alfons

En av de sista syskonbilderna vi har. Foto taget den 9 februari 2007.



Alfons i Lund. Foto taget den 9 februari i år. Han har blivit lite bättre efter biopsin och insättning av CVK´n och fått slippa syrgasmasken över näsan. Det känns konstigt att han tre veckor senare ska vara död. Att livet och döden hänger ihop.



Så tänker jag att Alfons finns i varje soluppgång över Sätaröd. Han är solen som försiktigt väcker liv i mina trötta ögon och nergåtna kinder. Han finns, när jag behöver honom. Och JÄVLAR vad jag behöver honom.



Sista kojbygget hemma i vardagsrummet. 3 februari 2007.



Alfons och Vera badar tillsammans hemma. Foto tagen kvällen före biopsi av tumören i halsen 4 februari 2007.




Alfons och Vera. Foto taget den 31 januari 2007.



Alma prinsessa på min 28-års dag, den 30 januari 2007.



Jag och Alfi på min födelsedag den 30 januari. Fina fina Alfi.

Håll till godo. Just nu är det svårt att skriva och svårt att leva. Vi gör mycket saker iallafall och går i terapi varje vecka. Det och fina Alma och fina Vera är det som håller oss uppe just nu.  (Och visst läser vi alla kommentarer. Ni är beundransvärda som orkar följa oss...)

Catarina

Sorgen kommer och går, den sköljer över en och man sjunker mot djupet, sen flyter man upp igen. Det böljar, allt böljar och gungar. Han finns inte hos oss längre och han kommer inte komma tillbaka vad vi än gör. Det är hopplöst.

 

Vi försöker orka leva i någon slags vardag, vi hankar oss fram dag för dag, stund för stund. Det går på något vis, men sorgen och tröttheten kan skölja över en, och då orkar man ingenting, man sätter sig och sitter.

 

Vi är hos Alfons varje dag och vi pratar om honom och med honom. Han finns med oss på något sätt hela tiden. Det blir bara så tydligt att han inte är här.

 

Här där han ska vara.

 

Christian