alfons

Om man inte har något bättre för sig som gravid, inte riktigt orkar vänta i tre månader till innan mötet med den lilla nya, om man måste avleda en trotsig snart 4-åring, eller inte har någonstans att föravara alla sina tvättklämmor på, så kan man göra som jag: knipsa fast dem i naveln. Det gick hem hos Alma iallafall.

Idag har vi varit vid havet och bara njutit. Pannkakor, kaffe, sand, barfota, stenletning ochh ensamhet med familjen. Det är en fantastisk dag idag. Just nu mår vi ganska bra. Nedan några bilder tagna idag.


Vera vid vattnet. Olseröd 27 april 2008.


Pippilottor på fina flickan. Det var varmt och skönt i luften och inte längre isande kallt i vattnet.

Catarina.

Alma saknar Alfons. Här hemma genomsyras stund efter stund av den stora saknaden. Jag kan inte beskriva den, men det är nästan som om man skulle kunna ta på hennes sorg. Detta är till minne av syskonen.
Storebror och lillasyster. Lillasyster som fattas mest.


Sommaren 2006. Alfons och Alma busar under vår promenad.


Sommaren 2006. Köksbus. Syskonkärlek.


Efter återfallet, september 2006. Alfons orkar inte busa som förut, men håller Almas ansikte mellan sina händer.


Julaftonsmorgon 2006. Alfons är nöjd med sin julklapp till Alma.

Catarina

Alfons. Det är så konstigt att ditt liv skulle bli såhär. Att det skulle komma att bli så kort. Det är bara sex år sedan jag väntade dig, och ändå har du redan varit död i mer än ett år. Som jag längtade efter dig. Hur jag och Christian byggde vårt liv kring dig och hur det var tack vare dig som vi fick en framtid tillsammans. Det är mycket som var och är tack vare dig; Alma, Vera och vår nya lilla flicka.
Nu i efterhand så är jag glad att vi hade vår tid; livet på Möllan, i Malmös parker, sommarturerna till Ribban när du på väg hem somnade på cykeln. Dina första steg på Simrishamnsgatan, utanför vårt hem.
Vårt friska liv levde vi med dig i Malmö. Så köpte vi huset där jag växt upp, i en grönskande by, för att leva utan avgaser, nära naturen. Hur paradoxalt det blev när vi tre veckor senare stod med en cancerdiagnos i medvetandet? Vi längtade efter gräs under dina och Almas fötter, utan att vara rädda för glasskärvor. Det fick vi, men med gifter i din lilla kropp. Vi som tidigare undvek att ge dig alvedon; vi litade mycket till kroppens eget försvar.

Så minns jag våren för tre år sen, utan att riktigt kunna förstå att det redan gått så lång tid.
Jag minns hur feber och öroninlammationer kom och gick, varje månad. Jag minns hur du hade ont i magen; du sa att det stack. Det beskrev du med egna ord redan som 2,5-åring. Jag minns känslan av hypokondri som jag ofta fick försvara på barnakuten, och jag minns den där dagen i juli när jag fick nog. När du äntligen undersöktes av en överläkare som förstod att det var allvar. Jag minns fortfarande hans namn.
Jag kommer ihåg de morgnar som jag fick tvinga i dig den lilla frukost som var, för att du skulle iväg till dagis. Jag minns hur jag talade om för dig att du måste faktiskt äta upp, annars kommer du att vara hungrig igen redan när vi kommer dit. Jag förmanade, tvingade och trugade. Jag minns hur jag undrade vad det var som var fel när du sen kräktes upp maten. Alltid detta morgonillamående. Jag minns hur jag tröttnade på att ringa till dagis och till Christian på jobb, för att du sen, välmående och glad, mötte pappa när han kom hem. 
Jag minns och jag förstod, likt du, när vi fick svaret: Men det vet jag mamma.  Tre år gammal visste du. Som treåring bekräftade vi dig, din kropp och det du visste. Jag är glad över att vi fortsatte med det. Det var din trygghet.
Vi var din trygghet. Och du, min stora kärlek, var min.

Mamma


Alfons på Utredningsavdelningen, Mas den 7 juli 2005. Vi har just fått veta att han har en tumör i buken som mäter 11 gånger 12 cm och är 8 cm tjock. Ändå är allt som vanligt. Alfons är Alfons.