Torsdagen den 25 september. Vera 2 år.
Så fyller vår fina lilla flicka två år.
Jag är så tacksam att hon finns, att
hon kom till oss mitt i stormen, som
en påminnelse om det goda och rena i livet.
Hon blev allas vår solstråle.
Hon fick Alfons att kämpa.
Hon är fantastisk.
Vera 1 dag.
Vera 1 år.
Vera 2 år.
Vera 2 år.
Grattis vår lilla pajas, önskar
mamma pappa Alma-Lee och Lykke.
Jag är så tacksam att hon finns, att
hon kom till oss mitt i stormen, som
en påminnelse om det goda och rena i livet.
Hon blev allas vår solstråle.
Hon fick Alfons att kämpa.
Hon är fantastisk.
Vera 1 dag.
Vera 1 år.
Vera 2 år.
Vera 2 år.
Grattis vår lilla pajas, önskar
mamma pappa Alma-Lee och Lykke.
Onsdagen den 17 september. Om ilskan som drivkraft. Om jantelagen. Om tro.
Jag kan nog påstå att jag inte direkt är en stor vän med tystnaden; jag tycker om långa diskussioner, raka och konkreta meningar och förhållningssätt. Jag tror på att det är på det sättet jag kan lära mig av andra och andra kan lära av mig. Jag är definitivt inte vän med jantelagen. Jag vill att människan ska tro på sig själv och sin egen förmåga i ett kollekivt perspektiv.
Samtidigt kan det även hos mig väcka endel obehag med meningsskiljaktigheter. Men jag brukar tänka att det enda och bästa sättet att leva är att vara konkret och hålla sig till sanningen, i ödmjukhet. Jag tycker inte om bråk och inte heller när människor inte har förmågan att ta ett steg utanför sig själva för att kunna se sitt eget handlande i ett större perspektiv. Jag försöker själv leva efter det, lyckas ganska bra, men förlåter mig själv när jag skällt på barnen för att jag är trött och låtit något gå ut över dem. Jag vill inte och är inte förmer än de flesta.
Jag har ambitioner att lära mina barn att inte låta sig tryckas ner av andra. Å andra sidan vill jag lära dem att de inte är mer än andra runt dem. Mina barn är mina barn, och det finns inga barn som jag rimligtvis kan älska som dem, men nu pratar jag om mina barn som människor bland andra.
Jag ser det som min uppgift att dela med mig av det jag vet, hitta ett sätt att berätta på så att människor kan förstå.
Jag tror på revolution i form av upptäckter.
Jag tror på förändring och jag tror på språkets genomträgning.
Jag tror på mig själv och jag tror på er.
Jag tror på det Svenska Akademien sjunger: "Du kan om du vill. Du vill så du kan." Från skivan Resa sig opp.
Catarina
Samtidigt kan det även hos mig väcka endel obehag med meningsskiljaktigheter. Men jag brukar tänka att det enda och bästa sättet att leva är att vara konkret och hålla sig till sanningen, i ödmjukhet. Jag tycker inte om bråk och inte heller när människor inte har förmågan att ta ett steg utanför sig själva för att kunna se sitt eget handlande i ett större perspektiv. Jag försöker själv leva efter det, lyckas ganska bra, men förlåter mig själv när jag skällt på barnen för att jag är trött och låtit något gå ut över dem. Jag vill inte och är inte förmer än de flesta.
Jag har ambitioner att lära mina barn att inte låta sig tryckas ner av andra. Å andra sidan vill jag lära dem att de inte är mer än andra runt dem. Mina barn är mina barn, och det finns inga barn som jag rimligtvis kan älska som dem, men nu pratar jag om mina barn som människor bland andra.
Jag ser det som min uppgift att dela med mig av det jag vet, hitta ett sätt att berätta på så att människor kan förstå.
Jag tror på revolution i form av upptäckter.
Jag tror på förändring och jag tror på språkets genomträgning.
Jag tror på mig själv och jag tror på er.
Jag tror på det Svenska Akademien sjunger: "Du kan om du vill. Du vill så du kan." Från skivan Resa sig opp.
Catarina
Lördagen den 13 september. Om tiden före cancern.
Jag håller en hemmadag själv med Lykke. Christian, Vera och Alma-Lee är på badhuset i Kristianstad och ska sen vidare till en hel affär full av godis! Gissa om dom är förväntansfulla.
Jag ägnar dagen åt mig själv, amning, sortering, spela och sjunga för en mycket tacksam liten Lykke. I en hög med osorterade gamla papper hittar jag en skiva med gamla bilder på Alfons. Avslutningsskiva från dagis i Malmö. Skivan heter komiskt nog "Min tid på Månen", och jag kan inte låta bli att skratta. På omslaget är det vinter och Alfons drar en grön pulka efter sig. Han är ett barn, vilket som helst. Det är en främmande bild, och jag funderar lite över hur van jag är vid att han var sjuk. Tiden före cancern känns otroligt avlägsen.
Alfons i februari eller kanske mars 2005.
Alfons pysslar på dagis. Våren 2005.
Alfons pärlar på dagis, våren 2005.
