Onsdagen den 13 april. Om tisdagen den 15 mars 2007. Sorgens otid.
Det är minnesstund i kapellet i Kristianstad. Tretton dagar utan Alfons, och vi ska få röra vid honom, för att återigen förstå det som är ofattbart. Vi öppnar dörren till rummet och på en bår, intill kistan, kan jag skymta konturerna av barnkropp under det vita skynket. Inom mig finns en längtan efter återseende och jag bär stegen mot honom. Tyst. Tungt.
På höften bär jag Vera som hunnit bli sex månader.
Jag möter Alfons insjunkna ögon och smärtan kommer obönhörligen. Jag synar varje del av hans kropp, på samma sätt som jag vid förlossningen räknade varje litet kärleksfinger.
Nu är fingrarna stela, kalla och med en färg mellan hud och grå.
Jag faller hos dig, älskade barn, och dör över dig. Dör du så dör jag. Du dog och jag är med dig.
Obönhörligen.
Barnen klappar med sina små varma händer över hans kalla kind. Sen knäpper vi halsbandet runt hans hals. Det är fint. Alfons är fin.
Krokusarna, plockade av Alma-Lee till Alfons, vissnar i bilens baksäte; glömda.