alfons

Du vackra
egensinniga
finurliga

lilla unge.

Nu är du stor.

Idag fyller du tre år.

Grattis hurrar
mamma pappa Alma-Lee och Lykke

Med en önskan om flaggan i topp på skeppet
och höga grattisrop från Alfons.

I smärtandetag vrider Alfons sitt huvud mot mig, ber om hjälp, vill kräkas. Jag tar emot den avmagrade kroppen, lyfter försiktigt upp under armarna och lutar hans panna i min hand. Hans kropp är långt ifrån ett barns runda, han kräks upp de tumörer som kroppen fortfarande vill göra sig av med. Han jämrar sig och vill tillbaka ner på kudden i kvällssoffan, den allra sista kvällen i livet.

In kommer Alma, vill att jag ska somna henne, "mamma kan inte, jag ska vara här med Alfons" - jag tänker: Alla de gånger hon bett och bett men istället fått vänta, vänta.

Hela kvällen sitter vi i soffan, pratar med lugn och låg röst. Berättar, tar hand om, lever i livet som snabbt tynar inför oss.

Och kanske är det just så det var. När det bara fanns en liten, liten synbar gnutta liv kvar, där i det nästsista ögonblicket av liv. Där livet och döden stod intill varandra och varje andetag han tog blev heligt: vi såg inte hur död Alfons såg ut. Vi såg bara livet som fanns kvar i honom.

Så viktigt jag tror att det är. Att man kan "hantera" det, se sitt sjuka barn som samma barn som en gång var det friska eller det barn man förväntade sig skulle komma ut friskt och starkt levande, som varenda unge borde göra. Att kunna hantera innebär inte att vara stark och bära, utan just det att kunna låta livet ha sin gång, att falla och låta sig bli hjälpt upp. Livet kan vara orättvist, i många situationer. Men inte cancern, jag kan omöjligt se det så; det är en del av livet. Jag väljer att se det så, som en del av livet. Det är ett fel i cellen, i kroppen, inte en orättvisa.

Det blir inte lättare att leva efter döden. Någon beskrev det som att lära sig att leva på nytt. Precis så känns det nu; trevande, stärkande, fallande och ganska förvirrat emellanåt. Som att söka efter en slags ny mening.

Jag håller hårt vid min vardag: barn, man, att skriva, plugga och träna. Däremellan gör jag bara det som stillar mig, det som just nu får mig att må bra - ensamhet, höstvindar och kaminvärme.

Emellanåt tänker jag på alla de fina människor som tog hand om oss nere i Lund. Jag tänker med ett stort hjärta och mycket kärlek till de som gjorde allt för att kunna rädda vår Alfons. Ni är hjältar. Tack.

Veras födesedag närmar sig. Hon fyller tre år på fredag. På trorsdag är det tre år sen Noel somnade in. Han är ofta i mina tankar, som på samma sätt som Alfons - gick först.



Alma i Alfons famn. November 2004.


Catarina

Tack ni fina för blommorna.

En varm tanke som betyder, att
öppna hjärtat.

Tack fina!

Catarina 

Höstluften letas samman med den ljudlösa känslan av ogråtna tårar efter Alfons.
Idag är det två och ett halvt år sedan Alfons lämnade oss. Det är en ogreppbar tid. Det känns varken som avlägset eller alldeles. 

Ändå, finns det lyckor och förutan som har förändrats. Inget Alfons-rum med teckningar, bamsetidningar eller storebrorskläder. Ingen Alfons-tandborste; det skulle blivit sex. Alltid en plats borta, film utlånad, inga viljor. Alltid systrar vid sorgegrav, utan handvärme i kärleksgest. Alltid utan, men alla platser fyllda.

För det är just det, som vi som människor gör. Vi lever här och kan inte riktigt finnas bortom. Alfons fanns här, och jag kan minnas honom. Att han inte finns här gör, i vetskapens namn, ont. Ont, utan att förringa. Men, för visst finns men: vi kan leva vidare. Vad jag tror, är att vi behöver lyfta oss själva och känna den styrkan. Att finnas. Detta är mitt liv och min chans till liv. Jag vill tro att jag kan välja själv. Att jag kan vakna och låta sorgen och döden slå mig som en betongvägg. Eller. Resa mig, känna att sorgen är endel av mig, den finns för den kärlek som jag hade för min Alfons i livet. Den är istället. 

Och allt detta tillsammans gör allting värt.
(Förutom allt knark, krig, apelsiner som har alldeles förmånga kärnor i sig, pinvärkar, kattbajs utanför kattlådan som man måste torka upp trots att klockan är jävligt mycket, orättvisan i att Fuglesang får åka till rymden och inte vi andra med mera, med mera.)
 
Och ändå. Förutan.  

Inga andetag.
Inga andetag.

Det finns inget efter.
Och efter finns i allt. 


Alma och Alfons, vid den riktiga riddarborgen på Lanzarote februari 2006.

Catarina