alfons

Jag är så trött på att tiden fortsätter gå utan att du kommer tillbaka. Jag tappar ord, fotfäste och känslor.



Inget annat finns egentligen att säga.



Finns att känna den krossade kärleken som bara utsöndrar förlust. Alltid död.



Och detta ständiga att trycka undan för att ens orka andas: att jag gav dig liv Alfons. Jag ville dig liv. Min älskade.



Och varför skulle jag vilja, ens ana, ett anpassat liv utan dig?

Åh, vad jag fattas dig. Hur jag går sönder utan dig. Jag älskar dig Alfons.

Mamma