alfons

Den senaste tiden har jag skrivit en hel del dikter. Jag tänker dikter, drömmer dikter och talar till barnen i rim. Inte för att mina dikter innehåller speciellt mycket rim, men med en fyraåring som tycker om att rimma så kan jag gott instämma i hennes melodi. Det var inte tänkt att det skulle bli en diktsamling, men jag tror visst att jag får ihop två böcker. Min stora, viktigaste bok om Alfons ligger lite i göm just nu; det är ganska tunga minnen som gör det svårt att skriva. Det går när det går, pauserna däremellan tar jag som välförtjänt vila.


Alma-Lee, Vera och Lykke. Torsdagen den 16 oktober 2008. Mina kärleksbarn.

Lykke är ett fantastiskt lättälskat barn. Hon har en dygnsrytm som är rena drömmen, med en nattsömn utan vakenperioder eller amning som varar från 22-tiden till 6.30 ungefär. Varje natt! Dessutom vaknar hon med ett bedårande leende. Hon älskar livet och sina systrar. Hon har upptäckt sina händer, suger gärna länge på dem när jag är upptagen med annat än henne. Hon är en stor, stor gåva. Alfons skulle ha älskat henne.

Vera är en typisk tvååring, med alla olika sidor det innebär. Ena stunden är hon en bedårande liten ja-sägare som ropar "ja! jättelolit"  till att plötsligt bli förbytt till en liten djävul som bara skriker "nej, jag vill inte" i en timme. Det värsta är att hon vaknar varje natt och skriker, när alla andra vill sova! Varför vaknar en tvååring när en liten bebis kan sova så gott?
Annars tycker hon att det är jättelolit när vi ska baka bröd, som vi gör varannan dag här på landet. Det är också jättelolit att gå ut i trädgården för att plocka in äpplen eller sparka fotboll. Hon är gärna med och pysslar, målar, river storasysters torn eller drar katterna i svansen. Hon tycker att det är mysigt att ligga och gosa i soffan eller bygga en koja av alla täcken, filtar och kuddar som finns runt om i huset. Hennes ordförråd är stort och det är fint att höra hennes meningsbyggnader som bara hon är mästare att konstruera.

Alma är en upptäckare av stora mått. Hennes favoritsysselsättning just nu är allt som har med skrift och bokstäver att göra. Varje morgon, och jag menar varje morgon, börjar hon vid ett bord med papper och penna. Så hör man henne ropa:  "Hur skriver man bord? Hur skriver man skola? Hur ser K ut?" Hon ritar mycket och allt innehåller mängder med detaljer. Hon går gärna in på djupet i diskussioner och kan tyvärr redan golva mig med olika frågor.
Almas minnen av Alfons är starka. Hon kan komma med olika påståenden och frågor om cancern där jag måste tänka efter innan jag svarar. Hon saknar honom. På senaste tiden säger hon kort jag vill bara att han ska komma hem.
Vad vore väl finare att kunna ge sitt barn om inte en saknad storebror?

Jag och Christian lever dag för dag. Det är svårt att se månaderna vandra vidare utan Alfons, allt längre bort från den tid då han fanns hos oss. Jag skulle så gärna ha honom här. Det är så att jag knappt kan minnas honom; hur han kändes, hur han lät, hur han pratade. Hur han andades. Jag känner i kroppen att jag fattas. Jag fattas honom.

Catarina


Fina farmor och Lykke, september 2008.


Fina morfar med Lykke i famnen, september 2008.


Alma är fotograf. Hos Alfons i slutet av september 2008. Han har fått en liten vakträv.