Måndagen den 21 februari. Om väntan.
Det har gått fyra år.
Fyra år sedan vi vaknade den allra sista morgonen på sjukhuset i Lund, där livet skulle ha räddats.
Jag minns sängen som stod rakt ut i rummet, och jag minns speciellt de långa, hopplösa kramar från sjukhusets personal. Vad hade vi gjort utan deras vänlighet och deras kamp, för oss?
Jag minns snön som föll och hur kallt vårt stenhus var när vi kom hem; äntligen efter nitton månader utan svar.
Jag minns ljuden av oregelbundna andetag i takt till morfinpumpen under huvudkudden. Jag kan förnimma Alfons hud och hans doft. All snö. All den dova snö som föll och fortsatte att falla.
Ännu finns sorgen och saknaden som djupa fåror i mig. Ingen kan ana vad den gör.
Om sorg.
Sorg är att lämna. Att ha vandrat mer än halva vägen hem, i ösregn en sen eftermiddag, på en väg utan skydd längsmed. Det finns ingen väg tillbaka, bara en svag vetskap om att jag, genomblöt huttrande i den stundande skymningen, nöds komma hem. Leran kletar runt mina fötter där vätan trängt undan svetten. Ruggig kuvar jag mig för att hålla värmen; för att nå hem. Stegen släpas svårt och låren bränner varje gång benen lyfts till en ny rörelse framåt. Kläderna kliar mot huden, dryper i regnet, iskalla, tunga, blöta. Håret strömmar vatten och min blick når inte framför förmågan att se.
Ett vet jag: Stannar jag så dör jag.
Catarina
Älskade ungen min. Som jag fattas dig.
Varmaste! Käraste du ♥
Catarina, dina ord tar andan ur mig och ger mig en stor klump i bröstet.
Mina tankar är ofta hos dig - som en värmande filt hoppas jag att de lägger sig över dig och de dina.
Fyra år - vart har tiden tagit vägen?
Stora kramar
Älskade syster, stannar jag så dör jag. Just så är det genom märg och ben.
Kärlek till dig älskade <3
Saknaden ska blandas med vardag och skratt idag, vi ska fortsätta leva, men hur? Att minnas, försöka trycka bort det onda och fortsätta varje steg framåt, så måste vi göra.....fast ont gör det längst in i hjärtat, alltid, även om det inte syns utanpå.
Kram/Elisabet, änglamamma till Mattias
Ja snön minns jag och dom svåra orden i bloggen då för 4 år sedan:( Så ledsamt att läsa dina/era rader. Tänker så på er! Jag hoppas att många många sätter in en slant på den länken som du lagt ut tidigare så att det fortsätter komma in pengar till forskningen.
Många varma kramar Elin
Höll andan medan jag läste, man kan riktigt känna din smärta och dela den med dig. Tack för att jag får fortsätta dela lite av ditt liv...
Kramar om hårt
Catarina, du skriver på ett sätt som jag inte sett någon annan göra. Det känns som att jag kan ta på känslan, även fast den är så långt borta från mig. Fantastiskt.
Varma hälsningar från Louise, en trogen bloggläsare sedan flera år
Fyra år.... Det känns så längesen, men samtidigt när jag läser så känns det så nära. Dina ord fångar upp verkligheten, det som hände och saknaden.
Alfons ängladag kommer firas med att min son Edwin fyller 1 år. Alfons kommer alltid finnas i mitt hjärta, han kommer alltid påminnas genom min sons födelse!!!!
Kramar och kärlek till er fina
Ofattbart vart tiden tar vägen?!
Tänker ofta på Alfons och er resa. Minns Z´s första tid på dagis då jag knappt visste vilka ni var, men följde er på bloggen. Ville så gärna bara gå fram o ge en kram, men visste inte hur eller om jag skulle. Men så blev det till slut. Glad för det. Idag skickar jag många kramar o kärlek här ♥♥♥♥
Dina ord berör mig oerhört stark. Känslorna svämmar över när jag läser.
Många kramar J!
Finaste Alfons...
Alltid i mitt hjärta..
Ta hand om varandra
Tess mamma till Liam & Leo
Sorg är kärlek som blivit hemlös
♥ Till hela familjen
Varmase kramar till Er! Tänker ofta på er och gläds över att ha fått lära känna er.
Jag satte mig just ner för att skriva ett arbete i biologi B - "Kroppen ur funktion" - där vi ska beskriva en sjukdom. Valet av sjukdom var för mig självklart. Min äldre syster diagnostiserades med neuroblastom 1992, när hon var runt 4 år gammal. Hon blev frisk våren 1993, fick återfall senhösten samma år och därefter gick det fort. Hon dog den 13 januari 1994.
Jag googlade helt enkelt neuroblastom, och klickade mig in här. Det gör ont i mig av att läsa det du skriver, men det hjälper mig samtidigt att förstå mina föräldrar bättre. Att förstå vad de gick igenom. Jag var ju så liten när det hände, har nästan inga minnen alls.
Jag tror du hjälper massor av människor av att skriva det du gör, på det sättet du gör det. Tack! Tusen, tusen tack.
Ord känns överflödigt....
Gråter....
sena men varma kramar och tankat genom dagar och nätter, mia.
Sänder dig en varm tröstande kram, det är liksom allt jag har att erbjuda... Åsa