Den fina, friska och busiga Alfons som verkligen avspeglas här. Våren 2005.
Grillkväll på dagis maj 2005. Jag, Christian, Alma och Alfons.
Alfons, Kalle och Ebbe på cykel, även det i maj 2005, under grillkvällshimmel på dagis.
Alfons fyller 3 år den 12 juni 2005 och blir firad på dagis med mammas
pannkakor med någon slags nyttig kesofyllning. Det var inte många barn
tyckte om den, men det gjorde min vana son!
Liten Alfons som nybörjare på dagis, bara ett och ett halvt år gammal. Januari 2004.
Det finns såklart fler bilder, men nu vill Lykke att jag ska amma igen. Håll tillgodo, så fyller jag på med fler vid ett senare tillfälle. Tack för stöttande ord. Jag mår ganska bra, men det är tungt runt mig, och givetvis påverkar det mig.
Catarina
Jag ägnar dagen åt mig själv, amning, sortering, spela och sjunga för en mycket tacksam liten Lykke. I en hög med osorterade gamla papper hittar jag en skiva med gamla bilder på Alfons. Avslutningsskiva från dagis i Malmö. Skivan heter komiskt nog "Min tid på Månen", och jag kan inte låta bli att skratta. På omslaget är det vinter och Alfons drar en grön pulka efter sig. Han är ett barn, vilket som helst. Det är en främmande bild, och jag funderar lite över hur van jag är vid att han var sjuk. Tiden före cancern känns otroligt avlägsen.
Alfons i februari eller kanske mars 2005.
Alfons pysslar på dagis. Våren 2005.
Alfons pärlar på dagis, våren 2005.
Den fina, friska och busiga Alfons som verkligen avspeglas här. Våren 2005.
Grillkväll på dagis maj 2005. Jag, Christian, Alma och Alfons.
Alfons, Kalle och Ebbe på cykel, även det i maj 2005, under grillkvällshimmel på dagis.
Alfons fyller 3 år den 12 juni 2005 och blir firad på dagis med mammas
pannkakor med någon slags nyttig kesofyllning. Det var inte många barn
tyckte om den, men det gjorde min vana son!
Liten Alfons som nybörjare på dagis, bara ett och ett halvt år gammal. Januari 2004.
Det finns såklart fler bilder, men nu vill Lykke att jag ska amma igen. Håll tillgodo, så fyller jag på med fler vid ett senare tillfälle. Tack för stöttande ord. Jag mår ganska bra, men det är tungt runt mig, och givetvis påverkar det mig.
Catarina
Fredagen den 12 september. Om lycka. Om o-lycka.
Helt kort vill jag berätta att det inte finns något bättre än att snusa på Lykke-nacke, att möta det dagliga hej-världen-leendet och höra på de nykläckta gurgel-ljuden. Livet med Lykke är fint. Jag älskar henne. Det ska väl tilläggas att jag älskar henne ännu mer när Vera och Alma-Lee drar iväg på sina gemensamma trotståg.
Lycklig mamma med alltigenom nöjd Lykke.
Dessvärre så har livet gjort det allt annat än enkelt för oss att leva.
Lillasyster är gräsligt sjuk i anorexi, till den grad att den gör mig rädd. Otrygg.
Min systerson på tre och ett halvt år har fått den ovanliga sjukdomen Alströms syndrom. Allt vad den innebär är mer än vad ett barn skulle behöva gå igenom. Det är en sorg, fina Hugo -killen.
Läs mer på www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/Alstroms+syndrom.htm
Catarina, som nu ska amma och sen skriva mer snart. Så snart jag hinner.
Lycklig mamma med alltigenom nöjd Lykke.
Dessvärre så har livet gjort det allt annat än enkelt för oss att leva.
Lillasyster är gräsligt sjuk i anorexi, till den grad att den gör mig rädd. Otrygg.
Min systerson på tre och ett halvt år har fått den ovanliga sjukdomen Alströms syndrom. Allt vad den innebär är mer än vad ett barn skulle behöva gå igenom. Det är en sorg, fina Hugo -killen.
Läs mer på www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/Alstroms+syndrom.htm
Catarina, som nu ska amma och sen skriva mer snart. Så snart jag hinner.
Tisdagen den 2 september. Ett och ett halvt år utan Alfons.
*
Vi närmar oss vårt hus, denna snöiga eftermiddag onsdagen den 21
februari 2007. Det är svårt att veta att detta kommer att vara den sista gången
som Alfons sitter i vår bil och åker på den väg som han gjort så många gånger förut.
De närmaste dagarna att vänta faller snön oavbrutet, allt för Alfons.
Vi blir nästintill igensnöade.
Så kommer vårsolen den första dagen i mars.
De svaga men bestämda strålarna som ska föda nytt liv.
I vårt hus föds inget liv.
Den andra dagen i mars 2007, klockan 08.25 tar Alfons sitt sista andetag.
Han lämnas fullständigt utlämnad till oss att ta väl hand om honom.
Vi klär honom och finns vidare. Vi finns för honom. Aldrig, aldrig kommer han att glömmas.
*
Catarina Christian
Alma-Lee Vera Lykke