Lördagen den 21 februari. Två år efter.

Det är sällan gråten kommer. Det är sällan känslor tränger genom det starka hölje av kärleksskydd runt mitt inre, sen Alfons dog. Att tillvaron och världen ter sig meningslös.
Men så infinner sig guldstunder, som idag. Vera står brevid mig och tittar på laxen som jag gnider in med salt och peppar. En stor fisk med glimmande fjäll; den är vacker, säger hon plötsligt och jag blir så paff att jag får tårar i ögonen.

Det snöar ute; tjockt och i mängder faller den. Idag, lika mycket som den där dagen för två år sen. Dagen när vi åkte hem från sjukhuset med Alfons. Hem för att invänta döden.

Texten nedan är en som Ditte skrev, knappt en och en halv månad innan Alfons dog. Den får mig alltid att gråta. Med hennes tillåtelse via samtal från sjukhuset i Lund, där hon nu för en stenhård kamp, publicerar jag den ikväll. Tack, kära, kära Ditte.

Till minne av Alfons, mitt älskade, saknade barn.

Catarina

Kolmården, ett år senare

Imorgon är det precis ett år sedan vi var på kolmården. ett år sedan dagen då jag för allra sista gången träffade en levande alfons, med energi trots smärtan, med skratt trots gråten. med ork att kämpa mot döden, som fortfarande inte var oundviklig. det var efter det mötet som jag visste, jag visste att alfons inte skulle överleva. jag kunde inte längre hoppas, man såg det i hans ögon när smärtan inte gick att medicinera bort. jag läser vad jag skrev på bussen tillbaks till avdelning 48, tillbaka till sängen och droppet.


jag vägrar acceptera det. jag vägrar acceptera att det här skulle vara sista gången vi ses. du sa att jag måste ha barn för du vill passa dem, att du vill leka med dem och att du är vuxen då. det måste få vara så! du får inte vara först att gå. det är omöjligt, jag kan inte acceptera det. jag vägrar se din kropp tyna bort, dina andetag försvinna. hur neuroblastomen växer i dig, tar över, hur långsam döden är. cancern tar all näring, och du försvinner, långsamt, plågsamt. det sägs att små barn håller döde borta tills de säkert vet att föräldrarna accepterat den. det kommer aldrig att hända. och vi pratar om noel, får det att låta fint; det att dö hemma, i famnen hos de man älskar.


mitt i vad man gör så kommer smärtan, plötslig och outhärdlig. den tar tag i dig, sliter. man lyfter dig försiktigt, försiktigt medan du snyftande säger att det är tumören som gör ont. du dricker morfinen, man klappar, smeker, blåser. du gråter. du gråter så tyst du bara kan för att inte väcka småsystrarna. du kvider. två milliliter till, smärtan vill inte gå över. 38,3° . 38,5° , sen är det sjukhus och nålar och röntgenplåtar att ligga stilla på. man tar av dig täcket, och du rör benen sådär som du gör när smärtan är för stark, gnider dem mot lakanet. samtal till BUS, och man vet att allt de säger ändå leder fram till detta; att man inget kan göra. nya smärtlindrande plåster på den magra armen. klockan är två, och tröttheten är hopplös. man tappar upp ett bad, samlar ihop dinosaurierna från golvet, bär dig dit. man sköljer din kropp i varma mjuka strålar. ditt huvud mot armen på den badkarets kalla kant. och så plötsligt: du blir alfons igen, karet blir ett hav åt dinosaurierna och man ler. du somnar invirad i handduken, och man gråter. man gråter.



jag förväntar mig inte att andra ska förstå den ångesten, att i hans ögon se cancercellerna äta upp all styrka, att i blicken känna borttynandet. som att säga förväl innan någon riktigt vågat släppa taget. egentligen vet vi. vi ser vad som händer. vi ser det när dit skratt ekar och du kiknar av glädje. vi ser det i dina framtidsplaner; polisbilen du aldrig kommer att köra, bränderna någon annan kommer att släcka. det skulle ha varit du! du skulle få upptäcka det naiva i planerna, se det komplexa i att ens söka ett arbete. hoppa av gymnasiet, röka cigaretter i fönstret, spraya bort doften med axe. det är i det meningslösa som meningarna finns. varje minut med dig idag är konstruerad, spänd av tanken på det sista ögonblicket. ångesten i hur du skrattar, hur du pratar, hur du busar. du måste vara så trött på kärleksfulla ord, och jag vet att de inte längre samlas till en styrka. envisheten är inte längre nog. och jag kan inte stå ut. jag orkar inte. jag vill inte leva i en värld där du inte får vara. jag kan inte.


