alfons

Dagarna går, blir till tunga, trötta nätter som tacksamt och långsamt går mot morgon. Tiden är till för er, för mig finns bara stunden. Huset har blivit så tyst, så lugnt. Något heligt, något jag till varje pris måste skydda. I varje rum fattas det andetag och i varje samtal en röst för lite. I all tid framöver kommer jag att fundera på frågorna som han aldrig kom att ställa. Bara två veckor innan han dog frågade han som barn i hans ålder gör: "Mamma, vilket land kommer valarna ifrån?"

Vi lever varje dag och dagarna med Alma och Vera är fantastiska. Vi kommer att få ett perfekt liv tillsammans. Ett perfekt liv men med ett stort hål i, en ständigt närvarande tomhet. Och sorgset inser jag att detta bara är början. Jag inser att sorgen lite längre fram inte kommer att vara så diffus. Jag inser att det alltid kommer att finnas frågor utan svar, inte allra minst för våra andra barn. I svaren som inte kommer att finnas hoppas jag på att vi ska växa starkare tillsammans. Det finns inget annat. Vi måste bli överlevare.

 

Vi har köpt medaljonger till oss alla. Fem stycken. I dom finns det bilder från i somras. Då var vi hos hjärtevänner i Malmö, det var busigt, svettigt och med en fin liten Vera i magen. Bilderna är varma, glada och föreställande Alfons. Igår hade vi en fin minnesstund på kapellet i Kristianstad. Vi fyra och Ditte. Vi lade Alfons i kistan som vi gjort fin. Vi klappade och pussade honom. Sen satte vi halsbandet runt halsen. Det blev fint.

 

Jag och Alma har skruvat isär Alfons säng. Under tiden grät vi och skattade om vartannat. Vi pratade om alla gånger vi busat i den. Alla gånger Alfons har legat i sin säng, haft ont och kräkts. Alla gånger som han har somnat med näsan i bamsetidningen och med lampan tänd. Alma-Lee och jag har bestämt att Vera ska få sängen sen. Då skulle Alfons bli glad, det pratar vi om. Likadant med hans kläder. Alma har de som hon vill ha, de som Alfons tyckte var fräsiga, som hon gärna vill använda. De andra ligger i en låda i förrådet, endel för att användas senare, andra för att stanna i den tiden som var. Tiden då Alfons sprang omkring i dem, visade upp sig busigt, eller bara var Alfons.

 

Vi går upp varje morgon, kör Alma till dagis de flesta; där har hon det gott. Vera har lärt sig sitta utan stöd och för ett par dagar sen ploppade det upp först en tand, tätt följt av den andra. Två små fina risgryn. Hon äter gröt varje morgon och älskar att vara med i det vi gör. Hon är ett riktigt litet barn. Den 25 mars blir hon sex månader gammal.

 

Alma är störtförälskad i sin lillasyster, väcker gärna henne på morgonen och ligger ofta, ofta och läser för henne. Hon hittar på egna små sagor och egna fina sånger. Och visst finns tankarna ofta i Malmö; Alma som bebis och Alfons den fina storebrodern som låg bredvid henne för att hitta på sagor och sånger om vartannat. Alma har tagit över fina uttryck efter Alfons. Som idag, när jag erbjöd henne lite kikärtor och avokado för att stilla hungern i väntan på middagen, så sa hon sådär precis som Alfi brukade: Jag älskar inte sånna längre. Kikärtor alltså. Sen blev det svarta bönor istället. Blandat med tonfisk, broccoli, citron, kryddor och lite olja. Och tjo vad hon åt!

 

Så visst finns han med oss. Hela tiden. I allt vi gör, i allt vi tänker och i allt vad vi är.

 

Tack för alla blommor, alla kort, alla tankar och alla ord. Allt var för sig och tillsammans; så värdefullt. Tack till alla er som skänkt och skänker pengar i Alfons minne.

 

Catarina


Vera och Nemo i soffan.


