alfons

Alma-Lee och Alfons, hemma i april 2006.


Jag bestämmer mig för att skiva minnen från de två sista dagarna med Alfons. Om döden som hos oss är lika sann som krokusar om våren. Jag tvingar mig att minnas hans utsträckta armar mot mig, minnas livet som fanns att gråten som sköljde ur mig. Minnas med lukt. Med känsel. Med ljud.
Detta är mina minnesord om Alfons inför hans dödsdag. Det är ofattbart att han inte har funnits här hos oss på tre år. Döden är utan tid.

Catarina.




****

Dom sa att han inte skulle överleva helgen. Idag är det torsdag och Alfons har levt sig igenom åtta dagar hemma, med sagoläsning, legobygge och smärtor. Varje dag kommer KVH hem till oss, höjer den kontinuerliga morfindosen och tätar ihop de behovsdoser vi själva kan de honom genom ett knapptryck. Vid varje jämmer eller synbar plåga trycker vi och han somnar igen, alltnärmre den oundvikliga döden.
Nu är det kväll och Alfons kropp visar skelett, tunn hud och hårda tumörer. Vi vet de ställen vi kan röra utan smärtor, men det är svårt nu. Han vilar likt en nykläckt fågelunge på sitt trollskogstäcke. De långa smala benen är kalla och när jag lägger på en filt säger han jag är varm, och jag lägger den åt sidan igen. Varje ord stavas i hans mun och jag väntar. Vi väntar.

Så kommer jag på mig själv med att vänta på att livet ska återvända, på samma sätt som jag efter en kall vinter väntar på vårens ankomst. Som jag väntar krokus igenom frostkall jord.
För det kan väl inte ta slut? Han har varit dålig förut, och har alltid förvånat oss med snabb återhämtning och stark livsvilja. Han har suttit upp vid den legostad Christian varsamt byggt upp på det stora bordet i vardagsrummet. Han har lekt genom oss, och vi har genom den leklusten: Stanna tåget. Hissa upp lasten. Ta fast tjuven som rymmer i polisbilen. Men, i åtta dagar nu har han förvandlats från sjuk till dödssjuk.

Kvar i huset är mormor och morbror Mikael. Alla andra har varit här, turats om att komma allt efter Alfons beordrat då får dom komma hit, alla ska vara här.
Plötsligt öppnar Alfons sina ögon och sträcker upp armarna, behöver du kräkas Alfons, frågar jag, men det behöver han inte. Han sänker armarna och ligger på rygg med stora ögon. Vad tittar du på Alfi, undrar Christian. Jag tittar inte på något och jag tänker inte på något.

Så sluter han sina ögon och somnar igen.

Vi delar upp fredagens vaknatt och mormor ska sitta första passet fram till klockan tre, sen tar Mikael vid. Vi har ställt upp den röda fåtöljen invid vår säng, bredvid Alfons och smärtpumpen. På andra sidan står ett litet svart bord med en vas blommor och fotografier på Alfons från förr. Det ligger en svart skrivbok och i den skriver vi om nätterna.
Natten är svår. Alfons smärta går inte längre att ta bort med morfinet han har. Han får behovsdoser var nionde minut och glider in i ytlig medvetslöshet för ett par minuter, innan ny smärta sköljer genom hans kropp. Yr av trötthet ammar jag Vera och somnar om.

Halv åtta, fredag morgon, marscherar Alma-Lee in i sovrummet för att säga hejdå till Alfons. Hon ska åka till dagis och Christian ska köra henne. Alfons hör henne och nickar till svar.

Jag sätter mig upp, yrvaket, stryker med kärlek i handen över Alfons panna: Vet du Alfons, vad det är för dag idag? Alfons skakar på huvudet. Det är fredag. Han nickar. Vet du vad vi ska göra idag, undrar jag. Han skakar på huvudet. Jo, ikväll ska jag bära ner dig till soffan också ska vi ha myskväll. Vill du det? Han nickar och försiktigt lägger jag mig ner igen.

Jag hinner sluta ögonen när jag plötsligt hör hur Alfons gruffar och Mikael hjälper honom upp till sittande. Vill du kräkas, frågar han. Alfons suckar och får hjälp att lägga sig ner igen. Dricka, säger han, men hinner somna igen innan Mikael tagit fram glaset.
Sen blir allt bråttom. Alfons vill upp. Mikael tar honom i famnen, jag förstår att det är dags och måste hinna stoppa Christian från att köra Alma-Lee till dagis. Jag springer nerför trappan, mamma kör istället och på väg upp till sovrummet hör jag Alfons skrika mamma, mamma, pappa, pappa. Han sista krafter. Hans sista ord.



Hud mot hud ligger Alfons i min famn, mellan mig och Christian. Som en fisk, nyss upptagen på land, kippar han efter andan. Länge, länge sitter vi så och tiden tycks stå still. Vi pratar med honom och trycker in de morfindoser vi kan, allt för att han ska behöva uppleva så lite smärta som möjligt.

Klockan fem minuter i halv nio, fredagen den andra mars, når vårens första morgonstrålar den snötäckta marken. Våren är på väg, och i samma stund tar Alfons sitt sista andetag. Han andas aldrig ut igen. Alfons är död.

****


Morbror Mikael och Alfons. Mars 2006.