alfons

I takt med förlorande kilo rann också - sakta men säkert - tron på livet ur mig. Dagarna blev veckor, tappade kilon, veckor blev månader och tvånget om jul kom obönhörligen närmare. Yrsel och matthet. Genomliden jul blev nytt år och influensan kramade sitt grepp om mig och barnen. Fyrtio graders feber - dag ut och dag in.

Så, efter tretton förlorade kilon - kom en strimma ljus, lite matlust, lite mindre ångest, ingen feber och en genom en ofylld reservplats till det efterlängtade sjuksköterskeprogrammet - ett jobb. Och ett till, samma kväll. Demensboende nu och jag firar första maj med arbete på neonatal i Lund. En strimma ljus. Likt det om våren. 

Och barnen. Jag älskar dem så - genom allt som de är. Och min nya storfamilj - älskade J. och hans tre barn, de är kärleken och tillsammans bygger vi långsamt och grundligt en ny tid, ett nytt liv att dela och ta hand om. Allt är enkelt och allt är svårt.


Alma-Lee, januari 2012. Till sommaren fyller hon åtta år.


Allhelgona 2011 hos Alfons. Jag och Lykke.



Finaste mötet, varmaste, med älskade vännen Gunilla (i Dalom!). Hösten 2011.


Vera - hösten 2011.


Höst i Lund. Vera, Lykke och Alma-Lee. 2011


Alma-Lee med cellon. 2011.


Min kärlek.

Systerskap - Vera och Lykke. Sommaren 2011.


Vera och Emmy. Två niondelar av vår nya storfamilj. Svampskogen 2011.