som du skrattade när vi badade. hur stolt du var över varje simtag, varje meter utan hjälpande händer. och ibland, när du glömde dig och med ena handen gnuggade ögat, så sjönk du en bit. vi var där och du hostade bara lite. vi skojade om att man ju inte kan dricka upp hela poolen. du gillade tanken, och sa att du ju hade vatten i näsan också. jag låtsasskällde lite. sen jagade vi dinosaurierna du kastat iväg, bollen som flöt långt borta. ingenting annat fanns.


men i attacker kom verkligheten. jag såg filmen christian gjorde spelas upp. jag såg den om tre år. vi såg den, och tänkte på det vackra barn som en vårdag tynat bort. vi såg den lekande kroppen mot det sista mötets kalla, stela. vi såg liv, och tänkte att det fanns hopp, då fanns det hopp. vi hörde skratten och önskade att de för evigt skulle eka i våra huvuden. vi såg dig ropa våra namn och vi hatade hur vi dröjde till svar. tänkte att allt måste få konsekvenser. vi såg din magra kropp och tänkte att, jämförelsevis, så pigg han var. vi såg dået, och behövde inte räkna dagarna för att veta hur länge sen det var. vi såg oss själva, våra leenden som var där mest för att du fanns. leendena; jag tänkte att det var länge sen, tänkte att det kanske skulle komma en tid, en tid av något man skulle kunna kalla glömska. något man brukar kalla att gå vidare, men som jag inte alls kan förstå. och när vi såg livet, när vi såg andetagen bortom det kala huvudet och ärren, när vi såg det så kunde vi inte annat än gråta.


och hur stolta vi var över att du lärt dig simma.

hur orättvist det var att du sjönk.


Torsdagen den 19 februari. Om Alfons gravplats. Om boken.

Alma-Lee, Vera och jag åkte till Alfons med varsin ros häromdagen. Hans plats var täckt med tjock snö och det var lugnande att komma dit. På grinden satt ett inplastat papper där det, med handstil stod skrivit om besvärande hjortar, som nu har stoppats genom ett uppsatt elstängsel.

El mot hjortar, tänker jag, nej, nu ska jag ringa. Nu ska jag ringa och berätta om hur glad jag blir att naturen tar sig till Alfons. Om hur jag ibland sitter hemma i soffan om kvällen och tänker på alla hjortar som står bugade vid Alfons grav för att äta av hans blommor.
Den tanken gör mig glad; han är inte ensam.







Nu har jag skrivit, tänkt, funderat, ventilerat, satt mig och tänkt ännu mera och strukturerat. Nu är jag klar med formen. Nu har jag upplägget klart och håller på att fylla hålen med text och minnen. Emellanåt svarar jag barnen med en textrad och dom står frågande; vad är det mamma säger, hon pratar så konstig när hon sitter framför datorn.
Allt känns bra, under viss kontroll, men resten håller jag för mig själv. Jag behöver ha min blivande bok, och numera stora kärlek, lite för mig själv, men tids nog blir det klart. Tids nog.

Stora kramar till er som så snällt väntar och samtidigt peppar mig! Ni betyder så otroligt mycket!

Catarina


Tisdagen den 10 februari. Om boken, boken, boken.

På sex dagar har jag skrivit 14 kapitel. Jag har bearbetat i över ett år, men inte kunnat sätta fingret på hur jag ska kunna väva ihop den. Nu, är jag på mycket god väg. Jag har fått bra respons från de som läst, saker som jag ska tänka på och önskemål angående innehåll. Åh, vad det är roligt att skriva. Och otroligt svårt. Ibland blir jag så illamående och trött att jag måste sluta. Men det är gott med alla minnen.
Jag kommer att skriva ganska mycket nu, men har för avsikt att snart blogga om min födelsedag. Stort tack till er alla för era värmande kommentarer, speciellt eftersom jag blev utkörd hemmifrån!



Catarina


Söndagen den 1 februari. Syskonlek.

Om jag ändå fick ta tillbaka
döden, säga
jag ångrar mig, känna
lättnad, känna
ro.

Om jag bara skulle kunna,
minnas
 barfotaljud, andas
igår, lyssna
andetag.

*

Om sorgeyr lämnade
gråtehy.

Om litenbry
fanns i vardragsby.

*

Om kistjord
vill varm, stiga
ånga, leva
du.

Om lock, tänks
öppna, se
mig, se
dig.

*

Finns livet i döden, andas
utan luft.

Finns döden i livet, leta
gro, finna
vår.

*

Så svårt i ljus dag, leta
mening, orka
se.

Minnen bakom, med
skrattrödkinder, tårar
faller; med
vilken rätt?

*

Men vaknar dagen, kall
och ensam, skrattar
nytt liv, liv
som finns.

Öppnas ögon, finner
händer, i hans
mening,
syskonlek.


Catarina