Fredagen den 30 januari. Jag fyller 30 år idag!
Klockan 11 blir jag bortkörd och får inte komma hem förren klockan 16 igen. Så halva min 30-årsdag får jag och Lykke fira ensamma. Det blir mitt favorit-fik i Kristianstad. Det finns ett jättefint 50-talsfik, och där ska jag sitta idag.
Först ska jag köra till Alfons. Han som jag önskar mig allra, allra mest. Idag blir en bra dag!
Allra käraste födelsedagspuss av Alfons, den allra sista födelsedagen för två år sen.
Lördagen den 24 januari. Om motpoler, om Veras solskenshistoria, om Alfons och om er.
Vad jag skrev, i föregående inlägg, är en del av hur jag mår. Det är ju inte alltid så; konstanta måenden eller ickemåenden är inte något för mig. Jag är alltid antingen eller, inte så hemmavan vid lagom. Att må dåligt har jag svårt för. Det kan vara okej i en dag eller två, sedan är reaktionen ett faktum, snart analyserad och på väg att vändas till något annat, kanske till något nytt? Det jag inte får ihop är just det att det inte går att förändra Alfons död, att det inte går att finna något meningsfullt eller gott av hans bortgång. Det är enkelt; hans död är meningslös!
Så, hur vänder man inte meningslösheten mot sig?
Minnen, minnen, minnen och åter minnen blir till en stor respekt gentemot Alfons. Acceptans gentemot livet och överlåtelse till tanken att jag inte kan förändra det jag inte rår över. Vila. Goda mantran. God familj.
Gråt, sorg och saknad. Att fattas Alfons i stunden. Att utsätta sig för plötslig saknad på platser där inte sorgen brukar vara. Att stanna tiden. Att gå mot strömmen där döden inte finns i rum.
Alfons och jag på Ribban i Malmö. 15 juni 2006. Alfons har just fyllt fyra år.
Igår var jag och Vera själva tillsammans på badhuset. På väg hem berättade hon en varm och lång historia för mig om sig själv och Alfons, direkt från hjärtat:
"Åsså när Assons vá liten åsså gav já han välling mamma åsså fick han den av mej å han vill ha den av mej å när já vaknade så sa han till mej domorron lilla Vera-banan. Han gjorde dé mamma till mej. "
Catarina
Onsdagen den 21 januari. Om sotig verklighet.
Det är svårt att vara ensam med en ofrånkomlig sanning; förlust. Det är ett ingemansland med ett sotigt förhållande till verkligheten. Runtom mig har det fastnat en hinna av priciper och etiketter. Jag har svårt att se vägen hem. Hit ville jag inte. Ändå kan jag uppföra mig, men människors tal och ord blir suddiga efter en stund. Jag har svårt att lyssna, blir yr av för många ord. Ofta känner jag mig otrevlig, stressad och o-stämplad. Jag som älskar tal, ord och människors olika tankar. Jag behöver mer tystnad. Jag skulle behöva fler brev, innehållande bilder och minnen från tiden med Alfons. Det ska jag önska mig i 30-årspresent. Jag fyller 30 nästa fredag, den 30 januari. Det är fritt fram att skicka. Gärna från er nära.
Jag har ingen kris, det är jag för trött för. Jag är trött, men kan ändå inte lägga mig före midnatt. Ändå säger jag att jag inte har sömnproblem. Jag lägger mig aldrig; jag stupar i säng.
Jag försöker ta allt med ro. Jag tänker att det inte är konstigt att jag är trött och ovillig. Det är så det kan bli efter död?
Jag känner att jag orkat mycket.
Jag saknar mig. Jag saknar min vilja. Jag saknar min kraft.
Catarina
Måndagen den 5 januari 2009. Om nytt år.
På våra rutor har det bildats stora iskristaller som får mig att stanna upp och njuta. Njuta av bitande kyla som stannar min tid. Nu är det kallt i lilla Sätaröd; termometern visar minus tolv. När jag var barn kunde det vara flera dagar ner mot minus tjugofem, men det är flera år sen nu. Undrar just om våra barn kommer att känna den sortens kyla i vår by någon gång.
Jag tycker om när det är kallt. Det känns som om allting är renare, att luften blir lättare att andas och tillsammans med mörker och en stjärnklar himmel känns livet inte så ensamt. Det finns ett universum. Det finns någonannanstans.
Julen var lugn. Skön. Tyst och fylld med Alma-Lee, Vera och Lykke. Som det är och nu ska vara här. När Alma-Lee hade öppnat två paket utbrast hon skakande av tacksamhet: Men, varför får jag bara sån´t jag önskar mig!!!? Med den glädjen var julen räddad. Vi var hos Alfons och gjorde julfint med ljus och granris med röda tulpaner i. Vi hängde fyra blå glasdroppar symboliserande våra tårar till honom. Annars har Alfons varit kusligt långt borta denna julen. Denna andra julen utan honom. Kusligt.
Jag och Lykke hos Alfons. 2008-12-24.
Hela familjen. Julafton 2008.
Alma-Lee, Ditte och Vera. Julafton 2008.
En glad och tandlös Alma-Lee. Julafton 2008.
Vad som var speciellt med julfirandet detta året var att jag för första gången på kanske 15 år firade med både mamma, pappa och hans fru Astrid. Jag och pappa återupptog kontakten januari 2008 och det är jag så glad över. Livet lever vi här. Nu. Jag vill ta till vara på det jag kan, förändra det som går och njuta av den kärlek som är.
Pappa har aldrig träffat Alfons. Idag gör det ont! 
Pappa och Lykke. Hon älskar honom! Juldagen 2008.
Nyåret firade vi med finaste vännerna Emma och Robin, deras barn Vilma och Alice. Vi hade en jättebra kväll med sensomnade barn, nattvakna barn och morgontidiga barn. Vera och Alice, som är lika mycket tvååringar båda två, hade en rolig natt med chips och poker! Tack för en fin nyårsafton!
Robin, Alice under filten, Emma, Christian och jag. Nyårsafton 2008.
Nyårsdag. Blommor i havet till Alfons. Kanske är stranden vid Olseröd, oändlighetens hav?
Jag saknar dig Alfons.
Catarina