alfons

Sen dagen då Lykke föddes har den ena insikten efter den andra kommit. Det är meningen att just hon kom. Hon är ett fantastiskt barn, och jag kan inte se mig mätt på henne. Hon blir mer och mer lik Alfons för varje dag. Ibland tänker jag att det är så eftersom jag saknar Alfons, och då tar jag fram bilderna från sommaren för sex år sen, bara för att försäkra mig. Och visst är hon lik honom, såsom sina systrar, med den lite trubbiga näsan, "skalman-halsen" och det där sneda leendet. Hennes minspel liknar det Alfons hade; tydligt och bestämt.
Jag pratar med henne om Alfons, sjunger samma sånger som jag sjöng för både honom, Alma-Lee och Vera.
Jag hör Vera berätta om Asons och ser henne stolt visa den ännu ovetande och sovande lillasystern var han ligger begravd. Vera vet mycket och allt det berättar hon för Lykke. Vera säger min och mitt om allt, utom när hon pratar om Lykke; då säger hon mjukt och insiktsfullt: vår bebis mamma.
Alma-Lee sitter länge, länge hos henne och följer henne i grimaserna hon gör. Så tittar hon på mig och säger det är tur vi har henne mamma.

Det är tur för oss att vi har våra barn. Alla fyra.

Det är overkligt längesedan Alfons sprang i trappan, åt fil-med-kanel-och-socker till frukost, fick en lillasyster-tumör, badade i bassängen, bråkade om dinosaurierna på lekrummet, bad om eld i kaminen, åkte i bilen, ville till IKEA, ville något alls förresten, fick nål i porten eller bara kramade mig med sina händer djupt instuckna i mina armhålor.
Man ska inte begrava sitt barn. Man ska inte begrava sitt barn. MAN SKA INTE BEGRAVA SITT BARN!


Vi har själva sänkt ner kistan med Alfons kärleksfullt nerbäddad i,
Christian, jag, Tobbe och Darek. Vi sitter hos honom och väntar. Väntar till
dess att alla runt oss lagt sin hälsning till Alfons. Väntar på alla de blommor,
sjörövarpengar, sjörövarväskor, foton, nappar och vantar lagt sin skyddande
hand över vår pojkes döda kropp.
2007-03-22 klockan står still på 14.09.

Jag saknar sammanbitet. Det finns inga ord som skulle kunna förklara.

På tisdag är det två år sen vi gifte oss. Vi alla i vår lilla familj. Vi firar på IKEA, med middag och bara minnen från förr...


Kärleksringar på fingrar, sovande morfinpåverkat smärtansikte under böljande
äppelträd, den allra sista sensommaren. 26 augusti 2006. 



Vi tillsammans för alltid inom oss själva och varandra. 26/8 2006.


Blivande familjen Löv. 26/8 2006.

Ännu en gång: Tack till alla som var hos oss! Tack!

Catarina