Onsdagen den 26 november. Minns du?
Var tog han vägen, var tog livet slut?
Minns du russinhuden efter badet, de små
fingrarna som busade sig upp i armhålan, de
plirande ögonen och modet?
Minns du modet?
Minns du rakheten i sanningen och kampen som
förde dagen frammåt, minns du, min älskade?
Minns du hans första steg i de lånade röda skorna, minns
du hans teckningar som han långsamt och varsamt fyllde med
sniglar, minns du det?
Minns du modet i att kunna falla?
Minns du skräcken den gången, mot slutet när han tyckte att
hjärtat
slog långsamt, minns du?
Kan du komma ihåg,
värmen av
naken nyfödd,
binda ihop,
blek
livlös kropp.
Minns du Alfons, min älskade?
Alfons 2006-11-03 klockan 23.09. Mora Träsk i lurarna.
Catarina
Minns du russinhuden efter badet, de små
fingrarna som busade sig upp i armhålan, de
plirande ögonen och modet?
Minns du modet?
Minns du rakheten i sanningen och kampen som
förde dagen frammåt, minns du, min älskade?
Minns du hans första steg i de lånade röda skorna, minns
du hans teckningar som han långsamt och varsamt fyllde med
sniglar, minns du det?
Minns du modet i att kunna falla?
Minns du skräcken den gången, mot slutet när han tyckte att
hjärtat
slog långsamt, minns du?
Kan du komma ihåg,
värmen av
naken nyfödd,
binda ihop,
blek
livlös kropp.
Minns du Alfons, min älskade?
Alfons 2006-11-03 klockan 23.09. Mora Träsk i lurarna.
Catarina
Tisdagen den 18 november. Liten blir stor.
Lykke växer som ett barn ska och i lördags så smakade hon banan för första gången. Vår filosofi vad gäller smakportioner till små bebisar är att det är dags när intresset finns. Hon har ätit lite mosad banan och smakat på lite vatten, allt i andakt och med stor förundran.
Idag var det dags att smaka på morotspuré. Det var Alfons favorit. Det tyckte hon var ännu godare än bananmoset och hon åt sammanlagt tre teskedar. Alma-Lee tycket att det blev lite äckligt: "Öööouuuh, det är ju kladdigt!" 
Vidare så har lilla Lykke lärt sig att:
...filosofera,
...sitta i sin stol,
...somna i vagnen, halvklädd, av uttråkning,
...sitta i kusin Ellas knä. Ella som gärna själv skulle vilja ha en Lykke,
...sitta själv! Hemma på köksbordet den 18 november 2008.
Liten har alltså börjat att bli stor. Hon är alltid glad och nöjd. Hon har ett fantastiskt lugn och sover fortfarande utan nattamning mellan 22-tiden och ibland till 09-tiden. Hon är ett otroligt barn.
Catarina
Måndagen den 10 november. Om Alfons balettskola.
Den 31 oktober 2006, blev en ljuvlig kväll, fylld med balettsteg och skratt. Vårt och Alfons mål var en vikt på över 18 kilo för att han skulle få slippa sond. Nedan följer bilder som hör till mina allra käraste och idag behövs det lite ljusa bilder när höstvinden piskar regnet mot rutan.
På rätt sida mellan fötterna.
Förberedelser med favoritpapegojan.
Det fina leendet tillsammans med kortisonsvullna kinder.
Den vanliga, barnsliga blygheten som är så kär.
Och vad vore en balettföreställning om inte allvaret kan brytas med hjälp av lite bajs-prutt-bus?
Då börjar vi... Steg ett: Tjolahopp!
Steg två: Tadam!
Alfons, du min allra finaste pojke! Jag saknar dig. Tack för att du fanns och för att jag idag får ha dig nära, nära. Du finns i mina drömmar, jag älskar dig! Mamma.
Catarina
På rätt sida mellan fötterna.
Förberedelser med favoritpapegojan.
Det fina leendet tillsammans med kortisonsvullna kinder.
Den vanliga, barnsliga blygheten som är så kär.
Och vad vore en balettföreställning om inte allvaret kan brytas med hjälp av lite bajs-prutt-bus?
Då börjar vi... Steg ett: Tjolahopp!
Steg två: Tadam!
Alfons, du min allra finaste pojke! Jag saknar dig. Tack för att du fanns och för att jag idag får ha dig nära, nära. Du finns i mina drömmar, jag älskar dig! Mamma.
Catarina
Onsdagen den 5 november. Om Alfons och upprättelse.
