Söndagen den 30 december. Om brev, jul och nya rum.
Först vill jag berätta för dig att vi var på badhuset idag. Badhuset där du lärde dig att simma, det som har ett så bra namn; Tivolibadet. Idag var det Almas tur. Hon skrek när jag släppte taget om henne i varmvattenbassängen, men sen förklarade jag för henne: Vet du vad som hände när du skrek, Alma? Då simmade du. Hon såg lite förvånad ut, men hon trodde på mig. Sen kunde jag släppa henne utan att hon skrek. Om du hade varit med så hade du kunnat visa henne.
Idag fattades du Alfons.
För två dagar sen tog vi upp den bruna sängen till Vera. Vi tycker att hon är så stor nu, att hon själv ska kunna klättra i och ur. Hon tyckte att det var en bra säng. Inatt stod hon ute i hallen och visste nog inte riktigt var hon var. Då var hon ledsen. Du hade säkert vaknat av henne, för hon skriker lika högt som både du och Alma gjorde. Vi har ställt in Veras säng i Almas rum, där din säng stod innan. Din lampa är kvar på väggen, Alfi.
Du fattas i våra rum, min fina pojke.
Alma saknar sin storebror. Hon gråter efter honom nästan varje dag sen dagen före lucia. Det har hänt något med hennes medvetande och jag känner igen denna åldern som handlar mycket om fantasi och verklighet. Hon pratar mycket om Alfons och vi gör det med henne. Hon vill veta detaljer om honom. Det är svårt att ta hennes saknad. Det som jag tror är det viktigaste för henne är att vi ger saknaden tid och plats. Att vi sätter vår tid på paus och tar henne när hon faller. Middagen eller annat får vänta. Det är den stora skillnaden nu mot då.
Julen var okej, men inte varken före eller efter. Vi inriktade oss på att barnen skulle ha det bra och det hade dom. Det blev det viktiga. December har varit en nästintill outhärdlig månad, och med det överdriver jag inte. Jag var inte beredd på att saknaden skulle vara så stark att den nästan har gått att ta på. Just nu är jag mest lättad över att julen är slut. Granen är fin och det får räcka för mig.
Jag är inte redo att ta mig an ett nytt år. Detta kommer att bli mitt första år utan Alfons. Inga foton, inga minnen från 2008 att bära med sig. Det kommer att bli tungt att träda in i det nya. Så känns det idag. Så känner jag mig lite mindre ensam när jag tänker på vårt lilla, lilla liv som växer i min mage. Jag känner att jag redan känner krabaten därinne; h*n kan ju omöjligen bli annat än som sina fina syskon. Jag kommer att njuta av ännu ett envist barn!
Jag vill tacka alla Er, både nära och kära som okända men stort betydande, som hjälpt oss och stöttat oss under 2007. Det har varit ett intensivt år, blandat med glädje och största förtvivlan. Kanske blir det en "årskröninika", vem vet?
Catarina
Alma-Lee och Vera får önska ett Gott Nytt År. Bilden är tagen den 23 december 2007.
Onsdagen den 19 december. Om en liten knackning på dörren.
I skåpet ovanför frysen ligger julklapparna som vi köpt under hösten. Ett par till Vera och ett par till Alma-Lee. Utan julenergi, mest som ett måste. Ändå med en gnutta vilja "för barnens skull". Underst ligger ett ark med klistermärken med bilar från filmen med samma namn, som jag köpte till Alfons efter han dog. Vi har inte köpt någon julklapp till Alfons i år.
På köksbänken står julrosorna kvar med plasten runt sig. I garderoben ligger julgardiner och juldukar kvar, hopvikta och skrynkliga sen förra julen. Ljusen i stakarna lyser alldeles för starkt efter en smäll i nedpackningen och några nya lampor har vi inte kommit för oss att köpa. De är mest släckta. Efter barnen har somnat.
Jag beställer tre julskivor på Internet och när de kommer lyssnar vi hela dagen. Några luciavisor som Alma glatt skrålar med i och en och annan traditionell tomtesång. Klumpen i halsen är stor. Jag ler men ögonen tåras och Almas sång tystnar: Är du lessen mamma? frågar hon. Jag nickar och hon säger: Jag saknar åsså Alfons.
Senare på kvällen tänker jag på att hon är alldeles för liten för att kunna känna den stora sorgen och saknaden. Känna den utan att ord sägs. Hon vet hur den ser ut och jag skulle aldrig kunna lura den undan henne. Jag kan inte rädda henne från saknaden hon har inom sig efter sin storebror.
Nu är tiden svår. Vi försöker få ihop vardagen som mer och mer hänger på att Christian orkar med både barn och hushåll. De flesta dagarna är jag liggande på soffan och får bara i mig en och annan klunk av olika drycker hit och dit. När jag är ensam somnar jag för det mesta och drömmer nästan uteslutande drömmar om Alfons som död. När jag är halvvaken finns han hos mig på ett diffust sätt. Ibland är det nästan att jag väntar mig att han ska ringa eller att någon kommer för att lämna tillbaka honom igen; han har varit död alldeles förlägne nu. Jag skulle vilja visa honom den fina lyktan som Alma-Lee gjort på dagis och att Vera är så stor nu. Han skulle ha varit så stolt över henne. Om alla strapatser och konstiga påhitt hon har för sig skulle han ha lagt huvudet på sned, lett och sagt Hon är ju bara för knasig hon. Vi i vår tur skulle känt den där sanna, stora lyckan över att vi kommit ur cancern som vinnare; han skulle ju ha varit frisk nu.
Detta skulle ha blivit vår jul. Saknaden nu är alldeles för stor och tung.
Catarina
Söndagen den 9 december: Det finns stunder som man saknar mer än andra.
Kolmården den 27 januari 2007: Att få hålla i hand.
Kolmården den 27 januari 2007: Att få skratta med.
Hemma i sängen 28 januari 2007: Att få somna intill.
Min födelsedag den 30 januari 2007: Att få titta kusinhemlisar.
Vi firar Joel och tittar på nyfödd lillasyster den 21 januari 2007: Att få möta nytt liv.
Lekrummet hemma den 24 januari 2007 klockan 06.42: Att få se leka.
Gården den 20 januari 2007: Att få möta snön. Att få vara barn.
Nyårsafton 2006: Att få vara tillsammans.
Catarina
Söndagen den 2 december. Om att vara utan fysisk kärlek i nio månader.
Catarina