alfons

Ibland behöver orden vila, för att åter hitta känslan av det där som gör att det inte längre är som det var.
Nu har orden och känslan omfamnat varandra och bildat prolog i min bok.
Jag överlämnar den till er för reaktion.

Catarina

Utan oss.

 Morgonen kommer, som den alltid gjort. I den klamrar jag mig fast, letar upp detaljer som brukade fylla en frisk vardag. Utan att lyfta, sträcker jag ut mina armar, men faller alltid lika handlöst som vore jag utan bakgrund.
Kroppen skriker tyst med ett bultande huvud och värkande axlar, när jag reser mig ur sängen. Jag ser ner, samma fötter, samma golv som när Alfons andades här, bara för åtta dagar sen. Åtta dagar. Nio dagar, tio, de ska alltid komma och gå. Alltid utan.
Jag går in på Alfons och Almas rum. Det är tomt. Tyst. Sängarna står nära varandra och böckerna håller andan i bokhyllan mittemot. Bilderna på barnen, tavlorna som de själva valt på Ikea, alla klistermärken med dinosaurier på som sitter på den röda byrån mellan sängarna. Allt är rent, allt är tomt, allt är tyst.
Jag lägger mig i Alfons säng. Jag kramar hans kudde i fosterställning. Jag luktar hårt och räknar dagarna sen Alfons låg på den. Det har gått mer än en månad. Örngottet är nytvättat och luktar syren. Ingen ingrodd lukt kvar, bara rent. Ögonen letar efter Alfons spår i rummet, något han har gjort, som jag aldrig hann upptäcka innan han dog:

Allt är tomt.