Jag läser kommentarer. De nya och de gamla som skrevs under tiden som Alfons levde. Jag läser ord som att det borde inte få ske och ord som beskriver en overklighetskänsla. Orden i kommentarerna genom åren är direkta och konkreta. Ibland får jag glimtar om hur vi påverkat genom att berätta om sanningen och i det senare om hur det är att se döden ta vid, där barnafötter borde upptäcka livet istället.
Ikväll gör den vetskapen ont. Ikväll känns det att Alfons inte är här. Lite iallafall. Och den känslan lever jag ofta utan. Jag vet den men kan sällan känna den. För hur skulle det vara om jag alltid skulle känna saknaden, tomheten och det stora svarta hålet? För mig blir det en parallell med galenskap.
Och det är helt vansinnigt att han inte finns i sin säng för att säga godnatt till. Det är galet att inte räkna in honom bland barn som ska med till affären för att köpa lördagsgodis. Det är så sorgligt att vi inte kan visa våra vänner, pappa och Astrid alla de barnen vi har väntat och fött, och ännu tokigare blir det att bara visa genom teknik. Tekniken som får honom att röra sig, de kalla tv-skärmarna som ger honom liv. Jag är ömsom förbannad ömsom tacksam. Men det fungerar inte att ge upp, att säga att jag inte kan acceptera hans död. Jag får honom aldrig mer i min famn. Jag får aldrig mer möta de ögonen som en gång tittade upp på mig den dagen som han föddes. Jag får aldrig tillbaka min Alfons. Aldrig.
Kanske är det just därför jag bestämt mig för att tacka ja, till att hålla föredrag på en högskola, i en kurs om palliativ vård. "Vård i livets slutskede." Det känns som en form av upprättelse. Det känns som ett hedersuppdrag. Ett sätt att få berätta om Alfons och de stordåd han gjorde och får oss att göra som en liten människa. Det känns som en dos av jävlaranamma och en seger över cancern. För jag tror att jag någonstans inom mig måste bestämma mig; cancern tog död på Alfons, men den ska inte ta mitt liv också.
Catarina
Ikväll gör den vetskapen ont. Ikväll känns det att Alfons inte är här. Lite iallafall. Och den känslan lever jag ofta utan. Jag vet den men kan sällan känna den. För hur skulle det vara om jag alltid skulle känna saknaden, tomheten och det stora svarta hålet? För mig blir det en parallell med galenskap.
Och det är helt vansinnigt att han inte finns i sin säng för att säga godnatt till. Det är galet att inte räkna in honom bland barn som ska med till affären för att köpa lördagsgodis. Det är så sorgligt att vi inte kan visa våra vänner, pappa och Astrid alla de barnen vi har väntat och fött, och ännu tokigare blir det att bara visa genom teknik. Tekniken som får honom att röra sig, de kalla tv-skärmarna som ger honom liv. Jag är ömsom förbannad ömsom tacksam. Men det fungerar inte att ge upp, att säga att jag inte kan acceptera hans död. Jag får honom aldrig mer i min famn. Jag får aldrig mer möta de ögonen som en gång tittade upp på mig den dagen som han föddes. Jag får aldrig tillbaka min Alfons. Aldrig.
Kanske är det just därför jag bestämt mig för att tacka ja, till att hålla föredrag på en högskola, i en kurs om palliativ vård. "Vård i livets slutskede." Det känns som en form av upprättelse. Det känns som ett hedersuppdrag. Ett sätt att få berätta om Alfons och de stordåd han gjorde och får oss att göra som en liten människa. Det känns som en dos av jävlaranamma och en seger över cancern. För jag tror att jag någonstans inom mig måste bestämma mig; cancern tog död på Alfons, men den ska inte ta mitt liv också.
Catarina
Måndagen den 3 november. Om lillebrors operation.
Kort uppdarering om lillebror. Operationen gick bra. Hela hippocampus på höger sida är borttagen och vi kan bara vänta för att se om epelepsin nu är i stånd att medicinera bort. Tobbe kan stå, gå, prata och se. Vänster arm och hand är inte
riktigt som vanligt, men vad gör väl det när han vet vilka vi är? Ikväll ska jag ringa till honom för att höra hur det är. Senast orkade han bara prata i 41 sekunder; Hej, jag kan inte prata. Jag mår illa. Hejdå.
Mer om annat sen. Tack för alla kommentarer.
Catarina
riktigt som vanligt, men vad gör väl det när han vet vilka vi är? Ikväll ska jag ringa till honom för att höra hur det är. Senast orkade han bara prata i 41 sekunder; Hej, jag kan inte prata. Jag mår illa. Hejdå.
Mer om annat sen. Tack för alla kommentarer.
Catarina