Alma-Lee pratar i telefon med Alfons och hävdar mycket bestämt att han sa till henne att hon visst fick äta godis.

Vårt hem är städat och det luktar blommor. På bordet ligger det en hög med kort och brev som vi läser flera gånger om dagen; kort och brev från er. Blommor som ni skickat hem till oss. Alfons och jag var och är svaga för nyplockade och nyinköpta blommor, så det betyder så mycket. När den ena buketten vissnar kommer det en ny, redo att ta vid.

Vi är nästan klara med planeringen av begravningen. Det kommer att bli fint. Det är bara så märkligt att allt ska kosta. För att inte tala om hur mycket det kostar. Alla ni som inte har försäkring på er själva eller ert barn, skaffa det. Utan vår försäkring på Alfons så hade det inte gått. Märkligt. Tillochmed döden är en klassfråga. Alfons dödsannonser kommer att finnas i Sydsvenskan och Kristianstadsbladet på fredag. Det blir fint det med.

Igår var jag och Christian på kyrkogården för att välja ut en gravplats åt Alfi. Det blir en fin plats uppe på kullen under tallarna.
Idag var vi i Lund alla fyra och träffade kära systrar och fantastiska läkare. Det kändes så gott att komma dit igen. Så träffade vi våra medlemmar i sjukfamiljen och det var så fint. Trots det som är.
Imorgon ska vi på minnesstund för Alfons på dagis. Det känns nervöst och tungt. Ni vet vad ni betyder och förmodligen kommer jag att ha svårt att finna orden. Vad ni än gör och hur ni än gör det så kommer det att bli så bra. Ni är så fantastiska alla.

Catarina

Alfons, som är både underbar och ett underbarn, somnade in stilla i min och Christians famn klockan 08.25 idag. Klockan 18.00, lagom till både glassbilen och bollis, kom dom och hämtade honom. Det var ett värdigt avsked.

Vi kommer alltid att fattas dig. Vi älskar dig.

Mamma, Alma-Lee, Vera-banan och pappa.

Åter en natt med kräkningar var och varannan timme. Vi turas om att hålla vaknatt varje natt för att se om andningen försämras eller ändras. Inatt har den varit jämn med några få andningsuppehåll. Han är svag och liten. Finns ingen Alfons-styrka kvar, cancern har rått tagit över hans fina kropp och driver den besinningslöst mot döden. Det enda lugn som råder är att det snart är över. Han är vaken färre och färre gånger varje dygn, och då stirrar han oftast ut i tomma intet. Igår frågade Christian honom var han tänkte på: "Jag tittar inte på något och jag tänker inte på något.", sa Alfons. Han orkar inte längre aja sig utan vi måste fråga "har du ont Alfi" och då nickar han svagt. Vi trycker in en extrados morfin och han somnar om igen.

När Alfons blev drabbad av sitt återfall så började jag förbereda honom för döden. Det kändes oftast som att cancern var för stark för att Alfons skulle klara sig och trots att alla runt oss sa att han varit så stark och att det skulle vara omöjligt att leva utan honom, så växte sig tanken starkare och genom den förberedelsen har jag kunna bearbeta oss fram till nu. Alfons har ofta frågat "Men vad händer när man dör, mamma?" Jag har svarat att livet där tar slut och man läggs i jorden för att senare själv bli jord och kanske växa upp som en blomma. Vi har gråtit, vägrat men vi har också kommit till sans. Alfons och jag.
Nu är döden annorlunda, så nära och så grym. Tillochmed jag tror på vad jag säger som ska lugna Alfons.
Alfons heter Alfons Gunnar Malcolm Löv. Gunnar hette min morfar som var sjöman och en fantastik man. Jag har lovat Alfons att min morfar Gunnar kommer och möter honom i sitt sjörövarskepp och att vi alla, alla som Alfons vill, finns ombord. Detta har givit honom lugn och det har blivit vår lilla sanning.

Tack för att ni finns därute.

Catarina