alfons

Det har gått fyra år.
Fyra år sedan vi vaknade den allra sista morgonen på sjukhuset i Lund, där livet skulle ha räddats.
Jag minns sängen som stod rakt ut i rummet, och jag minns speciellt de långa, hopplösa kramar från sjukhusets personal. Vad hade vi gjort utan deras vänlighet och deras kamp, för oss?

Jag minns snön som föll och hur kallt vårt stenhus var när vi kom hem; äntligen efter nitton månader utan svar.

Jag minns ljuden av oregelbundna andetag i takt till morfinpumpen under huvudkudden. Jag kan förnimma Alfons hud och hans doft. All snö. All den dova snö som föll och fortsatte att falla. 



Ännu finns sorgen och saknaden som djupa fåror i mig. Ingen kan ana vad den gör.



Om sorg.

Sorg är att lämna. Att ha vandrat mer än halva vägen hem, i ösregn en sen eftermiddag, på en väg utan skydd längsmed. Det finns ingen väg tillbaka, bara en svag vetskap om att jag, genomblöt huttrande i den stundande skymningen, nöds komma hem. Leran kletar runt mina fötter där vätan trängt undan svetten. Ruggig kuvar jag mig för att hålla värmen; för att nå hem. Stegen släpas svårt och låren bränner varje gång benen lyfts till en ny rörelse framåt. Kläderna kliar mot huden, dryper i regnet, iskalla, tunga, blöta. Håret strömmar vatten och min blick når inte framför förmågan att se.
Ett vet jag: Stannar jag så dör jag.

Catarina



Älskade ungen min. Som jag fattas dig.