alfons

Såhär på kvällen, för tre år sedan, var det klart. Döden, förberedningen inför begravningen och nedsänkningen i jorden. Vi var färdiga med sjukdom och förlust. Vi hade samlat ihop all vår kärlek, all den där sista kraften för att kunna ge Alfons en värdig begravning och ett respektfullt avsked. Jag försöker minnas det som inte finns på foton och film. Erinras kistan som välbekant i kyrkan där jag sjöng "Älska mig för den jag är" en dag i nian, inför sommarlovet 1995. Så minns jag kistan i en marskall kyrka, minns hur kyrkan inte var just det; kall. Minns med en svag känsla hur kyrkan var varm av ljus och människor som kom för att ta avsked av en alldeles för liten Alfons.

Jag minns gången som fick prydas av blommor, minns hur vi satt runt kistan och minns det fina fotot av en leende och cancersjuk Alfons. Jag minns att jag köpte ramen på Åhléns. Den med rosa diamanter på, precis som han tyckte om.

Jag minns den nakna sången som vi sjöng acapella: Pippis avskedssång. Jag minns storheten och sorgen i Mikael Wiehes röst när han sjöng Sång till friheten för Alfons. Att han kom. Jag minns min gamla kantor Marianne, och hur hon på orgeln spelade Greensleeves, den som jag alltid nynnade för Alfons när han var en liten nyfödd bebis. Jag minns vännerna, de gamla och de nya. Jag minns skratten och gråten. Barnrösterna.

Jag minns hur tung kistan var att bära hela vägen upp till backen, till Alfons plats. Jag minns hur vi passerade dagis och min tanke; han kom nästan ända fram. Jag minns hur tjockt repet var, det som sänkte kistan och Alfons ner i graven.

Jag minns hur tomt det blev efteråt. Jag känner det ännu.


Catarina