons fick.
Så sorgligt alltihop.
Glad Påsk till er alla!!
Hej! Jag vill väldigt gärna skriva ett par rader för att lämna lite spår efter mig i din blogg. Jag har blivit djupt berörd av er historia och jag hoppas att det är okej att jag fortsätter följa er resa. Tack snälla för att du väljer och orkar dela med dig av vad ni upplever. Ända sedan jag började läsa om lille Victor (Den starkaste stjärnan) i mars -10 har mitt perspektiv på livet förändrats drastiskt. Jag och min man har två barn, Ellen 12 och Leo 1, båda fullt friska (så vitt vi vet naturligtvis) och genom att jag kunnat få en inblick i hur snabbt och ödesdigert livet kan förändras och aldrig bli sig likt igen har jag kommit att uppskatta vardagens alla små händelser som gåvor att vårda. Det är alla ni föräldrars, som orkar berätta om era liv, förtjänst och jag är evigt tacksam för denna lärdom. Kram Åsa
Jag hoppas det är ok att jag länkar till din sida, i ett försök att dra in mer pengar till Barncancerfonden. kram Åsa
Har aldrig träffat er, men har läst din blogg av och till i flera år. Idag var jag med om en märklig upplevelse.
Jag var på väg till jobbet och i bilen började jag plötsligt sjunga på "En sång till friheten". Framför mig såg jag en klarblå himmel och plötsligt sprang en kille i piratkläder förbi på näthinnan. Glad och lycklig. :)
Alfons har berört så många och fortsätter beröra. Helt plötsligt dök han upp hos mig.
Underbara Alfons.
Catarina, vännen... Det är så svårt att förstå...
Ända sedan Alfons dog, i tryggheten i er säng - i er famn - den där vintriga februaridagen, har jag försökt att greppa vad som hände...
Jag minns hans ögon, skrattande, eller med tårar... Hur han blundade varje gång någon personal kom in i rummet, hur han tänkte bort dem. Och hans ögon de sista dagarna, i det smala, smala ansiktet, lidandets ögon, den stora tystnadens ögon.
Men han var där. Han var Alfons, son, bror, barnbarn, syskonbarn, kusin. Alfons var där. Mitt ibland oss, när vi pratade och vilade och skrattade och lekte och lagade mat. När vi samtalade tyst, läste sagor, somnade systrarna. När vi vakade över honom.
Sen var han inte där. Den morgonen där i er dubbelsäng: Borta. Hans blick var död... Jag skulle vilja skriva det kursivt: hans blick var död. He was gone. Borta. Inte längre ibland oss...
Det är det jag inte kan greppa: inte längre en av oss. Så definitivt, så brutalt. Så grymt.
Ett barn ska inte dö. Hela dagen människor som kom för att ta avsked. Jag minns Vera, så mjuk och levande, Alma, som först när bilen kom för att hämta honom förstod sin oerhörda förlust, hur hon skrek hjärtskärande och inte lät sig tröstas av någon mormor i världen... Inte förrän du, Catarina kom på idén att det kunde hjälpa henne om Alfons fick en bit lördagsgodis med sig, en salt skruv som han älskade. Hur du lade den i hans stela hand och hur Alma lugnade sig... Sedan stod vi där på gården och tittade efter bilen som sakta sakta körde genom byn, den by, som sett dig växa upp och som tagit emot Alfons när han kom till världen. Sakta och högtidligt förbi Anne-Maries och Orvars, ner i hålan förbi Sunes och sedan upp på backen, och vi vinkade, vinkade, tills inga röda lyktor längre syntes uppe på backen. Tills skogen slöt sig kring bilen.
Jag minns hur träden, snötunga, liksom bugade för Alfons, när han för första gången reste ensam ut i världen. Hur obevekligt tomt det kändes att gå in igen, till värmen, när han färdades ensam genom kvällen...
Jag kom att leva i en bubbla sen, minns inte riktigt dagarna som följde, minns inte när jag åkte hem eller om jag var hos er hela tiden? Vet att Ditte kom hem, men hur? Vet att hon var med er när ni lade honom i kistan, har sett det på kort... Det var en sådan tyngd över de där dagarna, veckorna. Som om det inte gick att andas. Att fatta. Och den oerhörda sorgen när jag tänkte på barnens sorg. Deras saknad.
Och din, Catarina, dig som jag fött och som jag ville allt väl, som jag ville att livet skulle skona. Att du... Och Christian...
Och så detta oerhörda, att han bara försvann...
Det var fint att vi satt kring honom, så han slapp ligga ensam, där i kyrkan. Det var gott att vi satt så tillsammans, att jag kunde titta på er, mina barn, och vara här och nu. Jag minns inte de andra, vet inte vem som var där och vem som inte... En sådan fin kista, vit och med sjörövarskeppet och alla era händer och målningar... Och Mikael Wiehes säng, Katarinas fina ord. Så innerligt tacksam är jag för att det hjälpte mig att gråta. Det och det faktum att vi satt tillsammans...
Jag minns Ditte som somnade Vera, och Alma som hellre hade suttit hos Petra än hos mormor, Ebbas stora ögon och Hannes, Rakel hos sina föräldrar... visst var väl Ella med, ännu inte två månader..?
Hur vi gick vägen förbi dagis, på väg till graven, och att de hade flaggan på halv stång... hur gården var helt tom för att dagiset var stängt den dagen. Och det slog mig att så gick de med min morfar, fast då var det skola, och att skolan också hade stängt den dagen, för att inte alla ungar skulle stå och titta på när mamma och hennes systrar begravde sin far... Vi gick efter kistan bort till graven som var grävd under tallarna, och jag tänkte, att det ändå var en tröst för hans mormor, att han skulle vila bland släktingar...
Tröst... att Vera kastade ner sin napp till honom, just innan vi skulle gå... Och en oerhörd sorg i att hon aldrig skulle få lära känna sin storebror... Sorg över alla de små, som redan fått möta döden, sorg över er föräldrar, dig Catarina, som fött honom, och som var så glad när du ringde hem och berättade att du fått en son och över dig Christian, som satt och bara tittade på honom när han låg och sov i vagnen, första gången ni var uppe hälsade på... Alla förväntningar och all kärlek man fylls av när man får ett barn, allt hopp och alla goda tankar ... Tung tung var min sorg över att ni blev bestulna livet...
Så svårt att hitta de rätta orden, så tungt att andas de första åren sedan han försvann. Livet gick liksom i stå, alla toner blev skärande falska och glädjen har för alltid fått en smak av sorg. Så som när pappa dog. Alfons och pappa. För den här mormorn hör de ihop, generationerna som greppar tag i varandra. Men det var aldrig meningen att en mormor skulle överleva sitt barnbarn...
Älskar er.