Onsdagen den 13 april. Om tisdagen den 15 mars 2007. Sorgens otid.
Det är minnesstund i kapellet i Kristianstad. Tretton dagar utan Alfons, och vi ska få röra vid honom, för att återigen förstå det som är ofattbart. Vi öppnar dörren till rummet och på en bår, intill kistan, kan jag skymta konturerna av barnkropp under det vita skynket. Inom mig finns en längtan efter återseende och jag bär stegen mot honom. Tyst. Tungt.
På höften bär jag Vera som hunnit bli sex månader.
Jag möter Alfons insjunkna ögon och smärtan kommer obönhörligen. Jag synar varje del av hans kropp, på samma sätt som jag vid förlossningen räknade varje litet kärleksfinger.
Nu är fingrarna stela, kalla och med en färg mellan hud och grå.
Jag faller hos dig, älskade barn, och dör över dig. Dör du så dör jag. Du dog och jag är med dig.
Obönhörligen.
Barnen klappar med sina små varma händer över hans kalla kind. Sen knäpper vi halsbandet runt hans hals. Det är fint. Alfons är fin.
Krokusarna, plockade av Alma-Lee till Alfons, vissnar i bilens baksäte; glömda.
Varmaste tusen gånger! Puss du finaste bland fina. Kärlek till er!
Massa tankar och kärlek till er
Aj. Puss
Phu..
bevarar man bilden av sitt döda barn eller tvingas man glömma..gömma? Kan man klara att se den bilden mer än en gång..?
kram
Hjärtat mitt värker! Jag kan inte förstår att livet kan göra så ont när det ska vara så vackert...
Ta hand om er!
Vad jag älskar mina barn...När jag började läsa din blogg hade jag inga barn, nu har jag två underbara pojkar! Jag fattar nog aldrig hur mycket jag älskar dem förrän jag läser dina ord och inser att jag faktiskt kan förlora dem...hemska tanke.
Så grymt livet är....
Jag kan bara ana, bara snudda vid smärtan i din kropp. Endast i mina tankar, kan jag försöka förstå. Förståelsen är där men känslan så oändligt långt borta, så långt i från vad du måste känna. Som att lämna sin själ, sitt allt . Sitt barn, det man älskar mer än livet själv. Jag beundrar dig, samtidigt som du skrämmer mig. Skrämmer mig för allt du gått igenom, all smärta. De som en gång försvann, finns så nära. Nära i våra hjårtan och i våra minnen. Så nära men ändå så långt ifrån. Du är så fin och naturlig min vän, både i verkligheten och i dina ord.
Känner din smärta o lider med dig.....
Du skriver så att man kommer nära detta ögonblick, så nära man kan komma när man inte upplevt det själv. Du har en fin förmåga att ta dina egena känslor och få dem i skrift så att andra kan ta del. Tack för det.
Jag har inga ord, nöjer mig bara med att säga att ni finns så ofta i mina tankar. Stor varm kram
Tänker fortfarande på er och er Alfons. På sorgen, saknaden och vardagen. Ett liv som tar slut och så lite vi kan göra. Döden som finns där för oss att hantera. Tack för att du fortfarande delar med dig!
(min förra kommentar försvann, så jag provar igen)
Vad ni har gått igenom. Och gör fortfarande.
All min kärlek till er!
Tänker på er...Läser ofta på bloggen...går tillbaka flera år för att lära känna...så orättvist....
Han är den finaste Alfons jag vet..
Vår kramar till er
Tess mamma till Liam & Leo
Som så många gånger förr när jag velat kommentera och skriva några rader här så hittar jag inte orden.. Det går inte att skriva något som hjälper eller lättar. Det går inte att föreställa sig er smärta och kanske framförallt din smärta. Du som burit, fött och matat din lille son. Som sett honom utvecklas, glädjas, levt. Och sedan sakta se honom försvinna och inte få ha kvar honom hos er längre. Jag kan inte föreställa mig att det finns något som är så grymt i denna värld. Så orättvist och fel!
Jag snubblade in här för ca 2 år sedan då jag väntade min förstfödde nu har jag två pojkar och tack vare dig Katarina så tar jag vara på tiden med dem. För man vet aldrig hur livet helt plötsligt ändrar bana.. Många kramar till dig!
Tack för att du väljer att ta oss med i det allra allra närmaste. Undrar om det är så att dina magiska glödande ord får verkligheten att bli fattbar för dig. Det ofattbara skrivs ner i ord och meningar som når, lamslår och berör människor. Detta har hänt och Alfons finns i många människors hjärta och tankar. Lever vidare där liksom hos er. Dina ord om Alfons liv och väsen, och om er som finns kvar ger ringar och eko av ödmjukhet, tacksamhet, sorg och kärlek hos mig i vardagen. Liksom hos så många andra. Stora varma kramar till dig kära vän. Tankar genom natten, mia.
Tack för att du väljer att ta oss med i det allra allra närmaste. Undrar om det är så att dina magiska glödande ord får verkligheten att bli fattbar för dig. Det ofattbara skrivs ner i ord och meningar som når, lamslår och berör människor. Detta har hänt och Alfons finns i många människors hjärta och tankar. Lever vidare där liksom hos er. Dina ord om Alfons liv och väsen, och om er som finns kvar ger ringar och eko av ödmjukhet, tacksamhet, sorg och kärlek hos mig i vardagen. Liksom hos så många andra. Stora varma kramar till dig kära vän. Tankar genom natten, mia.
Tack för att du väljer att ta oss med i det allra allra närmaste. Undrar om det är så att dina magiska glödande ord får verkligheten att bli fattbar för dig. Det ofattbara skrivs ner i ord och meningar som når, lamslår och berör människor. Detta har hänt och Alfons finns i många människors hjärta och tankar. Lever vidare där liksom hos er. Dina ord om Alfons liv och väsen, och om er som finns kvar ger ringar och eko av ödmjukhet, tacksamhet, sorg och kärlek hos mig i vardagen. Liksom hos så många andra. Stora varma kramar till dig kära vän. Tankar genom natten, mia.
Oj va många det blev :O. Kunde inte se att min kommentar kommit in när jag postade den två gånger extra. Sorry...
Som vanligt tankar och kramar genom kväll och natt, mia.
Du skriver så fint. Känns som om jag är med dig.... Varma kramar till dig och din familj.
Gode gud varför fine Alfons?